1

Vad säger man? Storförlust för Mesta Mästarna uppe i Edsbyn, 2-6, och målvakten Andreas Bergwall var bäst i laget! Det hade, kort sagt, kunnat bli generande stora siffror.

Ändå började VSK riktigt bra. Högt tempo, fina anfall, bra energi. Framåtandan kom av sig efter Edsbyns två hörnmål, först en oväntad kombination i straffområdet, sedan en kanon av Mattias Hammarström. Däremellan hann Stefan Edberg kvittera på ett skott i nättaket. Vad hade han däruppe att göra, förresten?

Edsbyn ökade till 3-1 på en kontring där VSK:s högerförsvar tycktes upptagna med att dricka vatten eller slipa skridskor. Ändå gav Simon Janssons 3-2 på smart pass av Ted Bergström hopp om en framtid efter paus.

Men därav blev intet. VSK försökte förvisso, men de breda och nästan alltid uddlösa anfallen med många inblandade lämnade stora ytor bakåt, som taktiskt spelande Edsbyn utnyttjade. Till slut var det som att se ett självspelande piano. VSK anföll, kom ingen vart, vände hem, bytte kant, kom ingen vart, spelade bakåt, kom ingen vart, varpå Anders Bruun fick slå de där nödvändiga lyften från alldeles för avig position långt ner i banan. En uddlös kökkenmödding av sönderlästa anfallsvarianter.

VSK hade en enda chans efter paus, när Mikael Olssons frispelades av Tobias Holmberg, men missade. Edsbyn hade desto fler och bjöds dessutom på ett extra friläge när annars suveräne Bergwall kastade ut en boll rakt i gapet på en röd anfallare.

Micke Carlsson brydde sig inte ens om att ta timeout efter 2-4. Kanske hade han ingenting att plocka fram den här gången. Ola Johanssons taktik hade segrat. Hans Edsbyn experimenterar inte längre med happy-go-lucky-offensiv utan har gått tillbaka till det försvarstäta och hembackande spel, med skickliga kontringar som länge var lagets signum.

VSK halkar nu närmare det nedre slutspelsstrecket. Nåja, så illa är det inte, men det vore ju bra för oss alla grönvita bandyvänner om säsongens berg- och dalbana kunde plana ut på en lagom hög nivå. Grattis förresten till Tillberga, som tog poäng av Bollnäs.

Jag pratade med gamle målvakten Uffe Carlsson före senaste hemmamatchen. Han var med när VSK var riktigt, riktigt nere. Det var för sextio år sedan, i mitten av 1950-talet, när VSK spelade två säsonger i division två och bland annat fick möta VIK, förstärkt med hockeyspelare, på Arosvallens bakgård, B-planen bakom huvudläktaren.

Kval till högsta serien mot Waggeryd på Arsovallens B-plan 1956.. Foto: Sven-Olof Strömberg.
Kval till högsta serien mot Waggeryd på Arsovallens B-plan 1956. Pontus Widén i mitten. Foto: Sven-Olof Strömberg.

 

Uffe var med den sista säsongen i tvåan som slutade med två vinster mot Waggeryd i kvalet till högsta serien. Låt oss avsluta med en av Sven-Olof Strömbergs bilder från matchen mot Waggeryd på B-planen med husen på Vallgatan i bakgrunden.

Nu var jag förstås alltför negativ. Så illa går det naturligtvis inte. Mesta Mästarna går till slutspel och då kan allt hända. Vi tänker positivt i stället och minns finalen i våras. Kommer ni håg det här?

Simon Folkesson jublar efter finalvinsten mot Villa.
Simon Folkesson jublar efter finalvinsten mot Villa.

 

VSK glömmer förstås inte fredagens smäll mot Tillberga i första taget. Men Tillberga är inte längre ett av de där lagen som alltid sladdar i serien. Laget har många bra spelare, som mognat med åren. Tillberga är i dag ett bra lag. Betänk att de svartklädda faktiskt skåpade ut Edsbyn med sensationella 7-2 för inte alltför länge sedan. Detta Edsbyn som reser ner till ABB Arena för att möta VSK redan i morgon, måndag kväll.

Isen är nyspolad, två nya poäng att spela om. Edsbyn har haft en bra start på elitserien, trots förlusten mot Tillberga och trots förlusten mot Bollnäs i fredags. Edsbyn sägs ha varit det bättre laget och hade inte Patrik Aihonen stått i Bollnäs mål så hade Edsbyn vunnit. Samme Aihonen som såg till att Bollnäs vann mot VSK i november.

