1

Kvartsfinal två mellan VSK och Saik. Nästan fyratusen i ABB Arena. Min franske svärson, som säkert kan mer om bandy än någon annan från Auvergne, hade ännu inte sett VSK förlora på hemmaplan. Tyvärr fick han uppleva det idag.

Saik vann på en straff i sista minuten. Det hade kunnat gå tvärtom om Simon Jansson fått en hörna i anfallet innan. Jag hade svårt att avgöra situationen från min läktarplats, men de grönvita var övertygade om de blev bestulna på en hörna. I stället kontrade Erik Pettersson och fick en straff med sig.

Och så var den dan förstörd.

Alan Dzhusoev och Christoffer Edlund jublar över Erik Petterssons avgörande straffmål.
Alan Dzhusoev och Christoffer Edlund jublar över Erik Petterssons avgörande straffmål till 5-4.

 

Det var en märklig match, som natt och dag. Före paus spelade VSK enkelriktat och förutsägbart mot ett hembackande Saik. När två bra lag jobbar hem och spelar så säkert som i dag krävs det fasta situationer eller individuella misstag för att det ska bli mål. VSK tappade boll två gånger på egen planhalva och öppnade för två baklängesmål. Andreas Bergwall var ursinnig och sparkade skridsskoskydd omkring sig under den time-out som Micke Carlsson tvingades ta efter 0-3. Förutom bolltappen hade Daniel Mossberg dunkat in en hörna.

VSK hade ingenting. Allt defensivt jobb gjorde att ingen fanns spelbar för snabba omställningar. Inga lyft behövdes, eftersom det inte fanns någon att lyfta till.

Jag vet inte vad Micke sa i pausvilan, men VSK kom ut med nyslipade skridskor och en intensivt forecheckande anfallsbandy som fick Saik ur balans. Ted Bergström tog revansch för ett ödesdigert felpass i första halvlek genom att litet turligt få se en passning från vänstervinkel förvandlas till ett målskott via en touch. Sedan följde tre hörnmål, en retur från Holmberg, en variant av Jansson och en fullträff av Joneby och VSK hade förvandlat 0-3 till 4-3 på 20 minuter.

Det var nu som VSK borde ha tagit bort Daniel Mossberg i stället för att ge honom utrymme till revansch efter fjolårets snöpliga avstängning. Mossberg var bitvis lysande. Han hade gjort två av målen i första halvlek, nu kvitterade han på en vänsterhörna med åtta minuter kvar av ordinarie matchtid. Mossberg fick skjuta rakt framifrån, genom rus och mur och hela viddevitten.

Ständigt denne Daniel Mossberg...
Ständigt denne Daniel Mossberg...

 

Stefan Edberg fick tillfällig stopp på Mossberg.
Stefan Edberg fick tillfällig stopp på Mossberg.

 

När vi hade ställt in oss på ett avgörande i sudden fick Saik den där straffen på tilläggstid. Inte rättvist, men så är det ibland, om jag tillåts använda en klyscha så här på söndagskvällen.

Sex mål på fasta situationer säger det mesta om  matchen.

Plus i VSK till Oscar Gröhn och Stefan Edberg. Forne målkungen Jonas Nilsson var lika osynlig som hans kollega i Saik, Christoffer Edlund.

Nu väntar tredje matchen, i Göransson Arena på tisdag. Jag har en bestämd känsla av att VSK växlar upp i samma tempo som efter paus i dag. Det kan bli en sevärd historia. Känslorna blir allt hetare i detta bandyns mästarmöte.

Än är det långt från avgjort.

Jag har nån dag på mig att fundera på om jag ge mig ut på en ny roadtrip.

2

Jag stannade i Forsbacka. Köpte litet mat på Domus. Kunde inte låta bli att fotografera en  sidensvans i skogen ovanför bruket. Förmodligen var jag nervös. Första kvartsfinalen i bandy mot Sandviken hade alla förutsättningar att bli något alldeles extra. Sidensvansen påminde om någon, jag vet inte vem.

Två timmar före match.
Två timmar före match.

Kom fram till Göransson Arena alldeles för tidigt. Det var fortfarande ljus skymning över Gästrikland. Det brukar vara en magisk skymning när bandyn går in i slutspelet. Jag gick in och träffade den ena västeråsaren efter den andra. Så småningom kom Sandviken-borna också, men det skulle senare visa sig att det inte ens blev tvåtusen i hallen, när två av svensk bandys storheter möttes. Riktigt dåligt.

