Vilken bandykväll! VSK vann med 6-4 och en femte och avgörande kvartsfinal väntar på lördag i Sandviken.

Idrott kan inte vara så mycket bättre.

För min del började det med att jag pratade om Erik Hahr på Birger Jonssons affärsnätverk nere på Lillåudden. Jovisst, den Birger Jonsson som en gång spelade bandy i VSK och som skickade in sjätte målet mot just Saik i SM-finalen på Rocklunda 1990. Hade han vetat att den fjärde kvarten skulle spelas denna torsdagskväll så hade han förstås inte kallat samman nätverket just då.

Jag pratade till fem i sju. Då fick jag skjuts av Anders "Anton" Olsson upp till ABB Arena. Jovisst, den Anton Olsson som spelade bandy för VSK på sjuttio- och åttiotalen, en lurig och teknisk spelare som aldrig fick spela hem något SM.

Det var mycket bandy, på olika plan i kväll.

När jag kom fram till arenan hade dom spelat sex-sju minuter. Inget av värde hade hänt. Stämningen var tämligen avslagen. Bara drygt tretusen på läktarna, jag hade väntat mig femtusen. Jag hade också väntat mig ett helt annat tryck i spelet. VSK försökte, och försökte men hittade inga nycklar in i Saik-låset. När sen Christoffer Edlund lirkade in 1-0 för Saik, litet turligt, kändes det riktigt besvärligt. Nästan hopplöst.

Magnus Joneby trängs mellan tre Saik-sköldar i den täta och länge jämna matchen.
Magnus Joneby trängs mellan tre Saik-sköldar i den täta och länge jämna matchen.

 

Men mot slutet av halvleken märktes att Saik-spelarna tröttnade. Det tar på krafterna att försvara sig mot VSK, som även utan skönspel har ett tungt manskap. Magnus Joneby kunde kvittera på en högerhörna med bara ett par minuter kvar att spela av första halvlek.

Redan där kändes det som om något var på gång. VSK hade fler växlar att lägga i och tempoökningen gav resultat efter sex minuter i den andra halvleken. Jacob Bucht, en av de bättre i kväll, tog sig in mot straffområdet, ditspelad av Tobias Holmberg, och prövade ett av de skott på halvdistans som vi sett för litet av. Joel Othén släppte skottet förbi sig och så ledde VSK.

Stämningen steg i takt med målen i andra halvlek.
Stämningen steg i takt med målen i andra halvlek.

 

Nu följde fem minuter när VSK spelade bättre bandy än någonsin i detta slutspel. Allt klaffade. Det var energi, finess och styrka. Jag hoppade av glädje på stolen, hallen kokade, nåja, litet överdriver jag, men det är inte var dag man får se VSK göra tre så snabba mål mot defensivskickliga Saik. Först bröt sig Patrik Sjöström in straffområdet efter en av sina patenterade uppåkningar och hakades. Han dundrade själv in straffen till 3-1 (starkt, eftersom han missade en straff före paus), sedan fick Oscar Gröhn en sådan där fullträff från vänster som han får med viss regelbunden oregelbundenhet. Pang upp i bortre krysset. Plötsligt ledde VSK med 4-1!

Jag trodde Saik skulle ge sig och spara krafter till på lördag, men laget lyckades komma tillbaka och till slut skapa en sådan där olidlig spänning som bara god idrott kan åstadkomma. Reducering till 4-2 av den långsamme men spelkloke ryssen Dzhusoev, utökat till 5-2 genom Janne Rintala (som alltså spelade även denna match och som gjorde det bra), 5-3 och 5-4 på straff och hörna genom Christoffer Edlund två gånger om. Det blev onödigt spännade, innan Ted Bergström solokörde in sista spiken, 6-4, i sista sekunden.

Tack, klacken! Avgörande match på lördag.
Tack, klacken! Avgörande match på lördag.

 

Ja, det var en match. Två bra lag. Urladdningar i andra halvlek. Hårt, men inget tjafs under överinseende av Sveriges bästa bandydomare, Ulrik Bergman. Jag hoppas att han får döma femte matchen också.

Då behövs rutin och lugn.

Ty det blir en fight, jag lovar. Jag törs inte tippa utgången, även om jag var rätt ute i dag när jag tippade 6-3 på nätverket. Saik på bortaplan blir ohyggligt svårt, även om VSK hittade tillbaka sitt fjolårsspelet i delar av andra halvlek i kväll. Mål från sex olika spelare visar på bredd.

Daniel Mossberg var inte lika dominerande, VSK såg till att han inte kom rättvänd alltför ofta. Mest oroande inför lördagen är att Christoffer Edlund fått fart på målskyttet igen.

