Än en gång lyckades jag trassla mig förbi alla hinder (varför ska det vara så infamt krångligt, så dum är jag inte...) och få fram en fungerande bild från Trollhättan för 99 kr. Väl uppkopplad var sändningen bra och kommentatorn helt OK.

Men spelet! Vad har hänt med detta så spelskickliga grönvita lag? Jag överdriver inte om jag påstår att bottenlaget Gripen kunde ha haft ledningen med både 3-0 och 4-0 i paus. Ted Bergströms reducerade med en petning i röran framför mål efter en av alla dessa sjuttiosjutton VSK-hörnor som dunkades i ruset, i magen på målvakten eller i reklamskyltarna. När slog Patrik Sjöström eller Anders Bruun in en hörna senast?

När anfallsspelet i nio fall av tio slutar med ett misslyckat inlägg från kanten eller en hörna så måste ju hörnorna fungera. Låter självklart, men man kan inte bygga ett spel på något som inte funkar.

Det är mycket som inte funkar i VSK just nu. Motståndarna har hittat patentmedicinen: backa hem i mitten, släpp kanterna, rensa bort inspelen. Än finns inga fungerande grönvita motmedel. Alla anfall dras upp på samma sätt, via Joneby eller Hompa, så fram till en tjurrusande Simon Jansson eller kantvinglande halvor. Inga snabba instick till toppforwards. Jonas Nilsson fick inte en boll att jobba på.

Och varför i all sin dar prövar man inte det halvlånga spelet när man vänder upp frånm defensiven? Det långa spelet finns inte alls. Jag räknade till ett enda lyft i kväll, från Rintala. Man behöver inte vara nostalgiker för att längta efter en Josen Olsson som kunde lyfta från sin högerbacksposition bort till klubban på Hasse Johansson i vänsterinnerläge. Spelvändningen över hela planen tog tre sekunder.

När VSK kör fast som nu blir spelet oerhört förutsägbart, hur mycket spelare och tränare än intalar varandra att öka tempot och släppa bollen i fart. När de närmar sig gröten är det bara att vända hem och ta ny sats, sedan blir det ett felpass och motståndarna kontrar blixtsnabbt med de långa bollar som VSK saknar.

I söndags mot Bollnäs kunde vi trösta oss med att laget skapade drösar med chanser. Ikväll skapade laget hörnor, men knappt något mer. Backlinjen balanserade på sköra trådar när Gripen vände och ett halvt tjog västeråsare var på väg tillbaka efter att ha "befolkat straffområdet" på det sätt som gav så många mål innan motståndarna lärde sig det.

Hur illa är det? Jag vet inte. VSK vann ju trots allt World Cup med flera skador och spelade bra. Spelet finns förstås nånstans under ytan. Fler måste tillåtas kliva fram, det ska inte behövas skador för det. Alla uppspel måste inte gå över samma spelare, om och om igen. Simon Jansson kanske ska ligga och lura och komma som en blixt från klar himmel, inte som ett ånglok som tar fart nere på egen planhalva med destination mittgröt.

Nu väntar Villa hemma på fredag. Då vänder det. Eller...?

Jag hade förresten gärna varit i Edsbyn ikväll. Byn låg under med 5-7 mot Saik med kvarten kvar. Vände och vann med 10-7!

Bandy kan vara kul, 2-2 i Trollhättan var det inte.

Bandyplay i november. Matchen är bara att glömma.
Bandyplay i november. Matchen är bara att glömma.

Före matchen i söndags träffade jag Anders Carlsson. Han kallades "Änsen" när han stod i VSK:s bandymål. Det sägs att det var för att han hade en lättsam attityd till tillvarons mysterier, "än sen då". Kanske kallas han så fortfarande. Vännen Jan-Åke, som gjorde mig sällskap, tittade på Änsen och sa: "Du stod i mål, eller hur?". Änsen nickade. "Tog du nåt SM-guld?". Änsen log försynt och svarade: "Sex."

