Anfall är bästa försvar, brukar man säga. I dag var det tvärtom för VSK. Försvar var bästa anfall. Jag kan inte minnas när jag såg de grönvita göra en så gedigen försvarsinsats som i dag. Alla jobbade för varandra, alla jagade hem, alla ville göra livet surt för de blåklädda från Vänersborg.

Sjuårige dottersonen, som har en fransk pappa, hejade i milt oförstånd på vänersborgarna under en match för ett par år sedan. Han tyckte väl att Allez les Bleus lät bra. I dag visste han att det var de grönvita som gällde. Simon Jansson allra mest, Simon har blivit hans favorit.

VSK:s utmärkta försvarsspel tvingade Sergej Lomanov och de andra till solokörningar, och när de tappade boll vände VSK till anfall på ett synnerligen effektivt sätt. Ibland satt vi där bara och gapade, hänförda över de snabba kombinationerna, de öppnande passningarna och strömmen av vackra mål.

En typisk situation: Sergej Lomanov omgiven av fem VSK-are.
En typisk situation: Sergej Lomanov omgiven av fem VSK-are.

 

VSK vann alltså, som ni vet, med 9-3 och alla nio målen, alla nio, var spelmål av yppersta klass. Anders Bruun kostade på sig att missa två straffar för att inte bryta spelmålstrenden.

Patrik Sjöström kunde inte skjuta någon straff, av den enkla anledningen att han inte var med. Den onda fot, som tvingade honom av isen i Edsbyn, är inte alls bra och det lär bli sjukhusbesök i veckan som kommer. Ersättaren, junioren Rasmus Sjöström, skötte sig med den äran även om han började skakigt med ett felpass som hade kunnat ge Vänersborg ledningen med 2-0. Stolpen stod i vägen för Mikko Lukkarila, som annars hade blivit tvåmålsskytt. Efter den chansen var det roliga slut för Vänersborg. VSK gjorde mål på mål, det ena vackrare än det andra. Om man ska välja ut ett av dem, det är svårt, så får det bli Tobias Holmbergs smörpass fram till Jonas Nilssons 4-1 i den 39:e minuten.

Tobias Holmberg slår sin magiska passning till Jonas Nilsson.
Tobias Holmberg slår sin magiska passning till Jonas Nilsson.

 

Mesta Mästarna var bra i dag, kort sagt. På alla positioner. Roligt också för Janne Rintala att äntligen få spela igen. Han tackade med två målgivande passningar.

Sergej Lomanov kom ingenstans, han var mer än lovligt spak i sitt agerande. Hans landsman Nikita Ivanov bjöd till desto mer med sin krumma åkning, utan att för den skull åstadkomma några större farligheter.

"Västerås spelade smart, försvarade sig ramstarkt och utnyttjade varje tillfälle till omställning på ett närmast kliniskt sätt", sa Vänersborgs tränare Anders Uhlin till TT/ELA:S utsände Toni Andersson, en gång sportreporter på VLT.

I en haltande serie, där VSK och Kalix har en match till godo, avancerade VSK förbi Vänersborg till sjätte plats och har fyra poäng ner till Vetlanda närmast under slutspelsstrecket.  På onsdag blir det en svår bortamatch mot Villa Lidköping, sedan Gripen hemma på fredag. Det kan nog bli några poäng till before the fat Lady sings.

 

 

När jag skrev i tidningen om bandy lovade jag att inte kalla Vänersborg för Lilla Paris, bara för Birger Sjöbergs skull. Om jag hade varit därnere ikväll hade jag nog skrivit något om Vänern i stället, som låg och stilla och blank i väntan på vad som komma skulle.

Måsar i väntan på Mesta mästarna.
Måsar i väntan på Mesta mästarna.

 

Mesta Mästarna, med en usel början på säsongen i bagaget, kom ner till Vänersborg och spelade ut det lag som börjat så mycket bättre. I kväll var det VSK som förde matchen från början till slut, om man får tro den utmärkta sändningen på nätet, lika utmärkt kommenterat av den före detta Vänersborgshalven Petter Andersson som tvingades lägga av med bandyn alltför tidigt förra året, efter en höftskada. Petter sammanfattade VSK-sättet att spela bandy: "Alla är ett hot när de kommer...".

Så sant som det är sagt. När VSK spelar som ikväll är det mästarbandy. Alla deltar, alla VILL delta, alla åker sig till positioner, alla bidrar, ingen snackar ut sig, ingen åker runt och skakar på huvudet. Alla är med. Som i en politisk valslogan. Det blev 6-3 till slut.

