4

Hej där, bandyvänner. Jag har inte skrivit på länge. Tycker inte att jag behöver det. Bandy behandlas inte längre styvmoderligt i lokala medier. Mittmedias publiceringar i tidning och på nätet är bättre än någonsin. Jag kan se highlights, jag kan få kommentarer live strax efter matchen.

Bandyn lever, men publiken uteblir.

Därför skriver jag igen. Hur i all sin dar kunde det hända att det inte ens kom tusen personer till ABB Arena i söndags när VSK vann över Bollnäs med 10-1. Dom missade århundradets bästa grönvita spel.

Jag menar det. Kanske fick vi till och med uppleva det bästa VSK-spelet någonsin. Jag drog till med "det bästa sedan 1972" när jag grattade Micke Carlsson efter matchen. Han citerade mig som en "gubbe på läktaren". Jag har ingen aning om hur VSK spelade 1972, jag drog till med något tillräckligt gammalt för att visa hur imponerad jag var. VSK vann visserligen finalen 1973 efter att ha tagit sig dit via en osannolik semifinalrysare mot Falun inför 9 705 åskådare på Rocklunda.

Men hur bra dom än var så hade dom inte haft en chans mot dagens VSK.

Jag har sett bandy på Rocklunda sedan banan invigdes 1956. Jag har sett massor av läckert anfallsspel, fantastiska mål, sagolika individuella prestationer, men jag kan ärligt talat inte påminna mig ha sett en match där VSK spelat med samma intensitet, tryck, ambition, vilja, delaktighet och skicklighet både offensivt och defensivt i 90 minuter. Alla lag brukar gå ner i tempo i perioder, man orkar inte köra lika koncentrerat hela tiden. Jag trodde det hörde till, något man fick räkna med och jag väntade mig en lugnare period i andra halvlek eftersom VSK ledde med 5-0 i paus.

Men icke sa Nicke. Detta spelhungriga lag bara öste på. De erövrade boll, vände upp, passade långt, passade kort, tog sig fram på kanter och i mitten, i sidled och rakt fram, det ena anfallet elegantare än det andra.

Vi satt där och bara tittade storögt. Alla var med. Alla bjöds in, alla kunde utmana, delaktighet var nyckelordet, alla deltog i defensiven, enda strategiska misstaget var i inledningen på andra halvlek när fem spelare gick bort sig i den offensiva pressen och gav Samuli Helavuori en åkyta stor som Karelska näset.

Annars fungerade allt. Inga onödiga hemspel, inga "vända ut och värdera lägen" och annat tränarfikonspråk, här var det pang på, nästan varje anfall resulterade i ett avslut. Bollarna dunsade i reklamskyltarna bakom Patrik Aihonen de gånger de inte rasslade i nätet.

Bollnäs rutinerade veteran Andreas Westh sa till Mittmedia efteråt att hans lag inte gav upp, de spelade inte dåligt, de bjöd till så gott de kunde, det var bara det att motståndarna var så in i bomben bra.

Vi fick se den ena grönvita delikatessen efter den andra. Mikael Olsson, i ständigt stigande form, bröt igenom centralt på ett sätt som jag trodde att bara Johan Esplund kunde, Tobias Holmberg slog de geniala passningar som en gång borde ha tagit honom till landslaget, Martin Landström hanterade klubba och boll i hög fart på ett sätt ingen annan kan, med undantag för Simon Jansson.

Simon Jansson
Simon Jansson

 

Jansson har aldrig varit bättre. Det säger en hel del om dagens VSK att varken Jansson eller en annan notorisk målskytt, Ted Bergström, gjorde mål. Det behövdes inte. De andra gjorde mål i stället. Nyförvärven från Tillberga, som jag var litet skeptisk till, gjorde fyra av dem. Måns Engström (två mål) skjuter bra, Robin Andersson likaså. Jesper Hermansson är ingen kanonjär, men han prickade in ett mål och bidrog dessutom med det kloka och följsamma ytterhalvsspel som gett Simon Folkesson och Oscar Gröhn nödvändig konkurrens och komplettering. Här finns en av flera förklaringar till det nya VSK: tre ytterhalvor som byter av varandra och hela tiden tillför nya kvalifikationer och problem för motståndarna. Ingen fungerar som "avbytare" bara för att den "riktige" ska få vila, nej alla har samma status. Hermanssons defensiva klokhet har smittat av sig till Folkesson och Gröhn.

Och så har vi denna nykomponerade backlinje, som inledde försäsongen med att tappa djup och låta sig överspelas av några lyft från Hammarby, men som efter det spelat ihop sig till en följsam trio, styrd av Stefan Edberg som också han är bättre än någonsin. Jag har redan nämnt Måns Engström, han som avgjorde finalen i Svenska Cupen på en stänkande vänsterhörna. På den andra backen finns den numera rutinerade junioren Rasmus Sjöström som fortfarande spelar med galler och som gör att VSK kan spela med fyra avbytare. Sjöström utvecklas hela tiden, växer i hårdhet och pondus. Roligt att se. Namnen Patrik Sjöström får svårt att ta plats i den här backlinjen när han återvänder från sitt ryska äventyr.