Det är inte alla som kan svara så. Vi pratade litet om ålder, höfter, knän och sånt som gubbar brukar prata om. Och om hur svårt det kan vara att resa sig om man ramlar omkull. Hur var Änsen som målvakt? Kom  han upp snabbt på skridskorna om han slängt sig ner på isen? Änsen replikerade: "Jag lade mig aldrig ner!". Det är förstås en sanning med modifikation, men Änsen var en sån målvakt som helst stod upp.

Anders "Änsen" Carlsson, till vänster, vann sex SM-guld med VSK.
Anders "Änsen" Carlsson, till vänster, vann sex SM-guld med VSK.

 

För mig är han historisk på ett annat sätt också. Han är den ende målvakt som jag sett spela forward - i Ryssland. Det var en minnesvärd match mellan VSK och Vodnik i den numera avsomnade Europacupen. Finalspelet avgjordes i Archangelsk. Både VSK och hemmalaget Vodnik var klara för kvartsfinaler när de möttes i det inledande gruppspelet. Men det var många tusen på läktarna och Vodniktränaren Vladimir Janko blev förvånad när Sören Boström lät flera VSK-are vila, bland dem Hans Elis Johansson. Boström satte in reservmålvakten och lät Änsen Carlsson spela forward för fylla ut laget. Respektlöst, tyckte Janko.

Änsen skrinnade på bra de få gånger han var isen. Jag minns inte om han rörde bollen. "Jodå", sa han i söndags. "Jag gjorde mål också." I straffläggningen, efter den oavgjorda matchen. När finalen spelades mellan de två lagen ett par dagar senare var Änsen på plats mellan stolparna igen. VSK vann med 5-4 i en dramatisk match som föregåtts av ett mutförsök mot de finska domarna, som jag kan berätta mer om nån annan gång (om ni mot förmodan inte läst min bok Om bandy vore livet).

När VSK mötte Vodnik i en Europacup i norska Drammen två år senare gav Janko igen för det han tyckte var en oförskämdhet i Archangelsk. Han lät sin egen målvakt spela mittfältare i gruppspelsmatchen mot VSK. Det bar sig inte bättre än att målvakten, som förresten hette Saveltev, drog på sig ett rött kort när han sopade till en VSK-are över halsen. Han fick stå över finalen. Det gjorde i och för sig inte så mycket, eftersom Janko bröt finalen strax före slutet när det stod 5-5 och VSK fått en hörna. Han manade ut sina spelare till omklädningsrummet. Janko gjorde det i protest mot de norska domare som han tyckte blåste i grönvit favör. Vodnik hade fått tio utvisningar. Till mig sa Janko: "Det här är cirkus! Förstår du? Cirkus!".

Ja, det var det förvisso. Men då var inte Änsen Carlsson med. Om jag minns rätt var det Andreas Bergwall som stod i målet. Han gjorde sin första säsong i VSK då. Det är arton år sedan.

Hur slutade finalen i Mjöndalen? Tja, VSK dömdes som segrare och jublade pliktskyldigt på en lagbild som jag har i källaren nånstans.

Lagbilden från 1998. risig kopia från boken Om bandy vore livet.
Lagbilden från 1998, risig kopia från boken Om bandy vore livet.

Det var en sådan där match som man helst vill glömma. Jag kan inte minnas när jag såg VSK dominera så stort - och ändå förlora. Anfallsvågorna kom likt en styv kuling, den ena efter den andra. Längs kanterna, in i mittgröten och hörnor, hörnor och åter hörnor. Enligt statistiken hade VSK 15 hörnor, det kändes som 37. Skott i muren, skott på målvakten, tre klockrena sträffar i överliggare och stolpe. Träff överallt, utom i mål.

Inläggen från kanterna studsade som röda flipperkulor framför Patrik Aihonen i Bollnäs mål. Normalt gör VSK tre, fyra mål på sådana inlägg. I kväll noll.

