1

Söndag eftermiddag klockan 15 börjar bandyn på nytt för VSK. Matchen uppe i Kalix blev ju uppskjuten av den hårda kylan. På söndag väntar IFK Vänersborg i ABB Arena, ett Vänersborg med alla sina kvalificerade ryssar.

Den mest berömde av dem, Sergej Lomanov Jr, är en av världens bästa och alltid sevärd. Han har tackat nej till spel i det ryska landslaget i den stundande VM-turneringen i Sandviken. Ett av skälen sägs vara att Sergej protesterar mot det ryska förbundets behandling av hans far, Sergej Lomanov den äldre. Pappa Lomanov har stängts av i 2,5 år som ledare inom den ryska bandyn efter en debattartikel där han kritiserade förbundets slöseri med pengar och oförmåga att ta handskas med det utbredda systemet med uppgjorda matcher och mutade domare.

Rysk bandy är uppenbarligen på väg ner i en djup svacka. Publiken minskar, pengarna tryter, lag läggs ner och de bästa spelarna söker sig utomlands.

Bandypublik i Archangelsk 1996. Göran Widerbergs fina omslagsbild till boken Om bandy vore livet.
Bandypublik i Archangelsk 1996. Göran Widerbergs fina omslagsbild till boken Om bandy vore livet.

 

Systemet med mutor och uppgjorda matcher har funnits länge. Hans Elis Johansson har berättat om sina erfarenheter när han spelade i Jenisej för tjugo år sedan. Och jag har berättat om vad som hände i Archangelsk 1996. Berättelsen Mutorna vid Vita havet finns i början av min bok Om bandy vore livet. Jag läste om kapitlet i dag. Det var riktigt spännande! Här är första delen:

"Bandydomaren trodde inte att det var sant. Sådant händer inte i bandyns hemvävda lilla värld. I en roman möjligen, men inte i verkligheten.

Men det hände.

Bandydomaren stod i ett dragigt hotellrum i den slitna och fattiga nordryska staden Archangelsk. Den glåmiga vinterdagen hade aldrig varit ljus. Gråheten höll på att gå över i polarnatt. Issjoken vältrade sig tunga och dystra i floden Dvina utanför. Vita havet var inte långt borta.

Mannen som hade knackat på hotelldörren och som nu stod framför bandydomaren var ryss. Han var liten och satt. Han hade lagt sin blanknötta svarta dokumentportfölj på sängen med det blekgröna överdraget som doftade malmedel. Ryssen hade tagit fram en handskriven papperslapp med två ord och två siffror.

”Vodnik­-VSK 2–1”, stod det.

Inget mer.

”Vodnik-VSK 2–1”.

Bandydomaren skakade stilla på huvudet. Han anade vad lappen innebar, men vägrade tro det. Han var bandydomare. Han åkte runt och dömde i den lilla bandyvärlden. Han fick resan betald och några hundralappar. Han var ingen figur i en agentroman.

Nu pratade ryssen några enstaka engelska ord. Han log inte, han såg bara milt överseende ut, som om det han sade var den naturligaste sak i världen.

- Two thousand dollars. To each referee. And ladies and champanskij to room, sa han.

- What?

- Dollars. Money. You understand?

Ryssen pekade på lappen med resultatet igen. Utanför hotellfönstret rasslade issörja ner genom stupröret. En spårvagn gnisslade någonstans. På andra sidan den dioxinsmutsade floden blinkade mystiska röda radaranläggningar över en mörk ridå av tallar. Där bakom låg den stora ryska tundran.

Bandydomaren kände rädslan komma krypande som när en förkylning börjar bryta ut. Om några timmar skulle han döma finalen i Europacupen i bandy mellan de ryska mästarna Vodnik från Archangelsk och de svenska mästarna Västerås SK på Stadio Trud. Läktarna skulle fyllas av tio tusen ryssar i pälsmössor som alla ville se Vodnik vinna.

Ryssen med papperslappen skämtade inte. Bandy var stort här uppe i norra Ryssland, där fattigdomen låg tung och grå över vardagen och där framtiden bara fanns som en frusen förhoppning om alla de rikedomar som låg dolda under tundrans permafrost och Norra ishavets botten. Oljebolaget sponsrade Vodnik. Den stora bilfirman också, liksom massakombinatet med dioxinerna.

Bandydomaren hade hört talas om den ryska maffian. Han trodde inte på allt som folk berättade. Han visste att tidningarna kunde vinkla och överdriva. Han karskade upp sig.

- No, sa bandydomaren.

Njet rysk skumpa, njet fagra damer och njet dollar direkt i plånboken. Ryssen med papperslappen stod stilla.

- Sorry, sa han och backade ut i korridoren.

Tiden stod stilla. Bandydomaren försökte tänka klart. Helst av allt ville han åka hem, men han bestämde sig för att döma finalen.

Det här försöket att muta en bandydomare gjordes i början av december 1996, inför finalen i Europacupen. Fakta finns dokumenterade i den rapport som domaren lämnade till Internationella bandyförbundet, IBF, efter turneringen.

Jag var i Archangelsk när det hände. Jag såg finalen, men fick inget veta om mutskandalen förrän på flyget tillbaka till Stockholm. Domaren var från Finland. Han hade hållit tyst. Han var rädd och sa ingenting förrän han gått igenom passkontrollen och klivit ombord på planet som skulle flyga direkt till Arlanda. SAS drev på den här tiden en överoptimistisk reguljär förbindelse tillsammans med tyska Lufthansa i hopp om att tjäna pengar på det handelsutbyte mellan Skandinavien och norra Ryssland som rimligtvis borde komma igång men som aldrig gjorde det.