Göransson Arena, sponsrad av Sandvik som grundades av Göran Fredrik Göransson.
Göransson Arena, sponsrad av Sandvik som grundades av Göran Fredrik Göransson.

 

Jag gick fram till Micke Carlsson under uppvärmningen. Han var avslappnad, pratade om sitt hus på Berghamra och att det var god stämning i laget. Det här skulle nog gå vägen, sa han. Hr kunde han vara så lugn?

Jag hälsade på uppe hos mediefolket. Stisse Åberg från Gävle var där, vi hade gemensamma minnen från OS i Sydney och från många bandyläktare. Gänget från Bandypuls och VLT förberedde den multimediacirkus som numera hör till ett sportevenemang: texter och klipp i sociala medier, liverapportering, studiosamtal, texter för webb och papperstidning. Håhåjaja, tur att man slipper vara med i svängen.

Jag letade upp min plats med hjälp av en vänlig vakt, drog efter andan, skakade nästan av anspänning och fick uppleva en intensiv första halvlek, där VSK ägde matchen långa stunder med ett utstuderat kompakt försvarsspel och med ett åkstarkt anfall. Det var riktigt, riktigt bra. Bruun dirigerade backlinjen, Ytterhalvorna ångade på som ytterhalvor ska ånga på. Oscar Gröhn verkade ha lyssnat på dem som klagat på hans tveksamma och återhållsamma spel; han var aktivare än på länge.

Jonas Nilsson kunde ha gjort både ett och två mål, och Simon Jansson var ett urstarkt lokomotiv. Han drog upp det anfall som slutade med att han blev krokad i straffområdet. Putte Sjöström satte straffen hur säkert som helst.

Simon Jansson, matchens lirare.
Simon Jansson, matchens lirare.

 

Saik hade ett par halvchanser, men inte mycket mer. Erik Pettersson och Christoffer Edlund kom nästan aldrig till skott. Andreas Bergwall gjorde sig stor i målet. Det såg onekligen lovande ut.

Andra halvlek blev tyngre för grönvitt. Saik började bäst och kunde också kvittera när Erik Pettersson fick träff på en högerhörna.

VSK tappade både geist och spel. Anfallen blev solokörningar, när alla inte orkade åka med och spelalternativen smälte bort som dagsmeja. Det verkade som om tempot och intensiteten före paus tog ut sin rätt.

Micke Carlsson tog en strategisk timeout när det var en kvart kvar. Laget fick vila, samla kraft och komma tillbaka än en gång. Även om tempot var avsevärt lägre i andra halvlek så var det kamp om varje boll. Två bra lag tog mer eller mindre ut varandra.

Erik Pettersson träffade stolpen för Saik, Ted Bergström gjorde samma sak för VSK.

Matchen gick till sudden death, med allt tröttare spelare. Simon Jansson orkade mest. Han dribblade, slet och sköt, vilade korta perioder och så ut och köra igen. Det var på något vis följdriktigt att det blev Jansson som avgjorde strax innan övertidens första tio minuter var till ända. Jacob Bucht drog upp ett anfall till vänster, hittade fram med en kort rak boll till Simon Jansson som lyfte den förbi Joel Othén i Saik-målet.

Simon Jansson har flippfipplat in segermålet.
Simon Jansson har flippfipplat in segermålet.

2-1 och avgjort. Avgörandet skedde dessutom framför den konstant sjungande VSK-klacken. Det kunde inte bli bättre, med grönvita ögon sett.

Ny match på söndag i ABB Arena. VSK har kopplat greppet. Vi blir väl fyra, fem tusen? Eller hur?

Det finns inte mycket som slår slutspelsbandy.

Med eller utan sidensvansar.

Jag har tänkt på annat än bandy ett tag. Förklarligt, med tanke på den märkliga säsongsplaneringen. Mitt på upploppet av elitserien bryts hela alltihop av två veckors VM. Det blev nästan tre veckor mellan matcherna för VSK.

I fredags avslutade VSK dessutom med en i praktiken betydelselös match mot Sandviken. Det handlade bara om prestige. Jag såg inte matchen, av olika skäl. Hörde bara att VSK borde ha stängt tillställningen med sin tvåmålsledning, men att Saik tilläts komma tillbaka och kvittera.

Efter det har det varit ytterligare en veckas uppehåll. Sedan kommer nu slutspelsmatcherna i snabb rad, utan chans till återhämtning. Match fredag, söndag, tisdag, torsdag och lördag, om det blir fem matcher. Och det kan det ju bli med två så bra lag.

