Anfall är bästa försvar, brukar man säga. I dag var det tvärtom för VSK. Försvar var bästa anfall. Jag kan inte minnas när jag såg de grönvita göra en så gedigen försvarsinsats som i dag. Alla jobbade för varandra, alla jagade hem, alla ville göra livet surt för de blåklädda från Vänersborg.

Sjuårige dottersonen, som har en fransk pappa, hejade i milt oförstånd på vänersborgarna under en match för ett par år sedan. Han tyckte väl att Allez les Bleus lät bra. I dag visste han att det var de grönvita som gällde. Simon Jansson allra mest, Simon har blivit hans favorit.

VSK:s utmärkta försvarsspel tvingade Sergej Lomanov och de andra till solokörningar, och när de tappade boll vände VSK till anfall på ett synnerligen effektivt sätt. Ibland satt vi där bara och gapade, hänförda över de snabba kombinationerna, de öppnande passningarna och strömmen av vackra mål.

En typisk situation: Sergej Lomanov omgiven av fem VSK-are.
En typisk situation: Sergej Lomanov omgiven av fem VSK-are.

 

VSK vann alltså, som ni vet, med 9-3 och alla nio målen, alla nio, var spelmål av yppersta klass. Anders Bruun kostade på sig att missa två straffar för att inte bryta spelmålstrenden.

Patrik Sjöström kunde inte skjuta någon straff, av den enkla anledningen att han inte var med. Den onda fot, som tvingade honom av isen i Edsbyn, är inte alls bra och det lär bli sjukhusbesök i veckan som kommer. Ersättaren, junioren Rasmus Sjöström, skötte sig med den äran även om han började skakigt med ett felpass som hade kunnat ge Vänersborg ledningen med 2-0. Stolpen stod i vägen för Mikko Lukkarila, som annars hade blivit tvåmålsskytt. Efter den chansen var det roliga slut för Vänersborg. VSK gjorde mål på mål, det ena vackrare än det andra. Om man ska välja ut ett av dem, det är svårt, så får det bli Tobias Holmbergs smörpass fram till Jonas Nilssons 4-1 i den 39:e minuten.

Tobias Holmberg slår sin magiska passning till Jonas Nilsson.
Tobias Holmberg slår sin magiska passning till Jonas Nilsson.

 

Mesta Mästarna var bra i dag, kort sagt. På alla positioner. Roligt också för Janne Rintala att äntligen få spela igen. Han tackade med två målgivande passningar.

Sergej Lomanov kom ingenstans, han var mer än lovligt spak i sitt agerande. Hans landsman Nikita Ivanov bjöd till desto mer med sin krumma åkning, utan att för den skull åstadkomma några större farligheter.

"Västerås spelade smart, försvarade sig ramstarkt och utnyttjade varje tillfälle till omställning på ett närmast kliniskt sätt", sa Vänersborgs tränare Anders Uhlin till TT/ELA:S utsände Toni Andersson, en gång sportreporter på VLT.

I en haltande serie, där VSK och Kalix har en match till godo, avancerade VSK förbi Vänersborg till sjätte plats och har fyra poäng ner till Vetlanda närmast under slutspelsstrecket.  På onsdag blir det en svår bortamatch mot Villa Lidköping, sedan Gripen hemma på fredag. Det kan nog bli några poäng till before the fat Lady sings.

 

 

1

Söndag eftermiddag klockan 15 börjar bandyn på nytt för VSK. Matchen uppe i Kalix blev ju uppskjuten av den hårda kylan. På söndag väntar IFK Vänersborg i ABB Arena, ett Vänersborg med alla sina kvalificerade ryssar.