Måndagens match är förstås en klassiker, även om ordet är slitet. Edsbyn från Hälsingland, med bara runt fyratusen invånare, är på något sätt det typiskt svenska bandylaget. En ort med träindustri och snickerier som ställer upp för bandyn. Nio SM-guld, tredje plats i maratontabellen. Alltid bra. Mot Mesta Mästarna, VSK från den stad som en gång kallades en förvuxen bruksort, med Asea som dominerande industri. Liten mot stor.

En läktare på Studenternas 2008...
En läktare på Studenternas 2008...

 

Säger man Edsbyn så säger man också efternamnet Johansson. Elis Johansson, 93 år i år, var legendarisk spelare från 1946 och tjugo år framåt. Det var under Edsbyns första storhetstid, när bygdens bönder lassade in pengar i föreningen.

Nästa storhetstid kom efter 1975 när en privatperson (släkt med Kuben Olsson tror jag) satsade en slant och fick kommunen hjälpa till med att bygga den första konstfrysta arenan på Ön. Då hade Elis son Ola blivit stor, och snart också lillebrorsan Hans Elis. Ola Johansson var med när Edsbyn slog VSK i finalen 1978, det var förresten också Lars Liw, som värvats från VSK och som är pappa till dagens tränare Thomas och Thomas fortfarande spelande yngre bror Daniel.

Under denna andra storhetstid spelade Edsbyn tre finaler, sedan försvann Ola till Boltic och så småningom till Västerås där han återförenades med bror Hasse 1988. Edsbyns tredje storhetstid fick vänta till 2000-talet när hallen, Bandykyrkan, byggdes och laget vann fem SM-guld raken mellan 2004 och 2008. Självklart med Ola Johansson som tränare.

Ständigt denne Ola Johansson. Jag minns att Sergej Lomanov senior en gång utnämnde Ola till världens bäste. Ola själv har pekat ut Per Fosshaug som ännu bättre.

Ingen slår dock Ola Johanssons finalrutin. Han har deltagit i 20 SM-finaler och vunnit 17 guld som spelare eller som ledare. Som spelare: ett guld med Edsbyn, sex med Boltic och tre med VSK. Som ledare: två med VSK och fem med Edsbyn.

Ola Johansson och Sören Boström efter SM.guldet mot Boltic 1993. Det var Olas sista match och tionde guld som spelare.
Ola Johansson och Sören Boström efter SM.guldet mot Boltic 1993. Det var Olas sista match och tionde guld som spelare.

 

Efter finalförlusten mot VSK 2009 drog sig Ola Johansson tillbaka från bandyn några år. Men sedan förra säsongen är han tillbaka i Edsbyns ledarstab igen, i en något mer försynt roll bakom Thomas Liw och Kuben Olsson. Längre bort i den rådgivande periferin finns också Hans Elis.

Kanske randas en ny storhetstid. Hela bygden sluter upp igen. Supportrarna samlade in en miljon i våras - mycket för en så liten ort - och Edsbyn kunde värva bland andra de lovande bröderna Määttä från Finland.

Ola Johansson har bott i Västerås alla år sedan 1988 och han tycker inte det är särskilt kul att se Edsbyn spela mot VSK. Han har känslor för båda klubbarna. Ett är säkert: han ser fram mot en bra bandymatch.

Det gör vi alla. VSK måste resa sig igen. Alla måste jobba hårdare. Det är lätt för mig att säga, jag som knappt orkar stå en hel match utan måste leta upp en sittplats. Precis som pappa måste göra när han var lika gammal som jag och vi åkte upp till Söderstadion 1989 att se VSK, ledda av bröderna Johansson, inleda ett decenniums segertåg med finalvinsten över Vetlanda.

Edsbyn har lagt om spelstil i år och tagit efter VSK:s mer offensiva och direkta sätt att spela bandy. Men det lär inte bli någon tokoffensiv. Inte mot VSK i ABB Arena. Edsbyn dras dessutom med två skador: liberon Fredrik Åström har fått förnyad känning av de hjärtproblem som höll honom borta från bandyn en tid, och hårdskjutande Mattias Hammarström har ljumskproblem.

Om matchen hade spelats i Edsbyn hade jag nog åkt dit. Det var länge sedan jag var däruppe. Senaste gången var nog i mars 2008 när Edsbyn vann femte och avgörande semin mot VSK. Det var hemskt. Edsbyn gjorde mål på varenda hörna kändes det som.

Jocke Hedqvist drar på en av dessa eländiga hörnor mot Daniel Kjörling i VSK-målet 2008.
Jocke Hedqvist drar på en av dessa eländiga hörnor mot Daniel Kjörling i VSK-målet 2008.

 

Enda trösten var att sångsvanarna hade samlats i Voxnans dalgång, på väg mot ett land ännu längre norrut där det inte spelades bandy.

Sångsvanar i Hälsingland 2008.
Sångsvanar i Hälsingland 2008.