Onsdag kväll möter VSK Edsbyn. En toppmatch mot de svenska mästarna. Start redan kl 18 för att undvika krock med ishockeyn.

Gå dit, ni har inget annat val. Dels för att det kan bli en bra match, dels för att stötta VSK i det som ser ut att vara klubbens största ekonomiska kris på länge.

Pengarna har tagit slut. VSK Bandy lever på lånade pengar - från fotbollen! Det handlar om runt två miljoner kronor, exakta siffror lämnas inte ut, trots att bandyn nu går ut med tiggarbrev till företag och privatpersoner. Hjälp oss! Men några siffror vill man inte redovisa. Märkligt.

Simon Jansson var matchens lirare mot Edsbyn för ett år sedan.
Simon Jansson var matchens lirare mot Edsbyn för ett år sedan.

 

Vad har hänt? Jag tror så här. Hösten 2014 var VSK Fotboll på fallrepet, 2,5 miljoner i skulder och en rämnande styrelse. VSK Bandy erbjöd en hjälpande hand, delade med sig av marknadskrafter och satsade på en gemensam grönvit framtid. Johan Mjällby kom till stan och fotbollen vände uppåt.

Sen kom "Lindelöf-pengarna" och fotbollen var plötsligt på grön kvist, eller grönvit kvist om man vill vara lustig. Samtidigt gick marknadssidan knackigt. Tron på att 1+1 skulle bli 3 visade sig var naiv. Det blev inte ens 0,5, eller hur man nu ska uttrycka det.

Intäkterna från sponsorer vände tvärt nedåt, bandypubliken stannade hemma och två säsonger med "bara" kvartsfinaler spräckte optimistiska kalkyler.

Plötsligt stod bandyn där, utan pengar att betala ut till fotbollen enligt det marknadsavtal som klubbarna tecknat. Fotbollen gick med på att låna ut pengar, både en och två gånger, och nu rinner avbetalningstiden ut.

Samarbetet på marknadssidan har avbrutits. VSK Bandy har tagit tillbaka sina två säljare som tidigare även jobbade åt fotbollen, enligt avtalet med fördelning av intäkterna.

VSK Bandy ska behålla sina egna intäkter, problemet är att intäkterna inte längre finns där som de en gång gjorde. ABB, Länsförsäkringar, Ica och andra tidigare stora sponsorer har minskat sina åtaganden.

Och inom fotbollen höjs många hårda och oförsonliga röster i sociala medier. Bandyn har uppenbart, av somliga, setts som en storebror som försökt styra och ställa på eget bevåg. Rätt eller sant, det kan jag inte avgöra.

VSK Bandy ska alltså betala ett par miljoner till fotbollen innan året är slut. Annars kan fotbollen faktiskt sätta bandyn i konkurs.

Ingen tror väl att detta kan hända. VSK Fotboll begär VSK Bandy i konkurs! Vilka rubriker i Idrottssverige! I Sandviken hade kommunen gått in för länge sedan och hjälpt till.

Här sitter förmodligen kommuntopparna still i båten tills VSK Fotboll haft ett medlemsmöte nästa vecka. Oavsett vad fotbollen säger så måste bandyn se över sin organisation och sina utgifter. Finns det inga pengar så finns det inga pengar.

Å andra sidan behövs pengar (anställda) för att dra in pengar. Jag inser svårigheterna. Allt skulle må bättre av större öppenhet och ärligt redovisande av siffror.

Vad vi bandyvänner kan göra är förstås att gå på matcherna. Bidra med det vi kan. Om inte annat så köpa två korvar i stället för en, om jag får vara litet ironisk.

Vi har ett av världens bästa bandylag här i stan. Låt det förbli så. Alla måste hjälpa till. I den grönvita framtiden finns både bandy och fotboll.

 

Så var det dags igen. Bandynörden har skakat av sig sommaren och återigen insett varför bandy är en av de mest publikvänliga sporterna.

