Vetlanda hade inte mycket att sätta emot när VSK stundtals spelade vacker anfallsbandy på fredagskvällen. Det blev 8-2 till slut, och det kunde ha blivit mer även om VSK tröttnade märkbart i slutet av båda halvlekarna.

Vetlanda gjorde en halvhjärtad match. Smålänningarna hade redan säkrat slutspelsplatsen och kunde varken komma uppåt eller nedåt i tabellen. De två landslagsspelarna Joakim Andersson och Johan Löfstedt saknades. Andersson var avstängd, Löfstedt vilade efter Rysslandsäventyret.

Så om vi ska vara ärliga var matchen ingen riktig värdemätare på den grönvita formen. Även om Martin Landström gjorde fyra mål mot sina gamla lagkamrater.

Martin Landström gör ett av sina fyra mål på David Borvall.
Martin Landström gör ett av sina fyra mål på David Borvall.

En match återstår i serien, borta mot Kalix på tisdag, ett Kalix som inriktar sig på kval och, likt Vetlanda, inte har viktiga poäng att spela för. Om VSK vinner, vilket är troligt, har laget nått den så åtråvärda fjärdeplatsen med allt vad det innebär med hemmaplansfördel i kvartsfinalen. Villa har samma poäng, men möter Hammarby som fick storstryk av Sandviken och nu bara har en poäng upp till VSK. Villa eller Hammarby, eller båda, tappar alltså poäng på tisdag och, simsalabim så är VSK förbi.

Kvällens stora stund i ABB Arena på fredagskvällen kom efter slutsignalen, när Andreas Bergwall tog sin nyligen hjärtopererade son Oscar i famnen och skrinnade ett ärevarv, till publikens och till Oscars stora förtjusning.

Oscar med pappa Andreas.
Oscar med pappa Andreas.

Livet är inte bara bandy.

Heja Oscar!

1

Torsdag eftermiddag. Dagen före första kvartsfinalen mot Saik. VSK tränar i ABB Arena, spelar tvåmål, nio mot nio. Högt tempo, intensiva pass. Micke Carlsson blåser bara igång och av spelperioderna. Annars säger han ingenting. Förutom ett snack med lagkaptenen Anders Bruun.

Lagkapten Bruun och tränare Carlsson funderar.
Lagkapten Bruun och tränare Carlsson funderar.

 

Alla är med, förutom Jesper Norrman, som åkt som en jojo mellan VSK och Västanfors. Jonas Nilsson är skadefri, liksom Janne Rintala. På isen finns också junioren Niklas Gifting som lyfts upp i A-truppen.

Under de korta pauserna får Andreas Bergwalls son Oscar skjuta på pappa, världens bästa målvakt genom tiderna. Var och varannan boll går in. Andreas suckar och stönar.

Oscar testar pappa Andreas.
Oscar testar pappa Andreas.

 

Efter tvåmål tränar dom hörnor. Patrik Sjöström smäller in en serie klockrena högerhörnor bakom Bergwall. Han ser ut att ha kommit igång.

Efter träningen ska Micke ge besked om laget. Två gubbar måste väljas bort. Bland seniorerna stod det mellan Nilsson och Rintala. Micke valde Nilsson. Kanske väntat, även om Rintala är användbar på fler positioner.

Stora överraskningen var att Micke valde junioren Niklas Gifting framför en annan junior, Rasmus Sjöström. Man får ju spela med fyra avbytare, varav bara två får vara seniorer. Rasmus är back, Niklas ytterhalv och mittfältare.

Ett spännande val. Micke Carlsson släpper fram en nykomling i en så viktig match som en kvartsfinal. Heders! Kan bara bli bra.

Senare på kvällen startade kvarstfinalerna med en förkrossande Villaseger över Vänersborg med 7-2. "Vår sämsta match för säsongen, P10-klass", sa Jocke Hedqvist till Bandypuls. Och uppe på Sävstaås i Bollnäs vann  Hammarby, inte oväntat för mig, över Bollnäs med 3-2, sista målet på hörna ett par minuter före slutet. Men i ärlighetens namn så tycks Bollnäs ha varit det bättre laget.

Patrik Sjöström tränar hörna.
Patrik Sjöström tränar hörna.

 

Vi hörs i morgon, förhoppningsvis efter matchen i Göransson Arena. Tips? Nej, jag tippar inte. Men nog såg Putte Sjöströms hörnor mäktiga ut...

