2

Jag stannade i Forsbacka. Köpte litet mat på Domus. Kunde inte låta bli att fotografera en  sidensvans i skogen ovanför bruket. Förmodligen var jag nervös. Första kvartsfinalen i bandy mot Sandviken hade alla förutsättningar att bli något alldeles extra. Sidensvansen påminde om någon, jag vet inte vem.

Två timmar före match.
Två timmar före match.

Kom fram till Göransson Arena alldeles för tidigt. Det var fortfarande ljus skymning över Gästrikland. Det brukar vara en magisk skymning när bandyn går in i slutspelet. Jag gick in och träffade den ena västeråsaren efter den andra. Så småningom kom Sandviken-borna också, men det skulle senare visa sig att det inte ens blev tvåtusen i hallen, när två av svensk bandys storheter möttes. Riktigt dåligt.

Göransson Arena, sponsrad av Sandvik som grundades av Göran Fredrik Göransson.
Göransson Arena, sponsrad av Sandvik som grundades av Göran Fredrik Göransson.

 

Jag gick fram till Micke Carlsson under uppvärmningen. Han var avslappnad, pratade om sitt hus på Berghamra och att det var god stämning i laget. Det här skulle nog gå vägen, sa han. Hr kunde han vara så lugn?

Jag hälsade på uppe hos mediefolket. Stisse Åberg från Gävle var där, vi hade gemensamma minnen från OS i Sydney och från många bandyläktare. Gänget från Bandypuls och VLT förberedde den multimediacirkus som numera hör till ett sportevenemang: texter och klipp i sociala medier, liverapportering, studiosamtal, texter för webb och papperstidning. Håhåjaja, tur att man slipper vara med i svängen.

Jag letade upp min plats med hjälp av en vänlig vakt, drog efter andan, skakade nästan av anspänning och fick uppleva en intensiv första halvlek, där VSK ägde matchen långa stunder med ett utstuderat kompakt försvarsspel och med ett åkstarkt anfall. Det var riktigt, riktigt bra. Bruun dirigerade backlinjen, Ytterhalvorna ångade på som ytterhalvor ska ånga på. Oscar Gröhn verkade ha lyssnat på dem som klagat på hans tveksamma och återhållsamma spel; han var aktivare än på länge.

Jonas Nilsson kunde ha gjort både ett och två mål, och Simon Jansson var ett urstarkt lokomotiv. Han drog upp det anfall som slutade med att han blev krokad i straffområdet. Putte Sjöström satte straffen hur säkert som helst.

Simon Jansson, matchens lirare.
Simon Jansson, matchens lirare.

 

Saik hade ett par halvchanser, men inte mycket mer. Erik Pettersson och Christoffer Edlund kom nästan aldrig till skott. Andreas Bergwall gjorde sig stor i målet. Det såg onekligen lovande ut.

Andra halvlek blev tyngre för grönvitt. Saik började bäst och kunde också kvittera när Erik Pettersson fick träff på en högerhörna.

VSK tappade både geist och spel. Anfallen blev solokörningar, när alla inte orkade åka med och spelalternativen smälte bort som dagsmeja. Det verkade som om tempot och intensiteten före paus tog ut sin rätt.

Micke Carlsson tog en strategisk timeout när det var en kvart kvar. Laget fick vila, samla kraft och komma tillbaka än en gång. Även om tempot var avsevärt lägre i andra halvlek så var det kamp om varje boll. Två bra lag tog mer eller mindre ut varandra.

Erik Pettersson träffade stolpen för Saik, Ted Bergström gjorde samma sak för VSK.

Matchen gick till sudden death, med allt tröttare spelare. Simon Jansson orkade mest. Han dribblade, slet och sköt, vilade korta perioder och så ut och köra igen. Det var på något vis följdriktigt att det blev Jansson som avgjorde strax innan övertidens första tio minuter var till ända. Jacob Bucht drog upp ett anfall till vänster, hittade fram med en kort rak boll till Simon Jansson som lyfte den förbi Joel Othén i Saik-målet.

Simon Jansson har flippfipplat in segermålet.
Simon Jansson har flippfipplat in segermålet.

2-1 och avgjort. Avgörandet skedde dessutom framför den konstant sjungande VSK-klacken. Det kunde inte bli bättre, med grönvita ögon sett.

Ny match på söndag i ABB Arena. VSK har kopplat greppet. Vi blir väl fyra, fem tusen? Eller hur?

Det finns inte mycket som slår slutspelsbandy.

Med eller utan sidensvansar.


