Jag orkade inte skriva nåt när jag kom hem i går kväll. Jag var trött och bedrövad över VSK:s slarviga och okoncentrerade spel mot bottenlaget Gripen. Det var tunt på läktarna, inte ens tusen personer. De som var där räknade nog med en enkel seger. Simon Jansson var ju tillbaka i laget, som nybliven pappa till en flicka. Mikael Olsson (magsjuk) och Patrik Sjöström (fotskada) var fortfarande borta, men det borde gå vägen ändå.

Det trodde jag också, och inbillade mig att de grönvita hade lärt sig läxan efter den trista matchen nere i Trollhättan när det blev 2-2.

Det hade de inte. VSK gick i samma defensiva fälla, nu som då. Gripen backade hem, slet och krigade och gjorde mål på två halvchanser och på en hörna och tyckte säkert själva att de var värda minst en poäng i stället för att snöpligt förlora i sista övertidsminuten.

Simon Jansson firar sitt andra hörnmål.
Simon Jansson firar sitt andra hörnmål.

 

Andreas Bergwall skrev på sin Facebook i går kväll: "Möjligt att detta är den bästa Elitserien någonsin med tanke på spelarna som deltar... spel och taktikmässigt kanske den tråkigaste och sämsta..."

Jag antar att han menade att defensivt kämpande lag är tråkiga och spelförstörande.

Det kan jag hålla med om. Men det är väl inget nytt? Nog borde ett lag som VSK kunna manövrera ut detta Gripen utan att hamna i en sådan paniksituation som i går. Det krävdes två slagskottshörnor från Simon Jansson för att till slut vända matchen i andra halvlek. När Gripen kvitterade, litet slumpmässigt, kunde det ha gått hur som helst. Gästerna fick ett par hörnor och jag blundade för att slippa se det eventuella eländet.

Jag hade inget större hopp om ett fjärde och vinstgivande VSK-mål. Ingenting talade för det. Även de enklaste passningar slogs utan precision. Ingen kunde vända spelet snabbt när Gripen då och då gick till anfall med fler än två spelare. Ingen åkte i läge för långa eller halvlånga bollar, ingen slog dom heller. Hompa och Jansson drog upp anfall, javisst, men dom startades alldeles för sent. Ytterhalvorna är ur slag och Jonas Nilsson letar förgäves efter den nyckel som ska låsa upp den blockering hans spel hamnat i. Var han i närheten av en målchans i går? Fick han nån passning?

Och vem ska slå straffarna nu är Anders Bruun bommat tre på raken?

Och vad händer med Ted Bergström? Han utstrålar inte direkt nån vilja. Han, och många andra, slokade och tycktes missbelåtna med bandylivet. Nåt är fel, and you don't know what it is, do you Mr Carlsson?

Ted Bergström sköt avgörande 4-3 i sista övertidsminuten.
Ted Bergström sköt avgörande 4-3 i sista övertidsminuten.

 

Ändå var det Ted Bergström som avgjorde med ett skott inne i straffområdet i sista minuten. 4-3 och två nödvändiga poäng. Gripenspelarna blev som vansinniga. De protesterade våldsamt, så våldsamt att det verkade som om det var något som hade hänt. Jag stod bakom målet, tillsammans med gamle kollegan Anders Öhlin. Vi såg inget märkligt. Bollen var inte död innan Tobias Holmberg slog in den i straffområdet och vad som hände i kalabaliken sen fattade vi nog inte riktigt.

Jag frågade Gripens tränare Ari Holopainen efteråt varför hans spelare protesterade. "Såg du inte den höga klubban i momentet innan Bergström fick bollen? Den var ju så här hög", sa Holopainen och måttade med handen upp mot taket i spelargången.

Ari Holopainen, en gång fruktad skytt.
Ari Holopainen, en gång fruktad skytt.

 

Förbryllad tittade jag på de förträffliga höjdpunkter från matchen som lika förträffliga Bandyplay lägger ut på nätet. Holmberg kom alltså ner till kortlinjen till vänster och slog in bollen mot folksamlingen framför mål. Den studsade på en försvarare och singlade ut mot Simon Jansson som sträckte ut klubban och lyckades styra ner bollen. Han missade skottet men Ted Bergström tog över och fick till den avgörande träffen.