 

 

Matchen mot Bollnäs är glömd. Kvar i minnet finns söndagens seger mot Broberg. Så fungerar bandyhjärnan. Isarna spolas alltid på nytt. De grönvita kan med stärkt självförtroende ta nästa skär på en blankspolad is hemma i Västerås om nästan tre veckor, fredagen den 10 februari mot Hammarby.

Då återstår tre matcher av elitserien och VSK har i praktiken inte så mycket mer att spela för. Det är en fördel att komma sämst fyra, då får man välja motståndare i kvartsfinalen bland lagen fem till åtta och får börja hemma och spela avgörande hemma. Kommer man bäst femma får man finna sig i att bli vald och får sämre matchförutsättningar.

VSK ligger femma och har fyra poäng upp till Bollnäs och Saik, och det är bara sex poäng kvar att spela om. VSK kan alltså räkna med att bli bäst femma. Slutspel blir det under alla omständigheter, nian Vetlanda ligger åtta poäng efter. Som läget är nu spelar det alltså mindre roll om VSK blir femma (mest troligt), sexa, sjua eller åtta. Vem vill välja VSK som motståndare? Jag gissar att såväl ettan som tvåan och trean väljer något annat lag än Mesta Mästarna, som alla tror har en växel kvar att peta i. Kvar blir alltså fjärde laget som då tvingas välja VSK, om än med hemmamatchfördel. Som det ser ut nu blir det Bollnäs.

Det hindrar förstås inte att VSK ska försöka vinna alla tre matcherna som kvar, förutom Hammarby är det Sirius borta och Saik hemma. Segrar behövs för självförtroendet.

Det såg vi i dag på eftermiddagen, när VSK växte i takt med målen och med det bestämda och säkra spelet i första halvlek. Med 4-0 i paus kunde de grönvita spela på säkerhet i andra halvlek och Broberg var aldrig nära. Stefan Edberg var tillbaka och firade med att raka in första målet efter hörntrassel. Tobias Holmberg gjorde två mål, Jonas Nilsson ett efter ett snygg frispelning av Emil Juhlén och Anders Bruun fick träff på en hörna.

Helt nöjd får man förstås aldrig vara. Alltför många passningar slarvades bort, särskilt efter paus, men det uppvägs av ett mer varierat anfallsspel än på länge. De överraskande diagonallyften in mot mitten var ett vapen som ideligen stressade Brobergs försvar.

Andreas Bergwall var bra igen. Karln gör en fantastisk säsong och blir ende VSK-are i det landslag som samlas i Sandviken om ett par dagar. Jag avslutar med en lagbild på det landslag som vann VM-titeln på Rocklunda 1997. Det var Bergwalls första VM. Det är tjugo år sedan!

Jag tror inte att någon enda av de andra i laget fortfarande spelar. Ni ser väl vilka de är?

Landslaget på Rocklunda 1997. Andreas Bergwalls första VM.
Landslaget på Rocklunda 1997. Andreas Bergwalls första VM.

Man ska inte ha rubriker med frågetecken, fick jag lära mig när jag var ung journalist. Vi ska inte fråga, vi ska ge svaren.

OK, Bollnäs hade vunnit över VSK med tre, fyra mål om inte Andreas Bergwall hade gjort en så osannolikt bra insats i målet. Han räddade en straff och ett friläge från Patrik Nilsson, han räddade hörnor. han räddade... ja, han räddade allt som kom i hans väg utom en försmädlig skottretur som hamnade framför Christian Mickelssons klubba när det var sju minuter kvar. Att det sedan blev 2-0 i första övertidsminuten spelade mindre roll. Matchen var avgjord.

Andreas Bergwall, bättre än någonsin?
Andreas Bergwall, bättre än någonsin? (Bilden från SM-finalen förra året).

 

Bollnäs vann hur rättvist som helst. VSK:s anfallsspel körde obevekligt fast denna kväll. En chans i en tilltrasslad situation i första, ett friläge för Jonas Nilsson i andra (som han borde gjort mål på), annars ingenting. Förutom hörnor, som alla skyfflades utanför precis som i hemmamatchen mot Bollnäs när VSK hade spelet men förlorade ändå. I kväll hade VSK inte spelet. Inte alls, och mysteriet med detta varannandagslag fortsätter. Det duger inte att skylla på dålig is eller på att Stefan Edberg tvingades stå över i sista stund. I kväll kom man inte ens fram på kanterna, än mindre i mitten.