Lördag kväll vet vi vilket lag som får möta Edsbyn. Villa möter Bollnäs i den andra semifinalen. Och när det är dags för final har lärkorna börjat sjunga på allvar. Bandy, det kan vara hur bra som helst.

 

1

Kvartsfinal två mellan VSK och Saik. Nästan fyratusen i ABB Arena. Min franske svärson, som säkert kan mer om bandy än någon annan från Auvergne, hade ännu inte sett VSK förlora på hemmaplan. Tyvärr fick han uppleva det idag.

Saik vann på en straff i sista minuten. Det hade kunnat gå tvärtom om Simon Jansson fått en hörna i anfallet innan. Jag hade svårt att avgöra situationen från min läktarplats, men de grönvita var övertygade om de blev bestulna på en hörna. I stället kontrade Erik Pettersson och fick en straff med sig.

Och så var den dan förstörd.

Alan Dzhusoev och Christoffer Edlund jublar över Erik Petterssons avgörande straffmål.
Alan Dzhusoev och Christoffer Edlund jublar över Erik Petterssons avgörande straffmål till 5-4.

 

Det var en märklig match, som natt och dag. Före paus spelade VSK enkelriktat och förutsägbart mot ett hembackande Saik. När två bra lag jobbar hem och spelar så säkert som i dag krävs det fasta situationer eller individuella misstag för att det ska bli mål. VSK tappade boll två gånger på egen planhalva och öppnade för två baklängesmål. Andreas Bergwall var ursinnig och sparkade skridsskoskydd omkring sig under den time-out som Micke Carlsson tvingades ta efter 0-3. Förutom bolltappen hade Daniel Mossberg dunkat in en hörna.

VSK hade ingenting. Allt defensivt jobb gjorde att ingen fanns spelbar för snabba omställningar. Inga lyft behövdes, eftersom det inte fanns någon att lyfta till.

Jag vet inte vad Micke sa i pausvilan, men VSK kom ut med nyslipade skridskor och en intensivt forecheckande anfallsbandy som fick Saik ur balans. Ted Bergström tog revansch för ett ödesdigert felpass i första halvlek genom att litet turligt få se en passning från vänstervinkel förvandlas till ett målskott via en touch. Sedan följde tre hörnmål, en retur från Holmberg, en variant av Jansson och en fullträff av Joneby och VSK hade förvandlat 0-3 till 4-3 på 20 minuter.

Det var nu som VSK borde ha tagit bort Daniel Mossberg i stället för att ge honom utrymme till revansch efter fjolårets snöpliga avstängning. Mossberg var bitvis lysande. Han hade gjort två av målen i första halvlek, nu kvitterade han på en vänsterhörna med åtta minuter kvar av ordinarie matchtid. Mossberg fick skjuta rakt framifrån, genom rus och mur och hela viddevitten.

Ständigt denne Daniel Mossberg...
Ständigt denne Daniel Mossberg...

 

Stefan Edberg fick tillfällig stopp på Mossberg.
Stefan Edberg fick tillfällig stopp på Mossberg.

 

När vi hade ställt in oss på ett avgörande i sudden fick Saik den där straffen på tilläggstid. Inte rättvist, men så är det ibland, om jag tillåts använda en klyscha så här på söndagskvällen.

Sex mål på fasta situationer säger det mesta om  matchen.

Plus i VSK till Oscar Gröhn och Stefan Edberg. Forne målkungen Jonas Nilsson var lika osynlig som hans kollega i Saik, Christoffer Edlund.

Nu väntar tredje matchen, i Göransson Arena på tisdag. Jag har en bestämd känsla av att VSK växlar upp i samma tempo som efter paus i dag. Det kan bli en sevärd historia. Känslorna blir allt hetare i detta bandyns mästarmöte.

Än är det långt från avgjort.

Jag har nån dag på mig att fundera på om jag ge mig ut på en ny roadtrip.

Jag har tänkt på annat än bandy ett tag. Förklarligt, med tanke på den märkliga säsongsplaneringen. Mitt på upploppet av elitserien bryts hela alltihop av två veckors VM. Det blev nästan tre veckor mellan matcherna för VSK.

I fredags avslutade VSK dessutom med en i praktiken betydelselös match mot Sandviken. Det handlade bara om prestige. Jag såg inte matchen, av olika skäl. Hörde bara att VSK borde ha stängt tillställningen med sin tvåmålsledning, men att Saik tilläts komma tillbaka och kvittera.

Efter det har det varit ytterligare en veckas uppehåll. Sedan kommer nu slutspelsmatcherna i snabb rad, utan chans till återhämtning. Match fredag, söndag, tisdag, torsdag och lördag, om det blir fem matcher. Och det kan det ju bli med två så bra lag.