I första halvlek bjöd Aihonen på VSK:s mål genom att droppa bollen framför grönvita skridskor. Domarna bjöd Bollnäs på kvitteringen. Patrik Nilsson borde ha varit flera meter offside när Hellmyrs slog passningen, men jag har inte sett matchfilmen och utgår från att domarna hade något hum om vad som hände.

I andra halvlek gjorde Bollnäs ett snedstudsmål efter hörna innan VSK inledde sin tröstlösa jakt på kvitteringen. Målen i slutminuterna kan vi glömma. Matchen var avgjord. Slagsmålet mellan Andreas Bergwall och Oskar Olsson i slutsekunderna glömmer vi också. Jag såg det inte ens. Tur var väl det. Jag hade antagligen tyckt att det var patetiskt.

Jag hade redan börjat halta mot bilen. Det gäller att spara kraft till kommande matcher.

VSK är mycket, mycket bättre än 2-4 mot Bollnäs. Och ännu bättre blir det när Jonas Nilsson kommer igång. Vad har hänt? Och var fanns den offensiva kraften hos Mikael Olsson och Simon Folkesson igår? Nu kretsade det mesta kring Simon Jansson, Tobias Holmgren och Oscar Gröhn. Det räcker inte.

Kom igen, Grönvitt!

Matchrapport: http://www.bandyrapport.nu/report?gameid=14542&season=2016&r=0.7809206954634587

Tobias Holmberg och Simon Jansson drog upp det ena fruktlösa anfallet efter det andra,
Tobias Holmberg och Simon Jansson drog upp det ena fruktlösa anfallet efter det andra,

 

dsc_3840-horna
Femton hörnor, tre träträffar, noll mål.

 

 

Dags dra igång bandyn igen, efter några dagar med Erik Hahr. Har haft besök av den grönvite västeråsaren Curt som bor i exil i Eskilstuna sedan många år. Han drog sig inte för att påminna mig om kvartsfinalerna 1979. Smärtsamt. Jag som hade lyckats glömma dem.

VSK hade spelat final 1978 mot Edsbyn. Förlorat visserligen, men var ändå bland de favorittippade när den följande säsongen gick mot sitt slut. Grönvitt lottades mot Hälleforsnäs, "Brukets Blå", i kvarten. Jubel. Marschen mot finalen kunde inte ha börjat enklare. Det började bra med programenlig seger hemma på Rocklunda med 3-2. Stefan Johansson, som gärna störtdök i straffområdet, gjorde alla tre målen.

Andra matchen spelades i Eskilstuna. Hemska tanke. Hälleforsnäs hemmaarena Edströmsvallen (döpt efter Aseachefen Sigfrid Edström som var mannen bakom brukets AB Järnförädling) var ospelbar i det varma vårvintervädret. Hälleforsnäs vann med 3-1 och fick spela den avgörande matchen på samma rysliga arena, isstadion i Eskilstuna.

Många västeråsare reste söderöver för att se avgörandet och Hälleforsnäs kunde räkna in ett publikrekord på 6 262 åskådare. Inte nog med det. Brukets Blå vann med 6-3 och gick vidare till semifinal, där brukslaget pressade Broberg till tre matcher.

Hälleforsnäs hade sitt bästa lag någonsin. Thomas Fransson stod i mål. Han blev långt senare sportchef i Hammarby. Försvaret var hårdfört och längst fram fanns storskytten "Kösa" Pettersson. Varför han kallades Kösa fattade jag aldrig. Men han gjorde livet surt för de grönvita och min vän Curt brukade smyga väsande efter honom när de råkade på varandra i kön på Ica i Eskilstuna många år senare.

VSK fick vänta till 1989 på nästa final. Brukets Blå åkte ur allsvenskan 1981 och slutade med bandyn några år in på 2000-talet.

I dag slipper VSK spela i Eskilstuna. Klockan 17 kommer ni väl till ABB Arena för att se de grönvita spela mot ett av de mest traditionstyngda lagen i svensk bandy: Bollnäs. Det räcker väl med att jag säger Snoddas.