Den mest berömde av dem, Sergej Lomanov Jr, är en av världens bästa och alltid sevärd. Han har tackat nej till spel i det ryska landslaget i den stundande VM-turneringen i Sandviken. Ett av skälen sägs vara att Sergej protesterar mot det ryska förbundets behandling av hans far, Sergej Lomanov den äldre. Pappa Lomanov har stängts av i 2,5 år som ledare inom den ryska bandyn efter en debattartikel där han kritiserade förbundets slöseri med pengar och oförmåga att ta handskas med det utbredda systemet med uppgjorda matcher och mutade domare.

Rysk bandy är uppenbarligen på väg ner i en djup svacka. Publiken minskar, pengarna tryter, lag läggs ner och de bästa spelarna söker sig utomlands.

Bandypublik i Archangelsk 1996. Göran Widerbergs fina omslagsbild till boken Om bandy vore livet.
Bandypublik i Archangelsk 1996. Göran Widerbergs fina omslagsbild till boken Om bandy vore livet.

 

Systemet med mutor och uppgjorda matcher har funnits länge. Hans Elis Johansson har berättat om sina erfarenheter när han spelade i Jenisej för tjugo år sedan. Och jag har berättat om vad som hände i Archangelsk 1996. Berättelsen Mutorna vid Vita havet finns i början av min bok Om bandy vore livet. Jag läste om kapitlet i dag. Det var riktigt spännande! Här är första delen:

"Bandydomaren trodde inte att det var sant. Sådant händer inte i bandyns hemvävda lilla värld. I en roman möjligen, men inte i verkligheten.

Men det hände.

Bandydomaren stod i ett dragigt hotellrum i den slitna och fattiga nordryska staden Archangelsk. Den glåmiga vinterdagen hade aldrig varit ljus. Gråheten höll på att gå över i polarnatt. Issjoken vältrade sig tunga och dystra i floden Dvina utanför. Vita havet var inte långt borta.

Mannen som hade knackat på hotelldörren och som nu stod framför bandydomaren var ryss. Han var liten och satt. Han hade lagt sin blanknötta svarta dokumentportfölj på sängen med det blekgröna överdraget som doftade malmedel. Ryssen hade tagit fram en handskriven papperslapp med två ord och två siffror.

”Vodnik­-VSK 2–1”, stod det.

Inget mer.

”Vodnik-VSK 2–1”.

Bandydomaren skakade stilla på huvudet. Han anade vad lappen innebar, men vägrade tro det. Han var bandydomare. Han åkte runt och dömde i den lilla bandyvärlden. Han fick resan betald och några hundralappar. Han var ingen figur i en agentroman.

Nu pratade ryssen några enstaka engelska ord. Han log inte, han såg bara milt överseende ut, som om det han sade var den naturligaste sak i världen.

- Two thousand dollars. To each referee. And ladies and champanskij to room, sa han.

- What?

- Dollars. Money. You understand?

Ryssen pekade på lappen med resultatet igen. Utanför hotellfönstret rasslade issörja ner genom stupröret. En spårvagn gnisslade någonstans. På andra sidan den dioxinsmutsade floden blinkade mystiska röda radaranläggningar över en mörk ridå av tallar. Där bakom låg den stora ryska tundran.

Bandydomaren kände rädslan komma krypande som när en förkylning börjar bryta ut. Om några timmar skulle han döma finalen i Europacupen i bandy mellan de ryska mästarna Vodnik från Archangelsk och de svenska mästarna Västerås SK på Stadio Trud. Läktarna skulle fyllas av tio tusen ryssar i pälsmössor som alla ville se Vodnik vinna.

Ryssen med papperslappen skämtade inte. Bandy var stort här uppe i norra Ryssland, där fattigdomen låg tung och grå över vardagen och där framtiden bara fanns som en frusen förhoppning om alla de rikedomar som låg dolda under tundrans permafrost och Norra ishavets botten. Oljebolaget sponsrade Vodnik. Den stora bilfirman också, liksom massakombinatet med dioxinerna.

Bandydomaren hade hört talas om den ryska maffian. Han trodde inte på allt som folk berättade. Han visste att tidningarna kunde vinkla och överdriva. Han karskade upp sig.