Vi minns ju med både glädje och förskräckelse fjolårets semifinalserie mellan VSK och Saik där målen ramlade in som under en VM-match mot Vitryssland. Så här gick det, med VSK-siffran först: 11-3, 4-12, 4-9, 8-4, 8-4. Osannolika siffror, men tydligen kan det bli så när ett lag lägger av och tittar fram mot nästa match.

Simon Jansson och Ted Bergström förra året, mot Saik.
Simon Jansson och Ted Bergström förra året, mot Saik.

 

Det som skiljer årets kvartsfinalserie mot fjolårets semi är förstås att Saik den här gången har hemmaplansfördel. Första matchen hemma i Göransson Arena på fredag och en eventuell femte och avgörande på samma is.

Så säger jag bara Daniel Mossberg. Om han inte slår ner Simon Jansson en gång till, vilket han lär undvika, så slipper han bli avstängd som förra året. Jag påstår inte att det avgjorde matchserien till grönvit fördel, men Saik tappade onekligen slagstyrka i den femte och avgörande matchen.

Daniel Mossberg begrundar sitt avstängda öde under avgöranden semin i fjol.
Daniel Mossberg begrundar sitt avstängda öde under avgöranden semin i fjol.

 

Det stora frågetecknet för oss VSK-vänner är dock lagets form. Årets säsong har varit minst sagt upp och ner. Fjärdeplatsen i serien slarvades bort, inte tu tal om det. Efter varje seger har tränare och spelare trosvisst sagt att "nu är vi gång igen", "nu jobbar vi för varandra igen" och ... Ja, ni vet.

Jag hoppas att det är så. De andra lagen tycks tro det, eftersom ingen av de tre i topp vågade välja Mesta Mästarna. Det blev fyran Saik, som inte hade något val. Kvartsfinalen blir något utöver det vanliga. Hela Bandysverige lär följa den med skadeglädje. En av giganterna slås ju ut. För ett av lagen väntar stämpeln "fiasko" som summering av säsongen.

Jag skulle helst av allt vilja åka upp på snöiga vägar till Sandviken på fredag. Men jag tror inte jag klarar av det. Får nog bli streaming på teve i stället.

Pressen på fredag ligger på Saik. Laget måste bara vinna första matchen hemma, känns det som. Och så kan det mycket väl bli om Erik Pettersson och Christoffer Edlund får några lägen i början av matchen.

Men, och det är det som är tjusningen med sporten, lägena kan komma åt andra hållet också. Simon Jansson och Ted Bergström har en stigande formkurva. Mikael Olsson likaså. Tobias Holmberg är alltid bra och halvorna Gröhn och Folkesson väntar på att få en spelmässig fullträff båda två i samma match.

VSK har en joker att kasta in: förra säsongens målkung Jonas Nilsson har varit sjuk en längre tid i olika åkommor, men sägs vara spelklar och tränar för fullt. Kanske ljumskskadade Janne Rintala också. Hur laget ska formeras vet bara Micke Carlsson.

Bandyn är alltså på gång igen, efter de konstiga uppehållen. Arenorna blir välfyllda. Den exotiska sporten ska äntligen vaska fram sina två finalister. De andra kvartsfinalerna går inte heller av för hackor. Seriesegraren Villa valde Vänersborg och kan se fram mot fulla hus. Villa ska inte vara för säkert på segern. Lomanov et consortes kan skrälla. Samma sak med Bollnäs. Hammarby har dolt formen. Säkraste segrare är Edsbyn som lär vinna över Broberg trots det gula ljuset på Hällaåsen.

Klacken under femte matche mot Saik förra året.Klacken under femte matchen mot Saik förra året.

På fredag gäller det i Sandviken! Kanske jag skulle köra dit ändå... Jag kan ju övernatta i Forsbacka som jag gjort tidigare, på värdshuset intill järnverket där pappa jobbade en gång tillsammans med Ejnar Ask, som är bortglömd av alla utom av barn och barnbarn till de målvakter som alltid berättade om hur det kändes att stå i vägen för Ejnars skott.

Match nummer två går i ABB Arena på söndag. Det skulle, hemska tanke, kunna bli säsongens sista match i Västerås, om Saik vinner tre raka. Förlåt att jag ens kom på tanken. Sådan pessimism passar sig inte. Här ska ingjutas mod och tillförsikt i grönvit mästarbarm.

Under alla omständigheter kan det inte blir fler än fyra matcher till i ABB Arena. Sedan är det obevekligen slut.

Om man undantar finalen.

Vandringen mot det tjugoförsta guldet återupptas på fredag.

Go for it, Grönvitt!