Janssons klubba var hög men inte för hög, enligt mitt sätt att se saken. Inte så hög som Holopainen hävdade i alla fall. Att Joneby stod i offsideläge vid målet spelade ingen roll. Han påverkade inte spelet och skymde inte målvakten.

Poängen var alltså mycket viktiga. Och tursamma. Nu väntar en resa upp till Kalix på tisdag för den uppskjutna matchen. Prognosen pekar mot blygsamma fyra minusgrader och svag vind, så det kan bli goda förutsättningar.

Hoppas jag slipper bli bedrövad över spelet en gång till.

Bollen som gav två poäng.
Bollen som gav två poäng.

Än en gång lyckades jag trassla mig förbi alla hinder (varför ska det vara så infamt krångligt, så dum är jag inte...) och få fram en fungerande bild från Trollhättan för 99 kr. Väl uppkopplad var sändningen bra och kommentatorn helt OK.

Men spelet! Vad har hänt med detta så spelskickliga grönvita lag? Jag överdriver inte om jag påstår att bottenlaget Gripen kunde ha haft ledningen med både 3-0 och 4-0 i paus. Ted Bergströms reducerade med en petning i röran framför mål efter en av alla dessa sjuttiosjutton VSK-hörnor som dunkades i ruset, i magen på målvakten eller i reklamskyltarna. När slog Patrik Sjöström eller Anders Bruun in en hörna senast?

När anfallsspelet i nio fall av tio slutar med ett misslyckat inlägg från kanten eller en hörna så måste ju hörnorna fungera. Låter självklart, men man kan inte bygga ett spel på något som inte funkar.

Det är mycket som inte funkar i VSK just nu. Motståndarna har hittat patentmedicinen: backa hem i mitten, släpp kanterna, rensa bort inspelen. Än finns inga fungerande grönvita motmedel. Alla anfall dras upp på samma sätt, via Joneby eller Hompa, så fram till en tjurrusande Simon Jansson eller kantvinglande halvor. Inga snabba instick till toppforwards. Jonas Nilsson fick inte en boll att jobba på.

Och varför i all sin dar prövar man inte det halvlånga spelet när man vänder upp frånm defensiven? Det långa spelet finns inte alls. Jag räknade till ett enda lyft i kväll, från Rintala. Man behöver inte vara nostalgiker för att längta efter en Josen Olsson som kunde lyfta från sin högerbacksposition bort till klubban på Hasse Johansson i vänsterinnerläge. Spelvändningen över hela planen tog tre sekunder.

När VSK kör fast som nu blir spelet oerhört förutsägbart, hur mycket spelare och tränare än intalar varandra att öka tempot och släppa bollen i fart. När de närmar sig gröten är det bara att vända hem och ta ny sats, sedan blir det ett felpass och motståndarna kontrar blixtsnabbt med de långa bollar som VSK saknar.

I söndags mot Bollnäs kunde vi trösta oss med att laget skapade drösar med chanser. Ikväll skapade laget hörnor, men knappt något mer. Backlinjen balanserade på sköra trådar när Gripen vände och ett halvt tjog västeråsare var på väg tillbaka efter att ha "befolkat straffområdet" på det sätt som gav så många mål innan motståndarna lärde sig det.

Hur illa är det? Jag vet inte. VSK vann ju trots allt World Cup med flera skador och spelade bra. Spelet finns förstås nånstans under ytan. Fler måste tillåtas kliva fram, det ska inte behövas skador för det. Alla uppspel måste inte gå över samma spelare, om och om igen. Simon Jansson kanske ska ligga och lura och komma som en blixt från klar himmel, inte som ett ånglok som tar fart nere på egen planhalva med destination mittgröt.

Nu väntar Villa hemma på fredag. Då vänder det. Eller...?

Jag hade förresten gärna varit i Edsbyn ikväll. Byn låg under med 5-7 mot Saik med kvarten kvar. Vände och vann med 10-7!

Bandy kan vara kul, 2-2 i Trollhättan var det inte.

Bandyplay i november. Matchen är bara att glömma.
Bandyplay i november. Matchen är bara att glömma.