Eskilstuna isstadion. Ett förträngt minne. Nummer 10 i Hälleforsnäs är Kösa Pettersson.
Match mot Brukets Blå. Oklart var och när. Nummer 10 i Hälleforsnäs är Kösa Petterssonm som bidrog till segern mot VSK i kvarten 1979..

 

Isen smälte på Edströmsvallen i Hälleforsnäs.
Isen smälte på Edströmsvallen i Hälleforsnäs.

 

Bandymuseet i Hälleforsnäs.
Bandymuseet i Hälleforsnäs.

 

Museets hedervärda urval av bandylitteratur.
Museets hedervärda urval av bandylitteratur.

Match mot Broberg från Söderhamn brukar inte locka storpublik. Med viss rätt. Men kvällens tillställning borde ha setts av fler än dom 1 075 som tog sig till ABB Arena i snön. VSK tog viktiga steg tillbaka till mästarformen och vann med 7-3 i en sevärd match med två ansikten.

I första halvlek spelade VSK så där tätt och fartfyllt dom laget kan, med anfall på båda kanterna, och med uppoffrande hemjobb. Broberg, som inte hade förlorat i årets elitserie, kunde inte alls matcha de grönvita. Det stod 4-1 i paus.

När Simon Folkesson ökade till 5-1 kunde matchen ha varit över, men Broberg kom tillbaka med hjälp av två tvivelaktiga utvisningar på Bruun och Joneby. 5-2 på straff, 5-3 på hörna. "Sedan studsade bollen vår väg", som Magnus Joneby sa i en intervju på VSK:s hemsida efteråt. Simon Jansson slog ett snabbt frislag, innan bollen låg stilla, ut till Magnus Joneby som ökade till 6-3 och när sedan Joneby ofrivilligt styrde in 7-3 med baken i offsideläge (på en volley från Simon Jansson) var matchen avgjord. Det hjälpte inte hur mycket Broberg protesterade.

"I dag var det bättre tryck", betygsatte Liliis Jonsson, numera är ledare bakom kulisserna, medan spelarna tackade varande nere vid sidan av planen. Skadade Ted Bergström visade upp sonen Theo för lillbrorsan Max som stod i Brobergs mål och bandydomaren Peter Öhrlund hejade på sonen Jesper innan han gick ut till bilen för att köra hem till Örebro. "Dom måste ha bättre passningsspel", sa han om sonens lag från Söderhamn. Peter, som slutade döma för två år sedan, har en son, Robin, som spelar i Vänersborg också. Ingen spelar hockey.

Ni vet förstås varför jag berättar om dessa Öhrlundare: Peters pappa var en av de största någonsin i Västeråshockeyn, Uno "Garvis" Öhrlund, mannen med den suveräna backhanden, den gänglige forwarden som tog VM-guld med Tre Kronor i Colorado Springs 1962 och som spelade i den klassiska kedjan med Sven Tumba och Eilert "Garvis" Määtä.

Tumba och Määtä är borta. Men Garvis håller ångan uppe i Västerås. Han blir åttio i vår.  "Han cyklar, men sitter mycket hemma och häckar", sa Peter och hann med att prata litet om Per Fosshaug också innan han satte sig i bilen.

Han dömde ju Pelle ibland. Men det får vi ta nån annan gång.

Brobergmålvakten Max Bergström hejar på skadade brorsan Teds lille son Theo efter matchen.
Brobergmålvakten Max Bergström hejar på skadade brorsan Teds lille son Theo efter matchen.

 

Uno "Garvis" Öhrlund, flankerad av Sven Tumba och Eilert "Garvis" Määttä.
Uno "Garvis" Öhrlund, flankerad av Sven Tumba och Eilert "Garvis" Määttä.

Jag har missat att matchen mot Broberg/Söderhamn flyttats från onsdag, till imorgon, tisdag. Nu måste jag hinna med både stekt fläsk med raggmunk och bandy på samma dag. Två goda ting.

