Så var det dags igen. Bandynörden har skakat av sig sommaren och återigen insett varför bandy är en av de mest publikvänliga sporterna.

VSK:s inledning i Svenska cupen idag var osannolikt bra. Först 6-0 mot Villa på deras egen hemmais i Lidköping. Så 6-0 mot ett Hammarby som många, framför allt Stockholmsjournalister, tror på i år.

12-0 mot två tippade topplag. Jag har svårt att hitta ord. Vi kan börja med 19-årige Filip Mörkdal som ersatte Andreas Bergwall (borta av familjeskäl) i målet och höll nollan i båda matcherna. Lugn, stabil, inte ett misstag. Djupt imponerande.

Han hade förstås ett sällsynt ramstarkt försvar framför sig, ett försvar som inte enbart bestod av Sveriges bästa backlinje utan också av mittfältare och anfallare som jobbade hårt defensivt över hela banan, om ni förstår vad jag menar.

Jag såg VSK:s två första träningsmatcher på sensommaren, mot Tillberga och Hammarby, och imponerades redan då av laginsatsen. Det var då jag för första gången såg Magnus Joneby spela på topp. Jag var skeptisk. Vad hade han där att göra?

Magnus Joneby spelade på topp som om han inte gjort annat.
Magnus Joneby spelade på topp som om han inte gjort annat. (Bilden är från förra säsongen.)

 

Nu vet jag bättre. Joneby gjorde fyra mål som toppforward i Svenska cupen i dag. Eller var det fem. Det var svårt att hålla räkningen på lagkaptenens målgörande. Han läste spelet med all den rutin han har och fanns oftast på rätt plats.

"Jag spelar var som helst, jag ställer mig i mål om Micke vill det", sa den alltid lojale Joneby i en pausintervju i Bandyplays streamade sändning.

Jag missade de två följande träningsmatcherna för ett par veckor sedan och slapp se hur de grönvita tappade spelet efter paus både mot Jenisej och Saik. Sedan såg jag laget vinna över Villa i Uppsala med ett lovande spel förra helgen.

Och så nu detta! Jag är fortfarande lyrisk. Alla jobbade för alla och det måste ha känts hopplöst för motståndarna att ständigt bli uppätna av hungriga grönvita. Det var egentligen bara några minuter i början av matchen mot Hammarby när försvaret sattes på prov när några långbollar studsade förrädiskt i straffområdet.

Annars var det full koll.

Tobias Holmberg gjorde väl också fyra mål på dagens två matcher, hörnmål, frilägen och svarade dessutom för målpass. Hompa var på ett strålande spelhumör, liksom Simon Folkesson som var tyngre och bättre än kanske någonsin.

Tobias Holmberg var på strålande spelhumör. (BIlden är från förra säsongen)
Tobias Holmberg var på strålande spelhumör. (BIlden är från förra säsongen)

 

Jacob Bucht och Mikael Olsson är två av landets bästa och mest underskattade mittfältare, Simon Jansson var ständigt farlig och Oscar Gröhn var väl inte så här attans bra på hela förra säsongen. Alla verkade vara i form, samtidigt.

Martin Landström, som började så bra i den första träningsmatchen, hade litet svårt att komma in i den grönvita spelrytmen. När han får upp fart och kuggar i blir VSK ännu bättre. Ljumskskadade Ted Bergström får slita för att ta en plats i det lag som på fredagskvällen tycktes oslagbart.

Nu måste jag hålla igen på superlativerna. Inga träd må tillåtas växa upp i himlen, inte ens de grönvita även om himlen alltid är grönvit på vinterhalvåret. På lördag väntar Edsbyn i en match som VSK säkert vill vinna trots att platsen i semifinalen redan är säkrad.

"Vi vill vinna varje match", brukar Micke Carlsson säga. Ingen match må spelas på halvhjärtade skridskor. Där ligger en stor del av receptet för framgång.

Forza Grönvitt!

När jag skrev i tidningen om bandy lovade jag att inte kalla Vänersborg för Lilla Paris, bara för Birger Sjöbergs skull. Om jag hade varit därnere ikväll hade jag nog skrivit något om Vänern i stället, som låg och stilla och blank i väntan på vad som komma skulle.

Måsar i väntan på Mesta mästarna.
Måsar i väntan på Mesta mästarna.

 

Mesta Mästarna, med en usel början på säsongen i bagaget, kom ner till Vänersborg och spelade ut det lag som börjat så mycket bättre. I kväll var det VSK som förde matchen från början till slut, om man får tro den utmärkta sändningen på nätet, lika utmärkt kommenterat av den före detta Vänersborgshalven Petter Andersson som tvingades lägga av med bandyn alltför tidigt förra året, efter en höftskada. Petter sammanfattade VSK-sättet att spela bandy: "Alla är ett hot när de kommer...".

Så sant som det är sagt. När VSK spelar som ikväll är det mästarbandy. Alla deltar, alla VILL delta, alla åker sig till positioner, alla bidrar, ingen snackar ut sig, ingen åker runt och skakar på huvudet. Alla är med. Som i en politisk valslogan. Det blev 6-3 till slut.

När junioren Emil Juhlén tog några extra svängar med bollen i slutskedet för att få tiden att gå var det nästan så att Sergej Lomanov applåderade. Det gjorde han nog inte förresten . Miljonvärvningen från Krasnojarsk hade fullt upp med att begrunda sin egen halvdana insats: ständigt kringfolkad av grönvita, utstyrd och bortmotad och utan egentlig målchans på en hel match, om man undantar ett skott utanför. Lomanov tappade boll i stället och var indirekt orsaken till två snygga grönvita kontringsmål. Utvisad blev han också.

Mikael Olsson har gett begreppet tvåvägsspelare ett ansikte.
Mikael Olsson har gett begreppet tvåvägsspelare ett ansikte.

 

Tobias Holmberg, två målpass, ett mål.
Tobias Holmberg, två målpass, ett mål.

 

Den näst bäste ryssen, Nikita Ivanov hade en uppåkning när Vänersborg fick låna bollen efter de första fem minuterna av total grönvit dominans. Sedan kom inget mer. Han körde ständigt fast i det VSK-försvar som spelade utomordentligt bra. Bästa för i år. Talande nog är att hemmalagets tre mål kom på en straff, en hörna och på en indianare från Oscar Gröhn. Inget riktigt spelmål, alltså.

Framåt var VSK som laget var det var som bäst tidigare två säsonger. Överlappningar, bollsläpp, sidskiften, instick och dessa evigt farliga rundningar av backlinjen ner mot kortlinjen. När Simon Jansson inte riktigt var vän med bollen klev Simon Folkesson och Mikael Olsson fram i stället. Jonas Nilsson gjorde det vi vet att han kan: två mål. Och Tobias Holmgren levererade (å vilken härlig klyscha) i vanlig ordning med två snygga målpass och ett snyggt mål på en fenomenal passning snett bakåt från Olsson.

Ja, det fanns mycket för ett grönvitt hjärta att klappa för. Patrik Sjöström dunkade in en straff. Nu kommer snart hörnmålen också, och, då ni! Emil Juhlén gjorde förresten det första målet, i denna sin bästa match för säsongen.

Om jag kunde travestera Birger Sjöberg skulle jag skalda något om vår längtan till finalen, där läktarna de stå så gungande med vita och gröna supportrar på.

Men det kan jag inte.