VSK:s inledning i Svenska cupen idag var osannolikt bra. Först 6-0 mot Villa på deras egen hemmais i Lidköping. Så 6-0 mot ett Hammarby som många, framför allt Stockholmsjournalister, tror på i år.

12-0 mot två tippade topplag. Jag har svårt att hitta ord. Vi kan börja med 19-årige Filip Mörkdal som ersatte Andreas Bergwall (borta av familjeskäl) i målet och höll nollan i båda matcherna. Lugn, stabil, inte ett misstag. Djupt imponerande.

Han hade förstås ett sällsynt ramstarkt försvar framför sig, ett försvar som inte enbart bestod av Sveriges bästa backlinje utan också av mittfältare och anfallare som jobbade hårt defensivt över hela banan, om ni förstår vad jag menar.

Jag såg VSK:s två första träningsmatcher på sensommaren, mot Tillberga och Hammarby, och imponerades redan då av laginsatsen. Det var då jag för första gången såg Magnus Joneby spela på topp. Jag var skeptisk. Vad hade han där att göra?

Magnus Joneby spelade på topp som om han inte gjort annat.
Magnus Joneby spelade på topp som om han inte gjort annat. (Bilden är från förra säsongen.)

 

Nu vet jag bättre. Joneby gjorde fyra mål som toppforward i Svenska cupen i dag. Eller var det fem. Det var svårt att hålla räkningen på lagkaptenens målgörande. Han läste spelet med all den rutin han har och fanns oftast på rätt plats.

"Jag spelar var som helst, jag ställer mig i mål om Micke vill det", sa den alltid lojale Joneby i en pausintervju i Bandyplays streamade sändning.

Jag missade de två följande träningsmatcherna för ett par veckor sedan och slapp se hur de grönvita tappade spelet efter paus både mot Jenisej och Saik. Sedan såg jag laget vinna över Villa i Uppsala med ett lovande spel förra helgen.

Och så nu detta! Jag är fortfarande lyrisk. Alla jobbade för alla och det måste ha känts hopplöst för motståndarna att ständigt bli uppätna av hungriga grönvita. Det var egentligen bara några minuter i början av matchen mot Hammarby när försvaret sattes på prov när några långbollar studsade förrädiskt i straffområdet.

Annars var det full koll.

Tobias Holmberg gjorde väl också fyra mål på dagens två matcher, hörnmål, frilägen och svarade dessutom för målpass. Hompa var på ett strålande spelhumör, liksom Simon Folkesson som var tyngre och bättre än kanske någonsin.

Tobias Holmberg var på strålande spelhumör. (BIlden är från förra säsongen)
Tobias Holmberg var på strålande spelhumör. (BIlden är från förra säsongen)

 

Jacob Bucht och Mikael Olsson är två av landets bästa och mest underskattade mittfältare, Simon Jansson var ständigt farlig och Oscar Gröhn var väl inte så här attans bra på hela förra säsongen. Alla verkade vara i form, samtidigt.

Martin Landström, som började så bra i den första träningsmatchen, hade litet svårt att komma in i den grönvita spelrytmen. När han får upp fart och kuggar i blir VSK ännu bättre. Ljumskskadade Ted Bergström får slita för att ta en plats i det lag som på fredagskvällen tycktes oslagbart.

Nu måste jag hålla igen på superlativerna. Inga träd må tillåtas växa upp i himlen, inte ens de grönvita även om himlen alltid är grönvit på vinterhalvåret. På lördag väntar Edsbyn i en match som VSK säkert vill vinna trots att platsen i semifinalen redan är säkrad.

"Vi vill vinna varje match", brukar Micke Carlsson säga. Ingen match må spelas på halvhjärtade skridskor. Där ligger en stor del av receptet för framgång.

Forza Grönvitt!