När junioren Emil Juhlén tog några extra svängar med bollen i slutskedet för att få tiden att gå var det nästan så att Sergej Lomanov applåderade. Det gjorde han nog inte förresten . Miljonvärvningen från Krasnojarsk hade fullt upp med att begrunda sin egen halvdana insats: ständigt kringfolkad av grönvita, utstyrd och bortmotad och utan egentlig målchans på en hel match, om man undantar ett skott utanför. Lomanov tappade boll i stället och var indirekt orsaken till två snygga grönvita kontringsmål. Utvisad blev han också.

Mikael Olsson har gett begreppet tvåvägsspelare ett ansikte.
Mikael Olsson har gett begreppet tvåvägsspelare ett ansikte.

 

Tobias Holmberg, två målpass, ett mål.
Tobias Holmberg, två målpass, ett mål.

 

Den näst bäste ryssen, Nikita Ivanov hade en uppåkning när Vänersborg fick låna bollen efter de första fem minuterna av total grönvit dominans. Sedan kom inget mer. Han körde ständigt fast i det VSK-försvar som spelade utomordentligt bra. Bästa för i år. Talande nog är att hemmalagets tre mål kom på en straff, en hörna och på en indianare från Oscar Gröhn. Inget riktigt spelmål, alltså.

Framåt var VSK som laget var det var som bäst tidigare två säsonger. Överlappningar, bollsläpp, sidskiften, instick och dessa evigt farliga rundningar av backlinjen ner mot kortlinjen. När Simon Jansson inte riktigt var vän med bollen klev Simon Folkesson och Mikael Olsson fram i stället. Jonas Nilsson gjorde det vi vet att han kan: två mål. Och Tobias Holmgren levererade (å vilken härlig klyscha) i vanlig ordning med två snygga målpass och ett snyggt mål på en fenomenal passning snett bakåt från Olsson.

Ja, det fanns mycket för ett grönvitt hjärta att klappa för. Patrik Sjöström dunkade in en straff. Nu kommer snart hörnmålen också, och, då ni! Emil Juhlén gjorde förresten det första målet, i denna sin bästa match för säsongen.

Om jag kunde travestera Birger Sjöberg skulle jag skalda något om vår längtan till finalen, där läktarna de stå så gungande med vita och gröna supportrar på.

Men det kan jag inte.

Jag minns matchen i Vänersborg i slutet av februari i våras. VSK vann med 4-3 i den andra kvarten. Men det satt hårt åt. Vänersborg reducerade och tryckte på mot slutet.

Det Vänersborg som VSK möter där nere på tisdag kväll är ännu bättre, rentav ett av de bästa lagen i elitserien med sina tre ryska spelare. Sergej Lomanov har hittills gett valuta för pengarna. Han öser in mål, 14 stycken hittills, sex assists. Det gäller att styra ut honom innan han kommer i sina lägen vid frislagscirklarna.

En annan skarpskytt, Jocke Hedqvist, säger till TT/ELA att det var en snöplig och onödig förlust borta mot Sirius i går. Vänersborg hade en kvittering på gång i slutet när en Siriusspelare plockade en hörna med handen och lade ner bollen till en medspelare som vore han målvakt. Självklar straff, men domarna såg ingenting. Huvuddomare var förresten västeråsaren Andreas Broberg, som spelat både i VSK och Tillberga med den äran. Han blir säkert en bra domare också, vad det lider.

Vänersborg är ute efter revansch. Det är VSK också, som har en stigande formkurva. Samma lag som mot Villa aviseras och Micke Carlsson säger att han lärt sig läxan av den tappade fyramålsledningen.

Jag får nöja mig med att se matchen på nätet. Bästa jag startar knappa in en timme i förväg innan teknikstressen får en gammal gubbe att skrika högt.

Hemmapubliken i Vänersborg.

 

Avrundar med några bilder. Först en klassiska bandyportfölj, med lika klassiskt kryddad glögg, på ABB Arena i fredags. Claes Tillander äger portföljen, Matts Lidhagen låter sig bjudas. Som jämförelse lägger jag ut en bild på en annan typ av bandyportfölj, från en kylslagen läktare i Krasnojarsk 1997. De sibiriska portföljerna innehåller förstås vodka och grovt brunt bröd, men också fläsksvålar och allehanda burkar med hemlagad pickles. Kolla in sittdynorna. Man sitter helst på bandy i Ryssland, hur kallt det än är.

Claes Tillander, till höger, och Matts Lidhagen firar med bandyglögg.
Claes Tillander, till höger, och Matts Lidhagen firar med bandyglögg.

 

Rysk bandyportfölj, Krasnojarsk 1997.
Rysk bandyportfölj, Krasnojarsk 1997.

 

Jag lade ut en tjugotre år gammal publikbild från Studenternas häromdan. Där såg man inga bandyportföljer och termosar utan mer av flaskor med öl och cider. Här är en annan publikbild som jag hittat i gömmorna: från en SM-final på Stockholms stadion runt 1930. Jag tror att VSK fick stryk av Karlstad-Göta, men männen med hattarna var glada ändå.