Jag intervjuade domaren på Arlanda och jag fick hans version bekräftad när rapporten lämnades till IBF. Tapio Siniaalto och Tuomo Fasta hade vilat på sitt hotellrum inför finalen. Den tredje finaldomaren, norrmannen Helge Stenset, hade ett annat rum. Den ryss som knackade på dörren och kom in med resultatlappen var enligt rapporten [...] ordförande i den internationella domarkommittén.

Ryssen, vem det nu var, bad att få tala ostört med Tapio Siniaalto som skulle vara huvuddomare. Tuomo Fasta ombads gå in på toaletten så länge. Siniaalto fick se en handskriven lapp med resultatet 2–1 till Vodnik och han fick ett muntligt förslag om att domarna skulle få champagne, flickor och 2 000 dollar var. Domaren skrev i sin rapport till IBF att han utsattes för ett grovt mutförsök.

Staffan Söderlund var ordförande både i Svenska och Internationella bandyförbundet på den tiden. Han litade på domarens berättelse.

- Bandyn har aldrig varit ens i närheten av en liknande skandal, sa Staffan Söderlund.

Han misstänkte att den som knackade på hos domarna agerade på uppdrag av ett spelsyndikat. Dörrknackaren hade varit med förr eftersom han bad den ene domaren gå in på toaletten så att han kunde tala ostört.

- Det är lättare att neka efteråt om bara en har hört vad man sagt, sa Söderlund.

De tre domarna försökte genomföra finalmatchen som om ingenting hade hänt. De var så inställda på att inte döma ut ryska favörer att de blåste mer till Vodniks nackdel än fördel. Vi som var där fick uppleva en mycket bra bandymatch. En av de bästa jag sett. Tempot var högt och inramningen utpräglat rysk. Läktarna var svarta av folk och varje gång Vodnik anföll steg jublet till ett dån likt ett startande Iljusjinplan.

Få svenska bandyspelare har fått vara med om något liknande."

VSK hyllas av den ryska publiken 1996.
VSK hyllas av den ryska publiken 1996.

P.S. VSK vann finalen med 5-4 efter mål i sudden death av Per Fosshaug.

 

Före matchen i söndags träffade jag Anders Carlsson. Han kallades "Änsen" när han stod i VSK:s bandymål. Det sägs att det var för att han hade en lättsam attityd till tillvarons mysterier, "än sen då". Kanske kallas han så fortfarande. Vännen Jan-Åke, som gjorde mig sällskap, tittade på Änsen och sa: "Du stod i mål, eller hur?". Änsen nickade. "Tog du nåt SM-guld?". Änsen log försynt och svarade: "Sex."

Det är inte alla som kan svara så. Vi pratade litet om ålder, höfter, knän och sånt som gubbar brukar prata om. Och om hur svårt det kan vara att resa sig om man ramlar omkull. Hur var Änsen som målvakt? Kom  han upp snabbt på skridskorna om han slängt sig ner på isen? Änsen replikerade: "Jag lade mig aldrig ner!". Det är förstås en sanning med modifikation, men Änsen var en sån målvakt som helst stod upp.

Anders "Änsen" Carlsson, till vänster, vann sex SM-guld med VSK.
Anders "Änsen" Carlsson, till vänster, vann sex SM-guld med VSK.

 

För mig är han historisk på ett annat sätt också. Han är den ende målvakt som jag sett spela forward - i Ryssland. Det var en minnesvärd match mellan VSK och Vodnik i den numera avsomnade Europacupen. Finalspelet avgjordes i Archangelsk. Både VSK och hemmalaget Vodnik var klara för kvartsfinaler när de möttes i det inledande gruppspelet. Men det var många tusen på läktarna och Vodniktränaren Vladimir Janko blev förvånad när Sören Boström lät flera VSK-are vila, bland dem Hans Elis Johansson. Boström satte in reservmålvakten och lät Änsen Carlsson spela forward för fylla ut laget. Respektlöst, tyckte Janko.

Änsen skrinnade på bra de få gånger han var isen. Jag minns inte om han rörde bollen. "Jodå", sa han i söndags. "Jag gjorde mål också." I straffläggningen, efter den oavgjorda matchen. När finalen spelades mellan de två lagen ett par dagar senare var Änsen på plats mellan stolparna igen. VSK vann med 5-4 i en dramatisk match som föregåtts av ett mutförsök mot de finska domarna, som jag kan berätta mer om nån annan gång (om ni mot förmodan inte läst min bok Om bandy vore livet).

När VSK mötte Vodnik i en Europacup i norska Drammen två år senare gav Janko igen för det han tyckte var en oförskämdhet i Archangelsk. Han lät sin egen målvakt spela mittfältare i gruppspelsmatchen mot VSK. Det bar sig inte bättre än att målvakten, som förresten hette Saveltev, drog på sig ett rött kort när han sopade till en VSK-are över halsen. Han fick stå över finalen. Det gjorde i och för sig inte så mycket, eftersom Janko bröt finalen strax före slutet när det stod 5-5 och VSK fått en hörna. Han manade ut sina spelare till omklädningsrummet. Janko gjorde det i protest mot de norska domare som han tyckte blåste i grönvit favör. Vodnik hade fått tio utvisningar. Till mig sa Janko: "Det här är cirkus! Förstår du? Cirkus!".

Ja, det var det förvisso. Men då var inte Änsen Carlsson med. Om jag minns rätt var det Andreas Bergwall som stod i målet. Han gjorde sin första säsong i VSK då. Det är arton år sedan.

Hur slutade finalen i Mjöndalen? Tja, VSK dömdes som segrare och jublade pliktskyldigt på en lagbild som jag har i källaren nånstans.

Lagbilden från 1998. risig kopia från boken Om bandy vore livet.
Lagbilden från 1998, risig kopia från boken Om bandy vore livet.