Det är lätt att säga att VSK jagar revansch. Det är alltid lätt att säga. Och visst ligger det sanning i det. Två förluster hittills, bara en vinst. Femton insläppta mål på två bortamatcher säger väl var problemet ligger: defensiven.

Jag hörde på bakvägar, från dem som såg matchen mot Hammarby, att alla inte kunde, eller inte orkade, jobba till 100 procent. VSK har en spelstil som kräver jobb fullt ut. Defensiven först, offensiven sedan. Slarvar man med hemjobbet blir det inget bra, heter det i en av dessa eviga klyschor.

Med sådana namn som VSK har, på alla positioner, ska laget inte behöva släppa till så många mål. Än en gång en klyscha. Jag är gammal sportreporter, klyschorna var lätta hitta, det svåra var att undvika dem.

I morgon spelar VSK med sitt på pappret bästa lag, med undantag för den ännu knäskadade Ted Bergström. Broberg blir svårslaget. Laget från Söderhamn, lett av Ola Grönberg, är obesegrat hittills. Två segrar, mot Gripen och Hammarby och oavgjort mot Villa.

Broberg spelade bra mot VSK i gruppspelet i World Cup, förlorade till slut, men gick vidare och höll så när på att slå ut Sandviken i kvarten.

Grönvita laget. Det är så här vi vill se dem. På väg hem efter ett mål.
Grönvita laget. Det är så här vi vill se dem. På väg hem efter ett mål. Bilden är från segermatchen mot Sirius förra onsdagen.

När Sovjetunionen höll på att lösas upp i sina beståndsdelar i slutet av 1980-talet fick de första sovjetiska bandyspelarna tillstånd att pröva lyckan i utlandet. I Sverige, med andra ord. Sergej Lomanov, numera kallad "den äldre", var en av första. Det sovjetiska bandyförbundet bestämde att han skulle få spela i Sirius i Uppsala. Han spelade där i sex år.

"Jag hade gärna spelat i ett bättre lag än Sirius men förbundet sa att det bara fanns Sirius för mig. Förbundet fick säkert pengar av Sirius för att säga så."

Det sade Sergej Lomanov när jag träffade honom hemma i Krasnojarsk, långt borta i Sibirien 1997. Jag hade rest dit för att hälsa på Hans Elis Johansson, den första svenska spelaren i ryska ligan. Han spelade en säsong i Jenisej, storlaget i miljonstaden Krasnojarsk, Lomanovs hemstad.

De var många ryssar som kom till Sverige när den ryskas ekonomin föll samman under 1990-talet. När ekonomin vände, med oljan, reste de flesta tillbaka, och fick sällskap av svenskar. Bandyns migrationsvågor har fluktuerat med konjunkturerna.

Nu går den ryska ekonomin dåligt igen, bandyklubbarnas ekonomi sviktar och ryska spelare kommer hit igen, precis som för ett kvarts sekel sedan. De spelar i Sandviken, i Tillberga - och framför allt i Vänersborg som har köpt på sig tre ryska toppspelare, med pengar från en sponsor som blivit mångmiljonär på färdiglagad mat.

Mest känd är förstås Sergej Lomanov, en gång kallad "den yngre" för att skiljas från sin berömda pappa. Nu behövs inte åldersepitetet längre. Sergej Lomanov står för sig själv, om man säger. Med jag vet inte hur många mästerskapstitlar i kappsäcken.

Unge Lomanov var med den där gången borta i Krasnojarsk. Han var sjutton år och tolkade åt pappa som aldrig lärde sig svenska under åren i Uppsala. Det gjorde däremot sonen, som var sex år när han kom till Sverige.

Lomanov den äldre berättade, med sonens hjälp, om hur det var på den sovjetiska tiden, när bandyspelarna och andra elitidrottsmän var priviligierade och när det nästan alltid var femtontusen på läktarna. "Folk köade runt kvarteret för att få biljetter, dom sov i skift i kylan på läktarna för att bevaka dom bästa platserna."