- No, sa bandydomaren.

Njet rysk skumpa, njet fagra damer och njet dollar direkt i plånboken. Ryssen med papperslappen stod stilla.

- Sorry, sa han och backade ut i korridoren.

Tiden stod stilla. Bandydomaren försökte tänka klart. Helst av allt ville han åka hem, men han bestämde sig för att döma finalen.

Det här försöket att muta en bandydomare gjordes i början av december 1996, inför finalen i Europacupen. Fakta finns dokumenterade i den rapport som domaren lämnade till Internationella bandyförbundet, IBF, efter turneringen.

Jag var i Archangelsk när det hände. Jag såg finalen, men fick inget veta om mutskandalen förrän på flyget tillbaka till Stockholm. Domaren var från Finland. Han hade hållit tyst. Han var rädd och sa ingenting förrän han gått igenom passkontrollen och klivit ombord på planet som skulle flyga direkt till Arlanda. SAS drev på den här tiden en överoptimistisk reguljär förbindelse tillsammans med tyska Lufthansa i hopp om att tjäna pengar på det handelsutbyte mellan Skandinavien och norra Ryssland som rimligtvis borde komma igång men som aldrig gjorde det.

Jag intervjuade domaren på Arlanda och jag fick hans version bekräftad när rapporten lämnades till IBF. Tapio Siniaalto och Tuomo Fasta hade vilat på sitt hotellrum inför finalen. Den tredje finaldomaren, norrmannen Helge Stenset, hade ett annat rum. Den ryss som knackade på dörren och kom in med resultatlappen var enligt rapporten [...] ordförande i den internationella domarkommittén.

Ryssen, vem det nu var, bad att få tala ostört med Tapio Siniaalto som skulle vara huvuddomare. Tuomo Fasta ombads gå in på toaletten så länge. Siniaalto fick se en handskriven lapp med resultatet 2–1 till Vodnik och han fick ett muntligt förslag om att domarna skulle få champagne, flickor och 2 000 dollar var. Domaren skrev i sin rapport till IBF att han utsattes för ett grovt mutförsök.

Staffan Söderlund var ordförande både i Svenska och Internationella bandyförbundet på den tiden. Han litade på domarens berättelse.

- Bandyn har aldrig varit ens i närheten av en liknande skandal, sa Staffan Söderlund.

Han misstänkte att den som knackade på hos domarna agerade på uppdrag av ett spelsyndikat. Dörrknackaren hade varit med förr eftersom han bad den ene domaren gå in på toaletten så att han kunde tala ostört.

- Det är lättare att neka efteråt om bara en har hört vad man sagt, sa Söderlund.

De tre domarna försökte genomföra finalmatchen som om ingenting hade hänt. De var så inställda på att inte döma ut ryska favörer att de blåste mer till Vodniks nackdel än fördel. Vi som var där fick uppleva en mycket bra bandymatch. En av de bästa jag sett. Tempot var högt och inramningen utpräglat rysk. Läktarna var svarta av folk och varje gång Vodnik anföll steg jublet till ett dån likt ett startande Iljusjinplan.

Få svenska bandyspelare har fått vara med om något liknande."

VSK hyllas av den ryska publiken 1996.
VSK hyllas av den ryska publiken 1996.

P.S. VSK vann finalen med 5-4 efter mål i sudden death av Per Fosshaug.

 

När Sovjetunionen höll på att lösas upp i sina beståndsdelar i slutet av 1980-talet fick de första sovjetiska bandyspelarna tillstånd att pröva lyckan i utlandet. I Sverige, med andra ord. Sergej Lomanov, numera kallad "den äldre", var en av första. Det sovjetiska bandyförbundet bestämde att han skulle få spela i Sirius i Uppsala. Han spelade där i sex år.

"Jag hade gärna spelat i ett bättre lag än Sirius men förbundet sa att det bara fanns Sirius för mig. Förbundet fick säkert pengar av Sirius för att säga så."

