Matchen mot Bollnäs är glömd. Kvar i minnet finns söndagens seger mot Broberg. Så fungerar bandyhjärnan. Isarna spolas alltid på nytt. De grönvita kan med stärkt självförtroende ta nästa skär på en blankspolad is hemma i Västerås om nästan tre veckor, fredagen den 10 februari mot Hammarby.

Då återstår tre matcher av elitserien och VSK har i praktiken inte så mycket mer att spela för. Det är en fördel att komma sämst fyra, då får man välja motståndare i kvartsfinalen bland lagen fem till åtta och får börja hemma och spela avgörande hemma. Kommer man bäst femma får man finna sig i att bli vald och får sämre matchförutsättningar.

VSK ligger femma och har fyra poäng upp till Bollnäs och Saik, och det är bara sex poäng kvar att spela om. VSK kan alltså räkna med att bli bäst femma. Slutspel blir det under alla omständigheter, nian Vetlanda ligger åtta poäng efter. Som läget är nu spelar det alltså mindre roll om VSK blir femma (mest troligt), sexa, sjua eller åtta. Vem vill välja VSK som motståndare? Jag gissar att såväl ettan som tvåan och trean väljer något annat lag än Mesta Mästarna, som alla tror har en växel kvar att peta i. Kvar blir alltså fjärde laget som då tvingas välja VSK, om än med hemmamatchfördel. Som det ser ut nu blir det Bollnäs.

Det hindrar förstås inte att VSK ska försöka vinna alla tre matcherna som kvar, förutom Hammarby är det Sirius borta och Saik hemma. Segrar behövs för självförtroendet.

Det såg vi i dag på eftermiddagen, när VSK växte i takt med målen och med det bestämda och säkra spelet i första halvlek. Med 4-0 i paus kunde de grönvita spela på säkerhet i andra halvlek och Broberg var aldrig nära. Stefan Edberg var tillbaka och firade med att raka in första målet efter hörntrassel. Tobias Holmberg gjorde två mål, Jonas Nilsson ett efter ett snygg frispelning av Emil Juhlén och Anders Bruun fick träff på en hörna.

Helt nöjd får man förstås aldrig vara. Alltför många passningar slarvades bort, särskilt efter paus, men det uppvägs av ett mer varierat anfallsspel än på länge. De överraskande diagonallyften in mot mitten var ett vapen som ideligen stressade Brobergs försvar.

Andreas Bergwall var bra igen. Karln gör en fantastisk säsong och blir ende VSK-are i det landslag som samlas i Sandviken om ett par dagar. Jag avslutar med en lagbild på det landslag som vann VM-titeln på Rocklunda 1997. Det var Bergwalls första VM. Det är tjugo år sedan!

Jag tror inte att någon enda av de andra i laget fortfarande spelar. Ni ser väl vilka de är?

Landslaget på Rocklunda 1997. Andreas Bergwalls första VM.
Landslaget på Rocklunda 1997. Andreas Bergwalls första VM.

Match mot Broberg från Söderhamn brukar inte locka storpublik. Med viss rätt. Men kvällens tillställning borde ha setts av fler än dom 1 075 som tog sig till ABB Arena i snön. VSK tog viktiga steg tillbaka till mästarformen och vann med 7-3 i en sevärd match med två ansikten.

I första halvlek spelade VSK så där tätt och fartfyllt dom laget kan, med anfall på båda kanterna, och med uppoffrande hemjobb. Broberg, som inte hade förlorat i årets elitserie, kunde inte alls matcha de grönvita. Det stod 4-1 i paus.