Det var tur att jag av olika orsaker måste ställa in min tilltänkta roadtrip upp till bandyns Hälsingland. Det var illa nog att se den streamade sändningen vid middagsbordet denna fredagskväll.

Hustrun tvingas stå ut med det mesta.

En sak till. Har ni funderat på hockeybilden i förra bloggen? Där finns en spelare i VIK som inte hörde hemma där. Känner ni inte igen bandylegendaren Gunnar "Gucko" Jansson som står i mörk keps nedhukad till vänster om målvakten.

Vad hade han där att göra? Spelade Gucko ishockey? I VIK av alla lag!

VIK:s hockeylag på 1950-talet. Vem är katten bland hermelinerna?
VIK:s hockeylag på 1950-talet. Vem är katten bland hermelinerna?

 

1

Vad säger man? Storförlust för Mesta Mästarna uppe i Edsbyn, 2-6, och målvakten Andreas Bergwall var bäst i laget! Det hade, kort sagt, kunnat bli generande stora siffror.

Ändå började VSK riktigt bra. Högt tempo, fina anfall, bra energi. Framåtandan kom av sig efter Edsbyns två hörnmål, först en oväntad kombination i straffområdet, sedan en kanon av Mattias Hammarström. Däremellan hann Stefan Edberg kvittera på ett skott i nättaket. Vad hade han däruppe att göra, förresten?

Edsbyn ökade till 3-1 på en kontring där VSK:s högerförsvar tycktes upptagna med att dricka vatten eller slipa skridskor. Ändå gav Simon Janssons 3-2 på smart pass av Ted Bergström hopp om en framtid efter paus.

Men därav blev intet. VSK försökte förvisso, men de breda och nästan alltid uddlösa anfallen med många inblandade lämnade stora ytor bakåt, som taktiskt spelande Edsbyn utnyttjade. Till slut var det som att se ett självspelande piano. VSK anföll, kom ingen vart, vände hem, bytte kant, kom ingen vart, spelade bakåt, kom ingen vart, varpå Anders Bruun fick slå de där nödvändiga lyften från alldeles för avig position långt ner i banan. En uddlös kökkenmödding av sönderlästa anfallsvarianter.

VSK hade en enda chans efter paus, när Mikael Olssons frispelades av Tobias Holmberg, men missade. Edsbyn hade desto fler och bjöds dessutom på ett extra friläge när annars suveräne Bergwall kastade ut en boll rakt i gapet på en röd anfallare.

Micke Carlsson brydde sig inte ens om att ta timeout efter 2-4. Kanske hade han ingenting att plocka fram den här gången. Ola Johanssons taktik hade segrat. Hans Edsbyn experimenterar inte längre med happy-go-lucky-offensiv utan har gått tillbaka till det försvarstäta och hembackande spel, med skickliga kontringar som länge var lagets signum.

VSK halkar nu närmare det nedre slutspelsstrecket. Nåja, så illa är det inte, men det vore ju bra för oss alla grönvita bandyvänner om säsongens berg- och dalbana kunde plana ut på en lagom hög nivå. Grattis förresten till Tillberga, som tog poäng av Bollnäs.

Jag pratade med gamle målvakten Uffe Carlsson före senaste hemmamatchen. Han var med när VSK var riktigt, riktigt nere. Det var för sextio år sedan, i mitten av 1950-talet, när VSK spelade två säsonger i division två och bland annat fick möta VIK, förstärkt med hockeyspelare, på Arosvallens bakgård, B-planen bakom huvudläktaren.

Kval till högsta serien mot Waggeryd på Arsovallens B-plan 1956.. Foto: Sven-Olof Strömberg.
Kval till högsta serien mot Waggeryd på Arsovallens B-plan 1956. Pontus Widén i mitten. Foto: Sven-Olof Strömberg.

 

Uffe var med den sista säsongen i tvåan som slutade med två vinster mot Waggeryd i kvalet till högsta serien. Låt oss avsluta med en av Sven-Olof Strömbergs bilder från matchen mot Waggeryd på B-planen med husen på Vallgatan i bakgrunden.

Nu var jag förstås alltför negativ. Så illa går det naturligtvis inte. Mesta Mästarna går till slutspel och då kan allt hända. Vi tänker positivt i stället och minns finalen i våras. Kommer ni håg det här?

Simon Folkesson jublar efter finalvinsten mot Villa.
Simon Folkesson jublar efter finalvinsten mot Villa.