Det sade Sergej Lomanov när jag träffade honom hemma i Krasnojarsk, långt borta i Sibirien 1997. Jag hade rest dit för att hälsa på Hans Elis Johansson, den första svenska spelaren i ryska ligan. Han spelade en säsong i Jenisej, storlaget i miljonstaden Krasnojarsk, Lomanovs hemstad.

De var många ryssar som kom till Sverige när den ryskas ekonomin föll samman under 1990-talet. När ekonomin vände, med oljan, reste de flesta tillbaka, och fick sällskap av svenskar. Bandyns migrationsvågor har fluktuerat med konjunkturerna.

Nu går den ryska ekonomin dåligt igen, bandyklubbarnas ekonomi sviktar och ryska spelare kommer hit igen, precis som för ett kvarts sekel sedan. De spelar i Sandviken, i Tillberga - och framför allt i Vänersborg som har köpt på sig tre ryska toppspelare, med pengar från en sponsor som blivit mångmiljonär på färdiglagad mat.

Mest känd är förstås Sergej Lomanov, en gång kallad "den yngre" för att skiljas från sin berömda pappa. Nu behövs inte åldersepitetet längre. Sergej Lomanov står för sig själv, om man säger. Med jag vet inte hur många mästerskapstitlar i kappsäcken.

Unge Lomanov var med den där gången borta i Krasnojarsk. Han var sjutton år och tolkade åt pappa som aldrig lärde sig svenska under åren i Uppsala. Det gjorde däremot sonen, som var sex år när han kom till Sverige.

Lomanov den äldre berättade, med sonens hjälp, om hur det var på den sovjetiska tiden, när bandyspelarna och andra elitidrottsmän var priviligierade och när det nästan alltid var femtontusen på läktarna. "Folk köade runt kvarteret för att få biljetter, dom sov i skift i kylan på läktarna för att bevaka dom bästa platserna."

Sergej Lomanov var fyrtio när jag intervjuade honom. Han var glad över att pengarna kommit tillbaka till den ryska bandyn, men han förfasade sig över korruptionen, uppgjorda matcher och mutade domare.

Unge Lomanov var en blivande stjärna i Jenisej 1997. Han sa att gärna ville återvända till Sverige någon dag men att han först ville spela "några år i Ryssland". Det blev nästan tjugo år. Men nu är han här, snart trettiosju år gammal, med fru och två barn. Sonen är lika ung som han själv var när han kom från Sibirien till Uppsala.

Sergej Lomanov har redan visat sin klass och smäller in mål, det ena vackrare än det andra. Elitserien blir bättre än någonsin i är, säger experterna. Jag tror det också. Nu spelar de bästa här. Ända tills ekonomin vänder upp i Ryssland igen. Kanske får dom en hall borta Krasnojarsk också. Det talas om det.

Vi ser förstås fram mot VSK:s matcher mot Vänersborg, jag höll på att säga Jenisej, i vinter. Men först är det Broberg som gäller. På tisdag, inte onsdag som jag råkade skriva tidigare. Utan en enda ryss på banan, jo förresten, Vadim Arkhipkin i Broberg måste vara son till en av de ryssar som kom hit på 1990-talet.

110-1012_img-sergej-lomanov-jr
Sergej Lomanov d.y., i mitten, sedan hans Jenisej vunnit Europacupen mot VSK i Krasnojarsk 2001. Han var 21 år då.

 

 

Sergej Lomanov d.ä. 2001, framgångsrik ledare i Jenisej.
Sergej Lomanov d.ä. 2001, framgångsrik ledare i Jenisej.

 

Entrén till den klassiska bandyarenan i Krasnojarsk med de märkliga mosaikerna. Bilden är från 2001.
Entrén till den klassiska bandyarenan i Krasnojarsk med de märkliga mosaikerna. Bilden är från 2001.