Sergej Lomanov var fyrtio när jag intervjuade honom. Han var glad över att pengarna kommit tillbaka till den ryska bandyn, men han förfasade sig över korruptionen, uppgjorda matcher och mutade domare.

Unge Lomanov var en blivande stjärna i Jenisej 1997. Han sa att gärna ville återvända till Sverige någon dag men att han först ville spela "några år i Ryssland". Det blev nästan tjugo år. Men nu är han här, snart trettiosju år gammal, med fru och två barn. Sonen är lika ung som han själv var när han kom från Sibirien till Uppsala.

Sergej Lomanov har redan visat sin klass och smäller in mål, det ena vackrare än det andra. Elitserien blir bättre än någonsin i är, säger experterna. Jag tror det också. Nu spelar de bästa här. Ända tills ekonomin vänder upp i Ryssland igen. Kanske får dom en hall borta Krasnojarsk också. Det talas om det.

Vi ser förstås fram mot VSK:s matcher mot Vänersborg, jag höll på att säga Jenisej, i vinter. Men först är det Broberg som gäller. På tisdag, inte onsdag som jag råkade skriva tidigare. Utan en enda ryss på banan, jo förresten, Vadim Arkhipkin i Broberg måste vara son till en av de ryssar som kom hit på 1990-talet.

110-1012_img-sergej-lomanov-jr
Sergej Lomanov d.y., i mitten, sedan hans Jenisej vunnit Europacupen mot VSK i Krasnojarsk 2001. Han var 21 år då.

 

 

Sergej Lomanov d.ä. 2001, framgångsrik ledare i Jenisej.
Sergej Lomanov d.ä. 2001, framgångsrik ledare i Jenisej.

 

Entrén till den klassiska bandyarenan i Krasnojarsk med de märkliga mosaikerna. Bilden är från 2001.
Entrén till den klassiska bandyarenan i Krasnojarsk med de märkliga mosaikerna. Bilden är från 2001.

 

Hammarby avgjorde på sista hörnan i sista sekunden, tre minuter in på tilläggstiden. 7-6. Suck. När jag letar kommentarer på nätet hittar jag bara en andefattig intervju med Simon Folkesson där han får säga "jävligt" fyra gånger, en gång förstärkt med det sublima "pissigt". När ska journalisterna ta bort alla svordomar? De lyfter ingen text. Tvärtom, de sänker texten. Det är absolut ingen ursäkt, absolut ingen ursäkt att "jamen han sa ju så...". Folk säger mycket, inte minst besvikna idrottsmän, men de ska inte behöva skylta med det i artiklar.

Jag måste vara surgubbe ett tag till. Bandyplay.se eller staylive.se, sköts av elitserien och jag har berömt sändningarna tidigare. Men ikväll blev jag lurad. Webbkanalen lovade både direktsändning och matchen i efterhand för 99 kr. Jag betalade, ställde in datorn på nedräkning, gick bort, kom hem halv tio, skulle se matchen, hittade den ingenstans, bara klipp från matcher och en repris av Hammarbys gamla match mot Broberg. Till slut fick jag nöja mig med några minuters uselt redigerade highlights där resultatet avslöjades direkt.

En sån kväll. Hur får man pengarna tillbaka? Och hur får VSK poängen tillbaka. Nästa vecka kanske. Mot Broberg. Av det lilla jag sett och hört från kvällens holmgång i Stockholm läckte det rejält i försvaret, Hammarby kom fram på kanterna, Hammarby fick träff inne i straffområdet, Hammarby gjorde hörnmål, Hammarby gick inte på de pumpar som borde ha monterats ut strategiskt på Zinken. Sex mål framåt är OK, men sju bakåt är illa. Har man vänt och tagit ledningen med några minuter kvar är det tillåtet att stänga matchen med grisbandy, om uttrycket tillåts´.

En sak kan man säga om årets inledning av Elitserien. Den svänger. Här hemma i Västerås vann Tillberga, som numera ska kallas TB, sensationellt över Edsbyn med 7-2. Jag upprepar. TB vann över Edsbyn med 7-2. Detta Edsbyn som i senaste matchen vann över Villa med 10-3...

