Annandagsbandy har varit en av bandyns publiksuccéer genom åren. En tradition värd att vårda ömt för en sport med minskande publiksiffror. Helst ska det bjudas på derby, då kommer publiken. När VSK mötte Tillberga för två år sedan kom över 5 500 till ABB Arena.

Sådana intäkter behövs, inte bara för VSK med sin krisande ekonomi.

Vad gör då Svenska Bandyförbundet? Jag vet inte. Förbundet tycks snarare förminska än förstärka Annandagsbandyn. Annandagen ska vara publikmatchernas dag. Om det inte går att fixa ett bra derby så måste man hitta något annat. Inget slår en match mellan VSK och Hammarby. Ingenting. Supportrarna skulle klättra över barrikaderna för att få se de två grönvita lagen göra upp på Annandagen.

Men Bandyförbundet struntar i det. Förbundet väljer att hålla fast vid derbytanken och matchar Hammarby mot jumbolaget Tellus. Kul för Tellus kanske, men inte för bandyn. En match mellan VSK och Hammarby i Västerås eller på Zinkensdamm skulle dra mångdubbelt fler åskådare och massmedial bevakning.

Klacken under en annandagsmatch mot Tillberga.
Klacken under en annandagsmatch mot Tillberga.

 

Här hemma i ABB Arena får serieledande VSK hålla till godo med IFK Motala. Inget ont om Motala, men någon publikmatch är det sannerligen inte, i en tid när VSK behöver så många publikmatcher som det överhuvudtaget är möjligt.

Och hur tänkte Bandyförbundet när det i sin vishet lade en match mellan iskalla Falu BS och VSK en fredagskväll i Luciatid i ABB Arena. Det krävs en hardcore-supporter för att ta sig till arenan en sådan fredag. Ett vällovligt men väldigt blygt Luciatåg runt isen i pausen bidrog till känslan av hjälplöshet på de tunt befolkade läktarna.

Bandyförbundet behöver tänka om, tänka nytt. Det täta matchandet förra veckan, på hopplösa publikdagar, var ett resultat av ett långt uppehåll för att landslaget skulle spela en turnering i Rättvik, av alla platser. Bra för Rättvik, kanske, att i demokratins namn få ta del av bandyns världsartister. Men hur kul är det för ryssarna att flyga många hundra mil för att spela inför några hundra åskådare i en ekande plåtlada vid Siljans strand?

Heders åt spelarna som bjöd till så gott de kunde. Jag minns med nostalgiskt vemod den Rossija-turnering (lilla VM) som för inte alltför länge sedan ordnades på platser med storpublik i de ryska bandyfästena i december.

Heders förresten också åt VSK som fortsatt att spela lysande bandy trots usel säsongsplanering och krisrubriker om ekonomin. Jag upprepar vad jag sagt tidigare under säsongen. Detta ”nya” VSK kan bli hur bra som helst. Jag skriver detta före fredagsmatchen mot Hammarby, men jag har ingen anledning att tro att betyget blir sämre efter den.

Ted Bergström gjorde fyra mål på lillbrorsan Max i dubbelmötet mot Falun.
Ted Bergström gjorde fyra mål på lillbrorsan Max i dubbelmötet mot Falun.

 

Det grönvita spelet har nått oanade höjder. Spelarna kan vända ut och in på sig själva i alla lägen, åt alla håll, med bollen under kontroll och det finns alltid, ALLTID, någon att lämna över bollen till för att få fortsatt snurr i letandet efter en väg framåt. Alla är med, alla är spelbara, alla VILL och orkar vara spelbara.

Så ska bandy spelas. Jag nämner inte defensiven, det räcker med att säga att den är bra. Och inser ni, kära bandyvänner, hur bra Jesper Hermansson har blivit? Han finns på rätt plats i defensiven, han sätter igång spelet med enkla säkra passningar och han finns med i anfallet vid utvalda tillfällen. Hans två öppnande passningar fram till de två första målen mot Falun i tisdags var värda avgiften till Bandyplay.

Så var det då det här med Annandagsbandyn. Slå vakt om traditionen. Prata om den, skriv om den och gå på matchen, de grönvita spelarna är värda en större publik. Jag tror mig kunna lova full koncentration även mot Motala.

Visste ni förresten att det var ett VSK på fallrepet som indirekt var anledningen till att Annandagsbandy startade? Det hände sig på den tiden, i december 1956, att Västerås hade fått landets första konstfrysta bandybana på Rocklunda. När den allsvenska serien drog igång på Nyårsafton (serierna startade aldrig tidigare förr i tiden) gick det käpprakt åt skogen för det lag som redan då kunde titulera sig Mesta Mästarna.