Jag trodde det skulle bli en bra match, det blev en bra match. VSK reste sig och spelade säsongens bästa bandy större delen av första halvlek. 3-0 mot Villa i paus var imponerande. Tempo, snabba passningar över mittplan, inga onödiga bolltransporter, till och med lyft. Och ett hörnmål, kors i innertaket.

Jonas Nilsson gjorde två mål och nådde 300. "Visar om inte annat att man håller på att bli gammal", sa han i en intervju på VSK:s hemsida. Simon Jansson var en gigant, för att inte tala om Stefan Edberg som var litet överallt på isen, och som dessutom klippte in högerhörnan som gav 2-0.

Jonas Nilsson i krock med en Villaspelare.
Jonas Nilsson i krock med en Villaspelare.

 

dsc_3926-johan-esplund
Johan Esplund.

 

dsc_3877-stefan-edberg-hornmal-villa
Stefan Edberg, längst till höger, får träff på hörna och gör 2-0.

 

Det såg bra ut också när Simon Jansson sköt 4-0 i början av den andra halvleken. En rockad mellan platserna på Jacob Bucht och Simon Folkesson var lovande, Bucht bra som högerhalv, Folkesson extra tung på defensivt mittfält.

VSK kunde ha avgjort där. Flera lägen, flera hörnor, ett par hårfina offsidelägen. I stället fick Villa utdelning på tre hörnor och alldeles mot slutet kvitterade Petter Björling. Snopet för VSK som än en gång misslyckades med att döda en match i slutminuterna, men på sätt och vis rättvist. Villa är ett bra lag, Johan Esplund elegant, även om de grönvita tog honom ganska bra många gånger, en gång så bra att kontringen öppnade för Jonas Nilssons andra mål.

VSK visade vad laget kan. När hörnskyttet stämmer kommer poängen. Eller hur, Patrik Sjöström? Det är nästan så man blir sugen att åka ner till Vänersborg på tisdag.

Jubel efter Simon Janssons 4-0.
Jubel efter Simon Janssons 4-0.

Än en gång lyckades jag trassla mig förbi alla hinder (varför ska det vara så infamt krångligt, så dum är jag inte...) och få fram en fungerande bild från Trollhättan för 99 kr. Väl uppkopplad var sändningen bra och kommentatorn helt OK.

Men spelet! Vad har hänt med detta så spelskickliga grönvita lag? Jag överdriver inte om jag påstår att bottenlaget Gripen kunde ha haft ledningen med både 3-0 och 4-0 i paus. Ted Bergströms reducerade med en petning i röran framför mål efter en av alla dessa sjuttiosjutton VSK-hörnor som dunkades i ruset, i magen på målvakten eller i reklamskyltarna. När slog Patrik Sjöström eller Anders Bruun in en hörna senast?

När anfallsspelet i nio fall av tio slutar med ett misslyckat inlägg från kanten eller en hörna så måste ju hörnorna fungera. Låter självklart, men man kan inte bygga ett spel på något som inte funkar.

Det är mycket som inte funkar i VSK just nu. Motståndarna har hittat patentmedicinen: backa hem i mitten, släpp kanterna, rensa bort inspelen. Än finns inga fungerande grönvita motmedel. Alla anfall dras upp på samma sätt, via Joneby eller Hompa, så fram till en tjurrusande Simon Jansson eller kantvinglande halvor. Inga snabba instick till toppforwards. Jonas Nilsson fick inte en boll att jobba på.

Och varför i all sin dar prövar man inte det halvlånga spelet när man vänder upp frånm defensiven? Det långa spelet finns inte alls. Jag räknade till ett enda lyft i kväll, från Rintala. Man behöver inte vara nostalgiker för att längta efter en Josen Olsson som kunde lyfta från sin högerbacksposition bort till klubban på Hasse Johansson i vänsterinnerläge. Spelvändningen över hela planen tog tre sekunder.

När VSK kör fast som nu blir spelet oerhört förutsägbart, hur mycket spelare och tränare än intalar varandra att öka tempot och släppa bollen i fart. När de närmar sig gröten är det bara att vända hem och ta ny sats, sedan blir det ett felpass och motståndarna kontrar blixtsnabbt med de långa bollar som VSK saknar.

I söndags mot Bollnäs kunde vi trösta oss med att laget skapade drösar med chanser. Ikväll skapade laget hörnor, men knappt något mer. Backlinjen balanserade på sköra trådar när Gripen vände och ett halvt tjog västeråsare var på väg tillbaka efter att ha "befolkat straffområdet" på det sätt som gav så många mål innan motståndarna lärde sig det.