TB är just nu bästa laget i stan.

Dags för mästartränaren Carlsson att samla styrkorna och få alla att jobba för varandra, både offensivt och defensivt. Fast jag har kanske inte rätt att tycka nåt, jag som bara suttit och knappat på den hopplöst användarovänliga bandyplay.se.

Jag tröstar mig med en av Åke V Larssons bandybilder från Rocklunda på sextiotalet. Sven-Erik Broberg anfaller. Tycks mig som om motståndarna heter Karlstad-Göta.

avl9019

 

Av olika skäl kan jag inte åka till Zinkensdamm ikväll. Jag saknar det. Zinken en mörk vinterkväll, utan snö och regn, är magisk. En ljusrektangel mitt i det brusande och bullrande livet på Söder i Stockholm. Sirener. Flygplan på inflygning. Hyreshus runt. Och alltid mycket folk.

Snacka om hatkärlek. Ibland har Hammarby vunnit smärtsamma segrar här, men ännu oftare har VSK vunnit, nästan alltid efter dramatiska matcher. Riktigt bra och spännande bandy.

Som journalist fick man klättra upp i en skakig fågelholk och tampas med sura vakter. Som vanlig åskådare har jag hellre trängts bland slagfärdiga stockholmare än i den grönvita klacken. Det beror nog på att det längre bakåt i tiden var bråk mellan klackarna. Inget kul alls. Det hör inte bandyn till.

Bråk var det på planen också, understundom. Särskilt när Per Fosshaug var i sitt esse. Jag minns med skräckblandad förtjusning hans duster med Larre Larsson, backen som lämnade VSK för Hammarby.

Jag minns hur illa jag tyckte om alla som flydde från VSK till Bajen. Andreas Westman, Jonas Holgersson, Göran Rosendahl. Och längre fram Lillis Jonsson, fast då hade han redan slutat i VSK en gång. Han återvände som ledare till Västerås, där han hör hemma. Det gjorde Westman också, och Holgersson tillfälligt.

Jag minns när Hammarby var som bäst, med X:et, Jesper Eriksson och de andra. Jag minns hur Bergwall stod i fel mål. Jag minns hur förtvivlat svårt VSK har haft med detta alltid kämpande gröna lag från Söder.

Jag hade, som sagt, gärna varit där ikväll, när Simon Jansson är tillbaka och ska vända ut och in på Hammarbyförsvaret uppbackad av Tobias Holmberg och de andra.

Jag får nöja mig med att försöka se matchen i efterhand på Bandyplay, denna utmärkta betaltjänst, som visserligen kan var hur krånglig som helst allt logga in på men som sedan fungerar utmärkt.

Heja Sport, som man så en gång i tiden!

Zinken.
Zinken.

 

dsc_8988

Laget som vann World Cup med flera juniorer i stället för skadade landslagsspelare är sakta på väg tillbaka. I kväll kuggade hjulen inte i varandra mer än då och då, men det räckte till en komfortabel seger med 5-1 över ett Sirius som kommer att ta många poäng i årets elitserie. Lars Fall, som återvänt till Uppsala efter utflykten till Lidköping, dominerade från sin högerhalvsposition i den första halvleken. Efter paus mattades både Fall och hela Sirius när VSK trampade på i något som nästan liknade gammal god stil.

Simon Folkesson körde på bra, även om han slarvade emellanåt. Holmberg var bäst framåt med bra fart under skridskorna. Joneby var som vanligt, slitstark, och gjorde dessutom ett konstmål till 4-1 liggande luften. Jonas Nilsson såg piggare ut än på länge och gjorde dessutom mål. Men visst saknade vi förkylde Simon Jansson.

Avslutar med två bilder från kvällen.

Magnus Joneby rakar in fjärde målet.
Magnus Joneby rakar in fjärde målet.
... bakom gamle klubbkompisen Henrik Kjelsson.
... bakom gamle klubbkompisen Henrik Kjelsson.