När allsvenskan var slutspelad efter sju (!) matcher, man spelade enkelserie i två allsvenska grupper, hade VSK bara skrapat ihop fem poäng och skulle flyttas ner till division två. Då räckte Bandyförbundet ut en hjälpande hand: en allsvenska utan tillgång till landets enda konstfrysta bana var ingen riktig allsvenska.

Pontus Widén lämnar isen i Lesjöfors 1957 när VSK förlorade med 3-9 och åkte ur allsvenskan..
Pontus Widén lämnar isen i Lesjöfors 1957 när VSK förlorade med 3-9 och åkte ur allsvenskan.

 

Därför utökades de två grupperna från åtta till tio lag vardera, VSK fick stanna kvar i högsta serien, och spelprogrammet utökades med en premiäromgång redan på Annandagen, trots protester från Svenska kyrkan. Fösta matchen enligt den nya ordningen spelades julen 1957. VSK mötte Örebro på Rocklunda inför över 9 500 åskådare på Rocklunda. Örebro vann, men det behöver vi inte orda så mycket om.

VSK klarade sig kvar efter räddningsaktionen och säsongen efter spelade Grönvitt final på Stockholms stadion igen. En ny era hade börjat.

Annandagen var premiärdag några år efter det, men från 1961 startade serien före jul. Annandagsbandyn har dock fortsatt som ett begrepp, nästan lika starkt som SM-finalen. Låt det så förbli, snälla bandyförbund. Men tänk efter vilka matcher ni planerar in.

Vi syns i ABB Arena Syd!

 

 

 

 

Jag trodde vi skulle var fler än drygt 1 300 som kom till ABB Arena denna regniga kväll i sena oktober för att se VSK vinna över SM-finalisterna Bollnäs med 4-2 i en ryckig men bitvis underhållande match.

Kanske skrämdes några av VSK:s slätstrukna insats i World Cup, som jag inte förmått mig att skriva om. Två tunga pjäser saknades ju i Sandviken: Mikael Olsson och Simon Folkesson och dessutom spelade Simon Jansson med skadad hand. Det kanske han inte skulle ha gjort för han kunde inte spela i kväll.

Simon Folkesson kom inte heller till spel, förvånande nog. Jag trodde han var fit for fight, men axeln spökar tydligen fortfarande.

Återigen var alltså två tunga pjäser borta, men Mikael Olsson spelade och Jacob Bucht vikarierade än en gång på högerhalven. Nu var han bättre än i Sandviken, där han mest vände hem. I kväll var han säker defensivt och slet uppoffrande offensivt.

Per Hellmyrs kläms mellan grönvita sköldar (Stefan Edberg och Robin Folkesson).
Per Hellmyrs kläms mellan grönvita sköldar (Stefan Edberg och Robin Folkesson).

 

Ted Bergström gjorde två mål. Bra. Att det var andra som förarbetade gör inte saken sämre. Kul att Ted gör mål igen.

Matchens snyggaste prestation var Tobias Holmbergs uppåkning med distansskott när han rättvist kvitterade till 1-1. VSK:s uppryckning, med snabbare och mer energiskt spel, kom sedan Micke Carlsson tagit ännu en av sina patenterade tidiga time-outer.

Kvitteringen följdes av 2-1 på en högerhörna, där Stefan Edberg bytte plats med Patrik Sjöström och lurade Bollnäsruset. Efter det kom hälsingarna aldrig ikapp. Även om de var bra nära när Christian Mickelsson reducerade till 2-3 på ett av de lyft från Per Hellmyrs som emellanåt ställde till stora problem för den grönvita backlinjen (som man kan lyfta sig bakom litet oroväckande enkelt ibland).

Mickelsson gjorde även 1-0 för Bollnäs och hade en boll inne till 2-0, som kunde ha gett matchen ett annat utseende om målet godkänts. Faktum är att den ansvariga linjedomaren signalerade för mål, liksom huvuddomaren Christoffer Aidesjö. Han ändrade sig efter våldsamma protester från VSK-arna som menade att Oskar Olsson stått offside och skymt Andreas Bergwall när Mickelsson sköt.

Så var det. Mina bilder från matchen visar det. Domslutet blev rätt, men tveksamheten i domartrions agerande satte sin prägel på matchen. Ett tag tycktes Aidesjö tappa kontrollen över matchen men redde upp det till slut, några grinigheter till trots.

