När jag skrev i tidningen om bandy lovade jag att inte kalla Vänersborg för Lilla Paris, bara för Birger Sjöbergs skull. Om jag hade varit därnere ikväll hade jag nog skrivit något om Vänern i stället, som låg och stilla och blank i väntan på vad som komma skulle.

Måsar i väntan på Mesta mästarna.
Måsar i väntan på Mesta mästarna.

 

Mesta Mästarna, med en usel början på säsongen i bagaget, kom ner till Vänersborg och spelade ut det lag som börjat så mycket bättre. I kväll var det VSK som förde matchen från början till slut, om man får tro den utmärkta sändningen på nätet, lika utmärkt kommenterat av den före detta Vänersborgshalven Petter Andersson som tvingades lägga av med bandyn alltför tidigt förra året, efter en höftskada. Petter sammanfattade VSK-sättet att spela bandy: "Alla är ett hot när de kommer...".

Så sant som det är sagt. När VSK spelar som ikväll är det mästarbandy. Alla deltar, alla VILL delta, alla åker sig till positioner, alla bidrar, ingen snackar ut sig, ingen åker runt och skakar på huvudet. Alla är med. Som i en politisk valslogan. Det blev 6-3 till slut.

När junioren Emil Juhlén tog några extra svängar med bollen i slutskedet för att få tiden att gå var det nästan så att Sergej Lomanov applåderade. Det gjorde han nog inte förresten . Miljonvärvningen från Krasnojarsk hade fullt upp med att begrunda sin egen halvdana insats: ständigt kringfolkad av grönvita, utstyrd och bortmotad och utan egentlig målchans på en hel match, om man undantar ett skott utanför. Lomanov tappade boll i stället och var indirekt orsaken till två snygga grönvita kontringsmål. Utvisad blev han också.

Mikael Olsson har gett begreppet tvåvägsspelare ett ansikte.
Mikael Olsson har gett begreppet tvåvägsspelare ett ansikte.

 

Tobias Holmberg, två målpass, ett mål.
Tobias Holmberg, två målpass, ett mål.

 

Den näst bäste ryssen, Nikita Ivanov hade en uppåkning när Vänersborg fick låna bollen efter de första fem minuterna av total grönvit dominans. Sedan kom inget mer. Han körde ständigt fast i det VSK-försvar som spelade utomordentligt bra. Bästa för i år. Talande nog är att hemmalagets tre mål kom på en straff, en hörna och på en indianare från Oscar Gröhn. Inget riktigt spelmål, alltså.

Framåt var VSK som laget var det var som bäst tidigare två säsonger. Överlappningar, bollsläpp, sidskiften, instick och dessa evigt farliga rundningar av backlinjen ner mot kortlinjen. När Simon Jansson inte riktigt var vän med bollen klev Simon Folkesson och Mikael Olsson fram i stället. Jonas Nilsson gjorde det vi vet att han kan: två mål. Och Tobias Holmgren levererade (å vilken härlig klyscha) i vanlig ordning med två snygga målpass och ett snyggt mål på en fenomenal passning snett bakåt från Olsson.

Ja, det fanns mycket för ett grönvitt hjärta att klappa för. Patrik Sjöström dunkade in en straff. Nu kommer snart hörnmålen också, och, då ni! Emil Juhlén gjorde förresten det första målet, i denna sin bästa match för säsongen.

Om jag kunde travestera Birger Sjöberg skulle jag skalda något om vår längtan till finalen, där läktarna de stå så gungande med vita och gröna supportrar på.

Men det kan jag inte.