Publik på en bandyfinal Stockholms stadion, runt 1930. Fotograf okänd.
Publik på en bandyfinal Stockholms stadion, runt 1930. Fotograf okänd.

 

När Sovjetunionen höll på att lösas upp i sina beståndsdelar i slutet av 1980-talet fick de första sovjetiska bandyspelarna tillstånd att pröva lyckan i utlandet. I Sverige, med andra ord. Sergej Lomanov, numera kallad "den äldre", var en av första. Det sovjetiska bandyförbundet bestämde att han skulle få spela i Sirius i Uppsala. Han spelade där i sex år.

"Jag hade gärna spelat i ett bättre lag än Sirius men förbundet sa att det bara fanns Sirius för mig. Förbundet fick säkert pengar av Sirius för att säga så."

Det sade Sergej Lomanov när jag träffade honom hemma i Krasnojarsk, långt borta i Sibirien 1997. Jag hade rest dit för att hälsa på Hans Elis Johansson, den första svenska spelaren i ryska ligan. Han spelade en säsong i Jenisej, storlaget i miljonstaden Krasnojarsk, Lomanovs hemstad.

De var många ryssar som kom till Sverige när den ryskas ekonomin föll samman under 1990-talet. När ekonomin vände, med oljan, reste de flesta tillbaka, och fick sällskap av svenskar. Bandyns migrationsvågor har fluktuerat med konjunkturerna.

Nu går den ryska ekonomin dåligt igen, bandyklubbarnas ekonomi sviktar och ryska spelare kommer hit igen, precis som för ett kvarts sekel sedan. De spelar i Sandviken, i Tillberga - och framför allt i Vänersborg som har köpt på sig tre ryska toppspelare, med pengar från en sponsor som blivit mångmiljonär på färdiglagad mat.

Mest känd är förstås Sergej Lomanov, en gång kallad "den yngre" för att skiljas från sin berömda pappa. Nu behövs inte åldersepitetet längre. Sergej Lomanov står för sig själv, om man säger. Med jag vet inte hur många mästerskapstitlar i kappsäcken.

Unge Lomanov var med den där gången borta i Krasnojarsk. Han var sjutton år och tolkade åt pappa som aldrig lärde sig svenska under åren i Uppsala. Det gjorde däremot sonen, som var sex år när han kom till Sverige.

Lomanov den äldre berättade, med sonens hjälp, om hur det var på den sovjetiska tiden, när bandyspelarna och andra elitidrottsmän var priviligierade och när det nästan alltid var femtontusen på läktarna. "Folk köade runt kvarteret för att få biljetter, dom sov i skift i kylan på läktarna för att bevaka dom bästa platserna."

Sergej Lomanov var fyrtio när jag intervjuade honom. Han var glad över att pengarna kommit tillbaka till den ryska bandyn, men han förfasade sig över korruptionen, uppgjorda matcher och mutade domare.

Unge Lomanov var en blivande stjärna i Jenisej 1997. Han sa att gärna ville återvända till Sverige någon dag men att han först ville spela "några år i Ryssland". Det blev nästan tjugo år. Men nu är han här, snart trettiosju år gammal, med fru och två barn. Sonen är lika ung som han själv var när han kom från Sibirien till Uppsala.

Sergej Lomanov har redan visat sin klass och smäller in mål, det ena vackrare än det andra. Elitserien blir bättre än någonsin i är, säger experterna. Jag tror det också. Nu spelar de bästa här. Ända tills ekonomin vänder upp i Ryssland igen. Kanske får dom en hall borta Krasnojarsk också. Det talas om det.

Vi ser förstås fram mot VSK:s matcher mot Vänersborg, jag höll på att säga Jenisej, i vinter. Men först är det Broberg som gäller. På tisdag, inte onsdag som jag råkade skriva tidigare. Utan en enda ryss på banan, jo förresten, Vadim Arkhipkin i Broberg måste vara son till en av de ryssar som kom hit på 1990-talet.

110-1012_img-sergej-lomanov-jr
Sergej Lomanov d.y., i mitten, sedan hans Jenisej vunnit Europacupen mot VSK i Krasnojarsk 2001. Han var 21 år då.

 

 

Sergej Lomanov d.ä. 2001, framgångsrik ledare i Jenisej.
Sergej Lomanov d.ä. 2001, framgångsrik ledare i Jenisej.

 

Entrén till den klassiska bandyarenan i Krasnojarsk med de märkliga mosaikerna. Bilden är från 2001.
Entrén till den klassiska bandyarenan i Krasnojarsk med de märkliga mosaikerna. Bilden är från 2001.