Har jag glömt nån? Ja, flera. Henrik Kjellsson i målet. Hur bra som helst. Räddar frilägen, motar hörnor, limmar distansskott, fotparerar, står inte på förrän han är i Bergwalls klass.

På mitten har vi förstås den pånyttfödde Magnus Joneby, som jag trodde var på väg ner och ut. I år är han lika bra som alltid. Hans energi kan få ett trött lok att lyfta från spåret. Mot Bollnäs var han inte ensam om denna energiska pådrivarroll. Alla tog fart nerifrån och ångade uppåt som små mini-Jonebyar.

Niklas Gifting är väl den som syns minst i detta grönvita gäng. Han får fylla på med inhopp på mitten nu när både Jacob Bucht och Robin Folkesson är borta. Gifting gör det bra. Han åker rätt och får snart sitt genombrott. Bortom bänken finns dessutom en kvicksilvrad och hårdskjutande anfallare som Joel Engström. Han lär få fler chanser under den långa säsongen, som fortsätter borta mot Vetlanda på onsdag och med en stormatch kommande måndag mot Villa i ABB Arena.

Om inte publiken kommer då tappar jag tron på bandyintresset.

Jag undrar var man kan se bättre bandy i dag. Tar jag innte i nu? Har jag blivit färgblind på mina grönvita ögon? Svar: nej. Gå och kolla själva så får ni se.

Jag trodde vi skulle var fler än drygt 1 300 som kom till ABB Arena denna regniga kväll i sena oktober för att se VSK vinna över SM-finalisterna Bollnäs med 4-2 i en ryckig men bitvis underhållande match.

Kanske skrämdes några av VSK:s slätstrukna insats i World Cup, som jag inte förmått mig att skriva om. Två tunga pjäser saknades ju i Sandviken: Mikael Olsson och Simon Folkesson och dessutom spelade Simon Jansson med skadad hand. Det kanske han inte skulle ha gjort för han kunde inte spela i kväll.

Simon Folkesson kom inte heller till spel, förvånande nog. Jag trodde han var fit for fight, men axeln spökar tydligen fortfarande.

Återigen var alltså två tunga pjäser borta, men Mikael Olsson spelade och Jacob Bucht vikarierade än en gång på högerhalven. Nu var han bättre än i Sandviken, där han mest vände hem. I kväll var han säker defensivt och slet uppoffrande offensivt.

Per Hellmyrs kläms mellan grönvita sköldar (Stefan Edberg och Robin Folkesson).
Per Hellmyrs kläms mellan grönvita sköldar (Stefan Edberg och Robin Folkesson).

 

Ted Bergström gjorde två mål. Bra. Att det var andra som förarbetade gör inte saken sämre. Kul att Ted gör mål igen.

Matchens snyggaste prestation var Tobias Holmbergs uppåkning med distansskott när han rättvist kvitterade till 1-1. VSK:s uppryckning, med snabbare och mer energiskt spel, kom sedan Micke Carlsson tagit ännu en av sina patenterade tidiga time-outer.

Kvitteringen följdes av 2-1 på en högerhörna, där Stefan Edberg bytte plats med Patrik Sjöström och lurade Bollnäsruset. Efter det kom hälsingarna aldrig ikapp. Även om de var bra nära när Christian Mickelsson reducerade till 2-3 på ett av de lyft från Per Hellmyrs som emellanåt ställde till stora problem för den grönvita backlinjen (som man kan lyfta sig bakom litet oroväckande enkelt ibland).

Mickelsson gjorde även 1-0 för Bollnäs och hade en boll inne till 2-0, som kunde ha gett matchen ett annat utseende om målet godkänts. Faktum är att den ansvariga linjedomaren signalerade för mål, liksom huvuddomaren Christoffer Aidesjö. Han ändrade sig efter våldsamma protester från VSK-arna som menade att Oskar Olsson stått offside och skymt Andreas Bergwall när Mickelsson sköt.

Så var det. Mina bilder från matchen visar det. Domslutet blev rätt, men tveksamheten i domartrions agerande satte sin prägel på matchen. Ett tag tycktes Aidesjö tappa kontrollen över matchen men redde upp det till slut, några grinigheter till trots.

Oskar Olsson står offside och skymmer Andreas Bergwall när Christian Mickelsson skjuter.
Oskar Olsson står offside och skymmer Andreas Bergwall när Christian Mickelsson skjuter.

 

Andra halvlek blev sönderryckt av utvisningar och de grönvita får ta till sig det initiativrika spelet under första halvlekens andra del. Mer sådant och säsongen kan bli bra.

Vi ska inte glömma att Bollnäs har ett sämre lag i år, men att hälsingarna ändå spelade jämnt mot Mesta Mästarna. Matchen  stod och vägde på slutet innan Martin Landström utnyttjade ett misstag i Bollnäsförsvaret och gav Ted Bergström öppet mål till avgörande 4-2.