Oskar Olsson står offside och skymmer Andreas Bergwall när Christian Mickelsson skjuter.
Oskar Olsson står offside och skymmer Andreas Bergwall när Christian Mickelsson skjuter.

 

Andra halvlek blev sönderryckt av utvisningar och de grönvita får ta till sig det initiativrika spelet under första halvlekens andra del. Mer sådant och säsongen kan bli bra.

Vi ska inte glömma att Bollnäs har ett sämre lag i år, men att hälsingarna ändå spelade jämnt mot Mesta Mästarna. Matchen  stod och vägde på slutet innan Martin Landström utnyttjade ett misstag i Bollnäsförsvaret och gav Ted Bergström öppet mål till avgörande 4-2.

Kul med bandy igen, kul med vinst.

Och roligt att se att VSK kan plocka fram den där härliga energin igen, när det behövs. Mer sånt, tack. Jag vet att det är jobbigt, jag vet att det slitet på kroppen men det just det vi vill se.

Nästa tvåpoängare: hemma mot Kalix på fredag.

 

 

Jag orkade inte skriva nåt när jag kom hem i går kväll. Jag var trött och bedrövad över VSK:s slarviga och okoncentrerade spel mot bottenlaget Gripen. Det var tunt på läktarna, inte ens tusen personer. De som var där räknade nog med en enkel seger. Simon Jansson var ju tillbaka i laget, som nybliven pappa till en flicka. Mikael Olsson (magsjuk) och Patrik Sjöström (fotskada) var fortfarande borta, men det borde gå vägen ändå.

Det trodde jag också, och inbillade mig att de grönvita hade lärt sig läxan efter den trista matchen nere i Trollhättan när det blev 2-2.

Det hade de inte. VSK gick i samma defensiva fälla, nu som då. Gripen backade hem, slet och krigade och gjorde mål på två halvchanser och på en hörna och tyckte säkert själva att de var värda minst en poäng i stället för att snöpligt förlora i sista övertidsminuten.

Simon Jansson firar sitt andra hörnmål.
Simon Jansson firar sitt andra hörnmål.

 

Andreas Bergwall skrev på sin Facebook i går kväll: "Möjligt att detta är den bästa Elitserien någonsin med tanke på spelarna som deltar... spel och taktikmässigt kanske den tråkigaste och sämsta..."

Jag antar att han menade att defensivt kämpande lag är tråkiga och spelförstörande.

Det kan jag hålla med om. Men det är väl inget nytt? Nog borde ett lag som VSK kunna manövrera ut detta Gripen utan att hamna i en sådan paniksituation som i går. Det krävdes två slagskottshörnor från Simon Jansson för att till slut vända matchen i andra halvlek. När Gripen kvitterade, litet slumpmässigt, kunde det ha gått hur som helst. Gästerna fick ett par hörnor och jag blundade för att slippa se det eventuella eländet.

Jag hade inget större hopp om ett fjärde och vinstgivande VSK-mål. Ingenting talade för det. Även de enklaste passningar slogs utan precision. Ingen kunde vända spelet snabbt när Gripen då och då gick till anfall med fler än två spelare. Ingen åkte i läge för långa eller halvlånga bollar, ingen slog dom heller. Hompa och Jansson drog upp anfall, javisst, men dom startades alldeles för sent. Ytterhalvorna är ur slag och Jonas Nilsson letar förgäves efter den nyckel som ska låsa upp den blockering hans spel hamnat i. Var han i närheten av en målchans i går? Fick han nån passning?

Och vem ska slå straffarna nu är Anders Bruun bommat tre på raken?

Och vad händer med Ted Bergström? Han utstrålar inte direkt nån vilja. Han, och många andra, slokade och tycktes missbelåtna med bandylivet. Nåt är fel, and you don't know what it is, do you Mr Carlsson?

Ted Bergström sköt avgörande 4-3 i sista övertidsminuten.
Ted Bergström sköt avgörande 4-3 i sista övertidsminuten.

 

Ändå var det Ted Bergström som avgjorde med ett skott inne i straffområdet i sista minuten. 4-3 och två nödvändiga poäng. Gripenspelarna blev som vansinniga. De protesterade våldsamt, så våldsamt att det verkade som om det var något som hade hänt. Jag stod bakom målet, tillsammans med gamle kollegan Anders Öhlin. Vi såg inget märkligt. Bollen var inte död innan Tobias Holmberg slog in den i straffområdet och vad som hände i kalabaliken sen fattade vi nog inte riktigt.