Jag måste bara köra upp till Sandviken när det äntligen skulle spelas en riktig bandymatch i VM: finalen mellan Sverige och Ryssland. Nya vägen var klar från Heby upp till Tärnsjö. Hurra! Slut med de smala kurvorna inne i tallskogen.

I Sandviken var det nästan fler funktionärer än publik. Fem personer vinkade in mig på en parkering, två visiterade mig och inne i arenan bevakades alla ingångar. Men alla var vänliga och jag ska inte klaga. Jag lyckades dessutom prata in mig på pressläktaren och klämdes ner på en extrastol av mina ryska vänner.

Innan dess hade jag träffat bandyprofessorn Curt Einarsson som berättade att reglerna för mästerskapet ska ändras till nästa år. Jag vill inte påstå att det var för att jag skrev så ilsket i min blogg häromdan, jag var förstås inte ensam om att se hur Kalle Anka höll på att ta över. Nu blir det tydligen så att ettan och tvåan i grupp A går direkt till semifinal medan trean och fyran får kvala in till semin via spel mot de två topplagen i grupp B. En självklart mycket bättre lösning.

Nu var det alltså VM-final, och hyfsat tryck i Göransson Arena men bara knappt tretusen på plats trots kraftig rabattering av biljettpriserna på slutet. Mina ryska vänner tittade undrande på de många tomma stolarna.

Daniel Mossberg var bäst. Ett mål, två assists.
Daniel Mossberg var bäst. Ett mål, två assists.

 

Ni vet redan att Sverige vann och jag ska inte skriva så mycket om spelet, annat än att svenskarna blev låsta av ett stenhårt defensivt jobbande ryskt lag i första halvlek, ett ryskt lag som dessutom litet turligt gjorde mål på tre fasta situationer: två hörnor och ett frislag. På frislaget gjorde Andreas Bergwall sitt enda tveksamma ingripande under hela turneringen när han av någon anledning gick ner på knä, som för att knyta skridskorna, när bollen kom i huvudhöjd.

Viktor, Roman och de andra ryssarna på pressläktaren var nöjda i paus. Göran Rosendahl, som satt som bisittare i radion, hämtade en kopp kaffe och muttrade något om att det var dags för fler spelare att visa sig och ta sitt ansvar.

Och si, det var precis vad de gjorde efter paus, när de blågula bjöd upp till fyrtiofem minuters grandios bandy, med anfall efter anfall efter anfall, med kombinationer, bollsläpp, lyft och hela alltihop. Om inte Roman Chernykh från sibiriska Jenisej gjort sitt livs match hade Sverige vunnit det här med tre, fyra mål. Nu blev det spännande på slutet när Sverige, efter att ha hämtat in underläget, slog in avgörande 4-3 på en högerhörna i matchens sista övertidsminut.

Här under ser ni hörnvarianten, förevigad från pressläktaren. Jag blev själv förvånad över att jag hängde med i svängarna med kameran. På den första bilden har Christoffer Edlund passat bollen till Daniel Mossberg, i stället för att skjuta (och lurar det ryska ruset). På den andra bilden spelar Mossberg in bollen framför mål, förbi liberon Pavel Bulatov från Vänersborg mot Adam Gilljam som obevakad dyker upp i bildens vänsterkant. På bild nummer tre har Gilljam skyfflat in bollen högt upp i det ryska nätet och på den sista bilden jublar alla blågula över segermålet.

DSC_5254 hörna 1

DSC_5255 hörna 2

DSC_5256 hörna 3

DSC_5257 hörna 4

 

Viktor Antufijev skakade hand med mig och gratulerade. "Vi syns i Chabarovsk nästa år, revansch", sa han med ett leende.

Jag log också, mot guldhjälmarna och mot de tre veteranerna Andreas Bergwall, Andreas Westh och Daniel Mossberg som förklarade att de tänkte lägga av som världsmästare.

Jag tror det inte förrän jag sett det. Bergwall får gärna stå ett VM till. Han är bäst. I världen. Och i Västerås.