Jag har tänkt på annat än bandy ett tag. Förklarligt, med tanke på den märkliga säsongsplaneringen. Mitt på upploppet av elitserien bryts hela alltihop av två veckors VM. Det blev nästan tre veckor mellan matcherna för VSK.

I fredags avslutade VSK dessutom med en i praktiken betydelselös match mot Sandviken. Det handlade bara om prestige. Jag såg inte matchen, av olika skäl. Hörde bara att VSK borde ha stängt tillställningen med sin tvåmålsledning, men att Saik tilläts komma tillbaka och kvittera.

Efter det har det varit ytterligare en veckas uppehåll. Sedan kommer nu slutspelsmatcherna i snabb rad, utan chans till återhämtning. Match fredag, söndag, tisdag, torsdag och lördag, om det blir fem matcher. Och det kan det ju bli med två så bra lag.

Vi minns ju med både glädje och förskräckelse fjolårets semifinalserie mellan VSK och Saik där målen ramlade in som under en VM-match mot Vitryssland. Så här gick det, med VSK-siffran först: 11-3, 4-12, 4-9, 8-4, 8-4. Osannolika siffror, men tydligen kan det bli så när ett lag lägger av och tittar fram mot nästa match.

Simon Jansson och Ted Bergström förra året, mot Saik.
Simon Jansson och Ted Bergström förra året, mot Saik.

 

Det som skiljer årets kvartsfinalserie mot fjolårets semi är förstås att Saik den här gången har hemmaplansfördel. Första matchen hemma i Göransson Arena på fredag och en eventuell femte och avgörande på samma is.

Så säger jag bara Daniel Mossberg. Om han inte slår ner Simon Jansson en gång till, vilket han lär undvika, så slipper han bli avstängd som förra året. Jag påstår inte att det avgjorde matchserien till grönvit fördel, men Saik tappade onekligen slagstyrka i den femte och avgörande matchen.

Daniel Mossberg begrundar sitt avstängda öde under avgöranden semin i fjol.
Daniel Mossberg begrundar sitt avstängda öde under avgöranden semin i fjol.

 

Det stora frågetecknet för oss VSK-vänner är dock lagets form. Årets säsong har varit minst sagt upp och ner. Fjärdeplatsen i serien slarvades bort, inte tu tal om det. Efter varje seger har tränare och spelare trosvisst sagt att "nu är vi gång igen", "nu jobbar vi för varandra igen" och ... Ja, ni vet.

Jag hoppas att det är så. De andra lagen tycks tro det, eftersom ingen av de tre i topp vågade välja Mesta Mästarna. Det blev fyran Saik, som inte hade något val. Kvartsfinalen blir något utöver det vanliga. Hela Bandysverige lär följa den med skadeglädje. En av giganterna slås ju ut. För ett av lagen väntar stämpeln "fiasko" som summering av säsongen.

Jag skulle helst av allt vilja åka upp på snöiga vägar till Sandviken på fredag. Men jag tror inte jag klarar av det. Får nog bli streaming på teve i stället.

Pressen på fredag ligger på Saik. Laget måste bara vinna första matchen hemma, känns det som. Och så kan det mycket väl bli om Erik Pettersson och Christoffer Edlund får några lägen i början av matchen.

Men, och det är det som är tjusningen med sporten, lägena kan komma åt andra hållet också. Simon Jansson och Ted Bergström har en stigande formkurva. Mikael Olsson likaså. Tobias Holmberg är alltid bra och halvorna Gröhn och Folkesson väntar på att få en spelmässig fullträff båda två i samma match.

VSK har en joker att kasta in: förra säsongens målkung Jonas Nilsson har varit sjuk en längre tid i olika åkommor, men sägs vara spelklar och tränar för fullt. Kanske ljumskskadade Janne Rintala också. Hur laget ska formeras vet bara Micke Carlsson.

Bandyn är alltså på gång igen, efter de konstiga uppehållen. Arenorna blir välfyllda. Den exotiska sporten ska äntligen vaska fram sina två finalister. De andra kvartsfinalerna går inte heller av för hackor. Seriesegraren Villa valde Vänersborg och kan se fram mot fulla hus. Villa ska inte vara för säkert på segern. Lomanov et consortes kan skrälla. Samma sak med Bollnäs. Hammarby har dolt formen. Säkraste segrare är Edsbyn som lär vinna över Broberg trots det gula ljuset på Hällaåsen.

Klacken under femte matche mot Saik förra året.Klacken under femte matchen mot Saik förra året.

På fredag gäller det i Sandviken! Kanske jag skulle köra dit ändå... Jag kan ju övernatta i Forsbacka som jag gjort tidigare, på värdshuset intill järnverket där pappa jobbade en gång tillsammans med Ejnar Ask, som är bortglömd av alla utom av barn och barnbarn till de målvakter som alltid berättade om hur det kändes att stå i vägen för Ejnars skott.

Match nummer två går i ABB Arena på söndag. Det skulle, hemska tanke, kunna bli säsongens sista match i Västerås, om Saik vinner tre raka. Förlåt att jag ens kom på tanken. Sådan pessimism passar sig inte. Här ska ingjutas mod och tillförsikt i grönvit mästarbarm.

Under alla omständigheter kan det inte blir fler än fyra matcher till i ABB Arena. Sedan är det obevekligen slut.

Om man undantar finalen.

Vandringen mot det tjugoförsta guldet återupptas på fredag.

Go for it, Grönvitt!