Kul med bandy igen, kul med vinst.

Och roligt att se att VSK kan plocka fram den där härliga energin igen, när det behövs. Mer sånt, tack. Jag vet att det är jobbigt, jag vet att det slitet på kroppen men det just det vi vill se.

Nästa tvåpoängare: hemma mot Kalix på fredag.

 

 

Man ska inte ha rubriker med frågetecken, fick jag lära mig när jag var ung journalist. Vi ska inte fråga, vi ska ge svaren.

OK, Bollnäs hade vunnit över VSK med tre, fyra mål om inte Andreas Bergwall hade gjort en så osannolikt bra insats i målet. Han räddade en straff och ett friläge från Patrik Nilsson, han räddade hörnor. han räddade... ja, han räddade allt som kom i hans väg utom en försmädlig skottretur som hamnade framför Christian Mickelssons klubba när det var sju minuter kvar. Att det sedan blev 2-0 i första övertidsminuten spelade mindre roll. Matchen var avgjord.

Andreas Bergwall, bättre än någonsin?
Andreas Bergwall, bättre än någonsin? (Bilden från SM-finalen förra året).

 

Bollnäs vann hur rättvist som helst. VSK:s anfallsspel körde obevekligt fast denna kväll. En chans i en tilltrasslad situation i första, ett friläge för Jonas Nilsson i andra (som han borde gjort mål på), annars ingenting. Förutom hörnor, som alla skyfflades utanför precis som i hemmamatchen mot Bollnäs när VSK hade spelet men förlorade ändå. I kväll hade VSK inte spelet. Inte alls, och mysteriet med detta varannandagslag fortsätter. Det duger inte att skylla på dålig is eller på att Stefan Edberg tvingades stå över i sista stund. I kväll kom man inte ens fram på kanterna, än mindre i mitten.

Det var tur att jag av olika orsaker måste ställa in min tilltänkta roadtrip upp till bandyns Hälsingland. Det var illa nog att se den streamade sändningen vid middagsbordet denna fredagskväll.

Hustrun tvingas stå ut med det mesta.

En sak till. Har ni funderat på hockeybilden i förra bloggen? Där finns en spelare i VIK som inte hörde hemma där. Känner ni inte igen bandylegendaren Gunnar "Gucko" Jansson som står i mörk keps nedhukad till vänster om målvakten.

Vad hade han där att göra? Spelade Gucko ishockey? I VIK av alla lag!

VIK:s hockeylag på 1950-talet. Vem är katten bland hermelinerna?
VIK:s hockeylag på 1950-talet. Vem är katten bland hermelinerna?

 

Det var en sådan där match som man helst vill glömma. Jag kan inte minnas när jag såg VSK dominera så stort - och ändå förlora. Anfallsvågorna kom likt en styv kuling, den ena efter den andra. Längs kanterna, in i mittgröten och hörnor, hörnor och åter hörnor. Enligt statistiken hade VSK 15 hörnor, det kändes som 37. Skott i muren, skott på målvakten, tre klockrena sträffar i överliggare och stolpe. Träff överallt, utom i mål.

Inläggen från kanterna studsade som röda flipperkulor framför Patrik Aihonen i Bollnäs mål. Normalt gör VSK tre, fyra mål på sådana inlägg. I kväll noll.

I första halvlek bjöd Aihonen på VSK:s mål genom att droppa bollen framför grönvita skridskor. Domarna bjöd Bollnäs på kvitteringen. Patrik Nilsson borde ha varit flera meter offside när Hellmyrs slog passningen, men jag har inte sett matchfilmen och utgår från att domarna hade något hum om vad som hände.

I andra halvlek gjorde Bollnäs ett snedstudsmål efter hörna innan VSK inledde sin tröstlösa jakt på kvitteringen. Målen i slutminuterna kan vi glömma. Matchen var avgjord. Slagsmålet mellan Andreas Bergwall och Oskar Olsson i slutsekunderna glömmer vi också. Jag såg det inte ens. Tur var väl det. Jag hade antagligen tyckt att det var patetiskt.

Jag hade redan börjat halta mot bilen. Det gäller att spara kraft till kommande matcher.

VSK är mycket, mycket bättre än 2-4 mot Bollnäs. Och ännu bättre blir det när Jonas Nilsson kommer igång. Vad har hänt? Och var fanns den offensiva kraften hos Mikael Olsson och Simon Folkesson igår? Nu kretsade det mesta kring Simon Jansson, Tobias Holmgren och Oscar Gröhn. Det räcker inte.

Kom igen, Grönvitt!

Matchrapport: http://www.bandyrapport.nu/report?gameid=14542&season=2016&r=0.7809206954634587

Tobias Holmberg och Simon Jansson drog upp det ena fruktlösa anfallet efter det andra,
Tobias Holmberg och Simon Jansson drog upp det ena fruktlösa anfallet efter det andra,

 

dsc_3840-horna
Femton hörnor, tre träträffar, noll mål.