Ja, det var för bra för att vara riktigt sant.

Efter den närmast sensationellt fina inledningen i fredags hankade sig VSK till final i Svenska Cupen idag, efter att med nöd och näppe besegrat Broberg på straffar i semifinalen i arla morgonstunden.

Om jag ska vara ärlig så hade VSK ingen riktig chans mot Sandviken i finalen nere i Lidköping. Det blev klara 3-0 till Saik.

I kommentarerna efteråt sa både Simon Jansson och tränaren Micke Carlsson att VSK mycket väl kunde ha vunnit matchen. Jag kan förstå synpunkten. Både 0-1 och 0-2 orsakades av defensivt slarv, mest flagrant vid första baklängesmålet när två försvarare missförstod varandra.

Repris från i våras: Ständigt denne Daniel Mossberg.
Repris från i våras: Ständigt denne Daniel Mossberg.

 

Visst missade VSK chanser, men det gjorde Saik också. Med bättre hörnskytte hade det blivit mer nerv i matchen. Men efter andra målet hade Saik full kontroll över tillställningen. Mossberg, Berlin, Edlund, you name it.

Målvakten Othén tog allt, frilägen, långskott och hörnor, men det var VSK:s unge inhoppare Filip Mörkdahl som fick priset som turneringens bäste målvakt. Roligt, och på många sätt välförtjänt. Han gjorde två idioträddningar i finalen.

VSK:s två inledande segrar med 6-0  x 2 mot Villa och Hammarby följdes av en smärtsam förlust mot Edsbyn med 1-6 i sista gruppspelsmatchen. VSK försökte nog, men innerst inne gick laget på trekvartsfart eftersom semifinalplatsen var klar.

Semifinalen mot Broberg blev bättre, men visade att försvaret är sårbart om inte alla hjälper till för att äta upp motståndarnas omställningar.

Martin Landström: bra i finalen.
Martin Landström: bra i finalen.

 

Roligast i finalen: Martin Landströms fartfyllda åkning som höll på att resultera ett par gånger. Hans bästa match under cupen.

Tråkigast i finalen: Simon Folkessons axelskada. Tacklingen såg inte farlig ut men Simon måste ha fallit illa. Dubbelt trist eftersom hans offensiva åkningar är en viktig del av den grönvita offensiven.

Simon Folkesson bars ut på bår med en axelskada i finalen.
Simon Folkesson bars ut på bår med en axelskada i finalen.

 

OK, det är förstås ingenting att skämmas för att förlora en final mot Sveriges just nu bästa lag.

Men en grönvit bandynörd vill se mer.

P.S. VLT hade en halvsida om VIK:s hockeymatch i lördagens papperstidning, men inte en textrad om att VSK skåpat ut två storheter som Villa och Hammarby i Svenska cupen. Ja, jag vet att det gick att hitta texter och inslag på digitala medier, men det gällde i så fall även för ishockeyn. Jag vill på inte sätt dissa livesändningar och slikt, men jag tror det är självmål om man behandlar papperstidningen som en sekunda vara. Det är ju fortfarande den som ger de största intäkterna.

 

 

Så var det dags igen. Bandynörden har skakat av sig sommaren och återigen insett varför bandy är en av de mest publikvänliga sporterna.

VSK:s inledning i Svenska cupen idag var osannolikt bra. Först 6-0 mot Villa på deras egen hemmais i Lidköping. Så 6-0 mot ett Hammarby som många, framför allt Stockholmsjournalister, tror på i år.

12-0 mot två tippade topplag. Jag har svårt att hitta ord. Vi kan börja med 19-årige Filip Mörkdal som ersatte Andreas Bergwall (borta av familjeskäl) i målet och höll nollan i båda matcherna. Lugn, stabil, inte ett misstag. Djupt imponerande.

Han hade förstås ett sällsynt ramstarkt försvar framför sig, ett försvar som inte enbart bestod av Sveriges bästa backlinje utan också av mittfältare och anfallare som jobbade hårt defensivt över hela banan, om ni förstår vad jag menar.

Jag såg VSK:s två första träningsmatcher på sensommaren, mot Tillberga och Hammarby, och imponerades redan då av laginsatsen. Det var då jag för första gången såg Magnus Joneby spela på topp. Jag var skeptisk. Vad hade han där att göra?

Magnus Joneby spelade på topp som om han inte gjort annat.
Magnus Joneby spelade på topp som om han inte gjort annat. (Bilden är från förra säsongen.)

 

Nu vet jag bättre. Joneby gjorde fyra mål som toppforward i Svenska cupen i dag. Eller var det fem. Det var svårt att hålla räkningen på lagkaptenens målgörande. Han läste spelet med all den rutin han har och fanns oftast på rätt plats.

"Jag spelar var som helst, jag ställer mig i mål om Micke vill det", sa den alltid lojale Joneby i en pausintervju i Bandyplays streamade sändning.

Jag missade de två följande träningsmatcherna för ett par veckor sedan och slapp se hur de grönvita tappade spelet efter paus både mot Jenisej och Saik. Sedan såg jag laget vinna över Villa i Uppsala med ett lovande spel förra helgen.

Och så nu detta! Jag är fortfarande lyrisk. Alla jobbade för alla och det måste ha känts hopplöst för motståndarna att ständigt bli uppätna av hungriga grönvita. Det var egentligen bara några minuter i början av matchen mot Hammarby när försvaret sattes på prov när några långbollar studsade förrädiskt i straffområdet.

Annars var det full koll.

Tobias Holmberg gjorde väl också fyra mål på dagens två matcher, hörnmål, frilägen och svarade dessutom för målpass. Hompa var på ett strålande spelhumör, liksom Simon Folkesson som var tyngre och bättre än kanske någonsin.

Tobias Holmberg var på strålande spelhumör. (BIlden är från förra säsongen)
Tobias Holmberg var på strålande spelhumör. (BIlden är från förra säsongen)

 

Jacob Bucht och Mikael Olsson är två av landets bästa och mest underskattade mittfältare, Simon Jansson var ständigt farlig och Oscar Gröhn var väl inte så här attans bra på hela förra säsongen. Alla verkade vara i form, samtidigt.

Martin Landström, som började så bra i den första träningsmatchen, hade litet svårt att komma in i den grönvita spelrytmen. När han får upp fart och kuggar i blir VSK ännu bättre. Ljumskskadade Ted Bergström får slita för att ta en plats i det lag som på fredagskvällen tycktes oslagbart.

Nu måste jag hålla igen på superlativerna. Inga träd må tillåtas växa upp i himlen, inte ens de grönvita även om himlen alltid är grönvit på vinterhalvåret. På lördag väntar Edsbyn i en match som VSK säkert vill vinna trots att platsen i semifinalen redan är säkrad.

"Vi vill vinna varje match", brukar Micke Carlsson säga. Ingen match må spelas på halvhjärtade skridskor. Där ligger en stor del av receptet för framgång.

Forza Grönvitt!