När Simon Folkesson ökade till 5-1 kunde matchen ha varit över, men Broberg kom tillbaka med hjälp av två tvivelaktiga utvisningar på Bruun och Joneby. 5-2 på straff, 5-3 på hörna. "Sedan studsade bollen vår väg", som Magnus Joneby sa i en intervju på VSK:s hemsida efteråt. Simon Jansson slog ett snabbt frislag, innan bollen låg stilla, ut till Magnus Joneby som ökade till 6-3 och när sedan Joneby ofrivilligt styrde in 7-3 med baken i offsideläge (på en volley från Simon Jansson) var matchen avgjord. Det hjälpte inte hur mycket Broberg protesterade.

"I dag var det bättre tryck", betygsatte Liliis Jonsson, numera är ledare bakom kulisserna, medan spelarna tackade varande nere vid sidan av planen. Skadade Ted Bergström visade upp sonen Theo för lillbrorsan Max som stod i Brobergs mål och bandydomaren Peter Öhrlund hejade på sonen Jesper innan han gick ut till bilen för att köra hem till Örebro. "Dom måste ha bättre passningsspel", sa han om sonens lag från Söderhamn. Peter, som slutade döma för två år sedan, har en son, Robin, som spelar i Vänersborg också. Ingen spelar hockey.

Ni vet förstås varför jag berättar om dessa Öhrlundare: Peters pappa var en av de största någonsin i Västeråshockeyn, Uno "Garvis" Öhrlund, mannen med den suveräna backhanden, den gänglige forwarden som tog VM-guld med Tre Kronor i Colorado Springs 1962 och som spelade i den klassiska kedjan med Sven Tumba och Eilert "Garvis" Määtä.

Tumba och Määtä är borta. Men Garvis håller ångan uppe i Västerås. Han blir åttio i vår.  "Han cyklar, men sitter mycket hemma och häckar", sa Peter och hann med att prata litet om Per Fosshaug också innan han satte sig i bilen.

Han dömde ju Pelle ibland. Men det får vi ta nån annan gång.

Brobergmålvakten Max Bergström hejar på skadade brorsan Teds lille son Theo efter matchen.
Brobergmålvakten Max Bergström hejar på skadade brorsan Teds lille son Theo efter matchen.

 

Uno "Garvis" Öhrlund, flankerad av Sven Tumba och Eilert "Garvis" Määttä.
Uno "Garvis" Öhrlund, flankerad av Sven Tumba och Eilert "Garvis" Määttä.

Jag har missat att matchen mot Broberg/Söderhamn flyttats från onsdag, till imorgon, tisdag. Nu måste jag hinna med både stekt fläsk med raggmunk och bandy på samma dag. Två goda ting.

Det är lätt att säga att VSK jagar revansch. Det är alltid lätt att säga. Och visst ligger det sanning i det. Två förluster hittills, bara en vinst. Femton insläppta mål på två bortamatcher säger väl var problemet ligger: defensiven.

Jag hörde på bakvägar, från dem som såg matchen mot Hammarby, att alla inte kunde, eller inte orkade, jobba till 100 procent. VSK har en spelstil som kräver jobb fullt ut. Defensiven först, offensiven sedan. Slarvar man med hemjobbet blir det inget bra, heter det i en av dessa eviga klyschor.

Med sådana namn som VSK har, på alla positioner, ska laget inte behöva släppa till så många mål. Än en gång en klyscha. Jag är gammal sportreporter, klyschorna var lätta hitta, det svåra var att undvika dem.

I morgon spelar VSK med sitt på pappret bästa lag, med undantag för den ännu knäskadade Ted Bergström. Broberg blir svårslaget. Laget från Söderhamn, lett av Ola Grönberg, är obesegrat hittills. Två segrar, mot Gripen och Hammarby och oavgjort mot Villa.

Broberg spelade bra mot VSK i gruppspelet i World Cup, förlorade till slut, men gick vidare och höll så när på att slå ut Sandviken i kvarten.

Grönvita laget. Det är så här vi vill se dem. På väg hem efter ett mål.
Grönvita laget. Det är så här vi vill se dem. På väg hem efter ett mål. Bilden är från segermatchen mot Sirius förra onsdagen.