Hur illa är det? Jag vet inte. VSK vann ju trots allt World Cup med flera skador och spelade bra. Spelet finns förstås nånstans under ytan. Fler måste tillåtas kliva fram, det ska inte behövas skador för det. Alla uppspel måste inte gå över samma spelare, om och om igen. Simon Jansson kanske ska ligga och lura och komma som en blixt från klar himmel, inte som ett ånglok som tar fart nere på egen planhalva med destination mittgröt.

Nu väntar Villa hemma på fredag. Då vänder det. Eller...?

Jag hade förresten gärna varit i Edsbyn ikväll. Byn låg under med 5-7 mot Saik med kvarten kvar. Vände och vann med 10-7!

Bandy kan vara kul, 2-2 i Trollhättan var det inte.

Bandyplay i november. Matchen är bara att glömma.
Bandyplay i november. Matchen är bara att glömma.

Det var en sådan där match som man helst vill glömma. Jag kan inte minnas när jag såg VSK dominera så stort - och ändå förlora. Anfallsvågorna kom likt en styv kuling, den ena efter den andra. Längs kanterna, in i mittgröten och hörnor, hörnor och åter hörnor. Enligt statistiken hade VSK 15 hörnor, det kändes som 37. Skott i muren, skott på målvakten, tre klockrena sträffar i överliggare och stolpe. Träff överallt, utom i mål.

Inläggen från kanterna studsade som röda flipperkulor framför Patrik Aihonen i Bollnäs mål. Normalt gör VSK tre, fyra mål på sådana inlägg. I kväll noll.

I första halvlek bjöd Aihonen på VSK:s mål genom att droppa bollen framför grönvita skridskor. Domarna bjöd Bollnäs på kvitteringen. Patrik Nilsson borde ha varit flera meter offside när Hellmyrs slog passningen, men jag har inte sett matchfilmen och utgår från att domarna hade något hum om vad som hände.

I andra halvlek gjorde Bollnäs ett snedstudsmål efter hörna innan VSK inledde sin tröstlösa jakt på kvitteringen. Målen i slutminuterna kan vi glömma. Matchen var avgjord. Slagsmålet mellan Andreas Bergwall och Oskar Olsson i slutsekunderna glömmer vi också. Jag såg det inte ens. Tur var väl det. Jag hade antagligen tyckt att det var patetiskt.

Jag hade redan börjat halta mot bilen. Det gäller att spara kraft till kommande matcher.

VSK är mycket, mycket bättre än 2-4 mot Bollnäs. Och ännu bättre blir det när Jonas Nilsson kommer igång. Vad har hänt? Och var fanns den offensiva kraften hos Mikael Olsson och Simon Folkesson igår? Nu kretsade det mesta kring Simon Jansson, Tobias Holmgren och Oscar Gröhn. Det räcker inte.

Kom igen, Grönvitt!

Matchrapport: http://www.bandyrapport.nu/report?gameid=14542&season=2016&r=0.7809206954634587

Tobias Holmberg och Simon Jansson drog upp det ena fruktlösa anfallet efter det andra,
Tobias Holmberg och Simon Jansson drog upp det ena fruktlösa anfallet efter det andra,

 

dsc_3840-horna
Femton hörnor, tre träträffar, noll mål.

 

 

Smärtsam förlust i första seriematchen, 1-8 i Sandviken. Andra halvlek var inte rolig att se. Slarvigt, tempofattigt, öppna spjäll defensivt. Erik Pettersson ska inte få göra fyra mål.
Men det kan bli så mot Sandviken. Börjar det rasa, så fortsätter det.
Onsdag kväll, Sirius hemma.
Simon Jansson, som var en av de bästa i fredags, i alla fall i första halvlek, är sjuk och kan inte spela. Klart avbräck. Ted Bergström är fortfarande borta. Å andra sidan återtar Patrik Sjöström sin högerbacksplats. Namnen Rasmus, framåt junior, har ersatt bra men har förstås ännu inte samma kapacitet.
Jag går till ABB Arena onsdag kväll med förhoppningar om en nystart, men varnar för pigga Sirius som faktiskt vann över VSK i en träningsmatch i höstas.

Det här här en testblogg. För att se om det funkar. Kanske fortsätter jag. Vi får se. Jag har bytt useende på bloggen nu i början, så det här inlägget ska egentligen dateras 2 november 2016.

Simon Jansson
Simon Jansson