Vi minns ju med både glädje och förskräckelse fjolårets semifinalserie mellan VSK och Saik där målen ramlade in som under en VM-match mot Vitryssland. Så här gick det, med VSK-siffran först: 11-3, 4-12, 4-9, 8-4, 8-4. Osannolika siffror, men tydligen kan det bli så när ett lag lägger av och tittar fram mot nästa match.

Simon Jansson och Ted Bergström förra året, mot Saik.
Simon Jansson och Ted Bergström förra året, mot Saik.

 

Det som skiljer årets kvartsfinalserie mot fjolårets semi är förstås att Saik den här gången har hemmaplansfördel. Första matchen hemma i Göransson Arena på fredag och en eventuell femte och avgörande på samma is.

Så säger jag bara Daniel Mossberg. Om han inte slår ner Simon Jansson en gång till, vilket han lär undvika, så slipper han bli avstängd som förra året. Jag påstår inte att det avgjorde matchserien till grönvit fördel, men Saik tappade onekligen slagstyrka i den femte och avgörande matchen.

Daniel Mossberg begrundar sitt avstängda öde under avgöranden semin i fjol.
Daniel Mossberg begrundar sitt avstängda öde under avgöranden semin i fjol.

 

Det stora frågetecknet för oss VSK-vänner är dock lagets form. Årets säsong har varit minst sagt upp och ner. Fjärdeplatsen i serien slarvades bort, inte tu tal om det. Efter varje seger har tränare och spelare trosvisst sagt att "nu är vi gång igen", "nu jobbar vi för varandra igen" och ... Ja, ni vet.

Jag hoppas att det är så. De andra lagen tycks tro det, eftersom ingen av de tre i topp vågade välja Mesta Mästarna. Det blev fyran Saik, som inte hade något val. Kvartsfinalen blir något utöver det vanliga. Hela Bandysverige lär följa den med skadeglädje. En av giganterna slås ju ut. För ett av lagen väntar stämpeln "fiasko" som summering av säsongen.

Jag skulle helst av allt vilja åka upp på snöiga vägar till Sandviken på fredag. Men jag tror inte jag klarar av det. Får nog bli streaming på teve i stället.

Pressen på fredag ligger på Saik. Laget måste bara vinna första matchen hemma, känns det som. Och så kan det mycket väl bli om Erik Pettersson och Christoffer Edlund får några lägen i början av matchen.

Men, och det är det som är tjusningen med sporten, lägena kan komma åt andra hållet också. Simon Jansson och Ted Bergström har en stigande formkurva. Mikael Olsson likaså. Tobias Holmberg är alltid bra och halvorna Gröhn och Folkesson väntar på att få en spelmässig fullträff båda två i samma match.

VSK har en joker att kasta in: förra säsongens målkung Jonas Nilsson har varit sjuk en längre tid i olika åkommor, men sägs vara spelklar och tränar för fullt. Kanske ljumskskadade Janne Rintala också. Hur laget ska formeras vet bara Micke Carlsson.

Bandyn är alltså på gång igen, efter de konstiga uppehållen. Arenorna blir välfyllda. Den exotiska sporten ska äntligen vaska fram sina två finalister. De andra kvartsfinalerna går inte heller av för hackor. Seriesegraren Villa valde Vänersborg och kan se fram mot fulla hus. Villa ska inte vara för säkert på segern. Lomanov et consortes kan skrälla. Samma sak med Bollnäs. Hammarby har dolt formen. Säkraste segrare är Edsbyn som lär vinna över Broberg trots det gula ljuset på Hällaåsen.

Klacken under femte matche mot Saik förra året.Klacken under femte matchen mot Saik förra året.

På fredag gäller det i Sandviken! Kanske jag skulle köra dit ändå... Jag kan ju övernatta i Forsbacka som jag gjort tidigare, på värdshuset intill järnverket där pappa jobbade en gång tillsammans med Ejnar Ask, som är bortglömd av alla utom av barn och barnbarn till de målvakter som alltid berättade om hur det kändes att stå i vägen för Ejnars skott.

Match nummer två går i ABB Arena på söndag. Det skulle, hemska tanke, kunna bli säsongens sista match i Västerås, om Saik vinner tre raka. Förlåt att jag ens kom på tanken. Sådan pessimism passar sig inte. Här ska ingjutas mod och tillförsikt i grönvit mästarbarm.

Under alla omständigheter kan det inte blir fler än fyra matcher till i ABB Arena. Sedan är det obevekligen slut.

Om man undantar finalen.

Vandringen mot det tjugoförsta guldet återupptas på fredag.

Go for it, Grönvitt!