Jag frågade Gripens tränare Ari Holopainen efteråt varför hans spelare protesterade. "Såg du inte den höga klubban i momentet innan Bergström fick bollen? Den var ju så här hög", sa Holopainen och måttade med handen upp mot taket i spelargången.

Ari Holopainen, en gång fruktad skytt.
Ari Holopainen, en gång fruktad skytt.

 

Förbryllad tittade jag på de förträffliga höjdpunkter från matchen som lika förträffliga Bandyplay lägger ut på nätet. Holmberg kom alltså ner till kortlinjen till vänster och slog in bollen mot folksamlingen framför mål. Den studsade på en försvarare och singlade ut mot Simon Jansson som sträckte ut klubban och lyckades styra ner bollen. Han missade skottet men Ted Bergström tog över och fick till den avgörande träffen.

Janssons klubba var hög men inte för hög, enligt mitt sätt att se saken. Inte så hög som Holopainen hävdade i alla fall. Att Joneby stod i offsideläge vid målet spelade ingen roll. Han påverkade inte spelet och skymde inte målvakten.

Poängen var alltså mycket viktiga. Och tursamma. Nu väntar en resa upp till Kalix på tisdag för den uppskjutna matchen. Prognosen pekar mot blygsamma fyra minusgrader och svag vind, så det kan bli goda förutsättningar.

Hoppas jag slipper bli bedrövad över spelet en gång till.

Bollen som gav två poäng.
Bollen som gav två poäng.

Match mot Broberg från Söderhamn brukar inte locka storpublik. Med viss rätt. Men kvällens tillställning borde ha setts av fler än dom 1 075 som tog sig till ABB Arena i snön. VSK tog viktiga steg tillbaka till mästarformen och vann med 7-3 i en sevärd match med två ansikten.

I första halvlek spelade VSK så där tätt och fartfyllt dom laget kan, med anfall på båda kanterna, och med uppoffrande hemjobb. Broberg, som inte hade förlorat i årets elitserie, kunde inte alls matcha de grönvita. Det stod 4-1 i paus.

När Simon Folkesson ökade till 5-1 kunde matchen ha varit över, men Broberg kom tillbaka med hjälp av två tvivelaktiga utvisningar på Bruun och Joneby. 5-2 på straff, 5-3 på hörna. "Sedan studsade bollen vår väg", som Magnus Joneby sa i en intervju på VSK:s hemsida efteråt. Simon Jansson slog ett snabbt frislag, innan bollen låg stilla, ut till Magnus Joneby som ökade till 6-3 och när sedan Joneby ofrivilligt styrde in 7-3 med baken i offsideläge (på en volley från Simon Jansson) var matchen avgjord. Det hjälpte inte hur mycket Broberg protesterade.

"I dag var det bättre tryck", betygsatte Liliis Jonsson, numera är ledare bakom kulisserna, medan spelarna tackade varande nere vid sidan av planen. Skadade Ted Bergström visade upp sonen Theo för lillbrorsan Max som stod i Brobergs mål och bandydomaren Peter Öhrlund hejade på sonen Jesper innan han gick ut till bilen för att köra hem till Örebro. "Dom måste ha bättre passningsspel", sa han om sonens lag från Söderhamn. Peter, som slutade döma för två år sedan, har en son, Robin, som spelar i Vänersborg också. Ingen spelar hockey.

Ni vet förstås varför jag berättar om dessa Öhrlundare: Peters pappa var en av de största någonsin i Västeråshockeyn, Uno "Garvis" Öhrlund, mannen med den suveräna backhanden, den gänglige forwarden som tog VM-guld med Tre Kronor i Colorado Springs 1962 och som spelade i den klassiska kedjan med Sven Tumba och Eilert "Garvis" Määtä.

Tumba och Määtä är borta. Men Garvis håller ångan uppe i Västerås. Han blir åttio i vår.  "Han cyklar, men sitter mycket hemma och häckar", sa Peter och hann med att prata litet om Per Fosshaug också innan han satte sig i bilen.

Han dömde ju Pelle ibland. Men det får vi ta nån annan gång.

Brobergmålvakten Max Bergström hejar på skadade brorsan Teds lille son Theo efter matchen.
Brobergmålvakten Max Bergström hejar på skadade brorsan Teds lille son Theo efter matchen.

 

Uno "Garvis" Öhrlund, flankerad av Sven Tumba och Eilert "Garvis" Määttä.
Uno "Garvis" Öhrlund, flankerad av Sven Tumba och Eilert "Garvis" Määttä.