Ja, det var för bra för att vara riktigt sant.

Efter den närmast sensationellt fina inledningen i fredags hankade sig VSK till final i Svenska Cupen idag, efter att med nöd och näppe besegrat Broberg på straffar i semifinalen i arla morgonstunden.

Om jag ska vara ärlig så hade VSK ingen riktig chans mot Sandviken i finalen nere i Lidköping. Det blev klara 3-0 till Saik.

I kommentarerna efteråt sa både Simon Jansson och tränaren Micke Carlsson att VSK mycket väl kunde ha vunnit matchen. Jag kan förstå synpunkten. Både 0-1 och 0-2 orsakades av defensivt slarv, mest flagrant vid första baklängesmålet när två försvarare missförstod varandra.

Repris från i våras: Ständigt denne Daniel Mossberg.
Repris från i våras: Ständigt denne Daniel Mossberg.

 

Visst missade VSK chanser, men det gjorde Saik också. Med bättre hörnskytte hade det blivit mer nerv i matchen. Men efter andra målet hade Saik full kontroll över tillställningen. Mossberg, Berlin, Edlund, you name it.

Målvakten Othén tog allt, frilägen, långskott och hörnor, men det var VSK:s unge inhoppare Filip Mörkdahl som fick priset som turneringens bäste målvakt. Roligt, och på många sätt välförtjänt. Han gjorde två idioträddningar i finalen.

VSK:s två inledande segrar med 6-0  x 2 mot Villa och Hammarby följdes av en smärtsam förlust mot Edsbyn med 1-6 i sista gruppspelsmatchen. VSK försökte nog, men innerst inne gick laget på trekvartsfart eftersom semifinalplatsen var klar.

Semifinalen mot Broberg blev bättre, men visade att försvaret är sårbart om inte alla hjälper till för att äta upp motståndarnas omställningar.

Martin Landström: bra i finalen.
Martin Landström: bra i finalen.

 

Roligast i finalen: Martin Landströms fartfyllda åkning som höll på att resultera ett par gånger. Hans bästa match under cupen.

Tråkigast i finalen: Simon Folkessons axelskada. Tacklingen såg inte farlig ut men Simon måste ha fallit illa. Dubbelt trist eftersom hans offensiva åkningar är en viktig del av den grönvita offensiven.

Simon Folkesson bars ut på bår med en axelskada i finalen.
Simon Folkesson bars ut på bår med en axelskada i finalen.

 

OK, det är förstås ingenting att skämmas för att förlora en final mot Sveriges just nu bästa lag.

Men en grönvit bandynörd vill se mer.

P.S. VLT hade en halvsida om VIK:s hockeymatch i lördagens papperstidning, men inte en textrad om att VSK skåpat ut två storheter som Villa och Hammarby i Svenska cupen. Ja, jag vet att det gick att hitta texter och inslag på digitala medier, men det gällde i så fall även för ishockeyn. Jag vill på inte sätt dissa livesändningar och slikt, men jag tror det är självmål om man behandlar papperstidningen som en sekunda vara. Det är ju fortfarande den som ger de största intäkterna.

 

 

Så var det dags igen. Bandynörden har skakat av sig sommaren och återigen insett varför bandy är en av de mest publikvänliga sporterna.

VSK:s inledning i Svenska cupen idag var osannolikt bra. Först 6-0 mot Villa på deras egen hemmais i Lidköping. Så 6-0 mot ett Hammarby som många, framför allt Stockholmsjournalister, tror på i år.

12-0 mot två tippade topplag. Jag har svårt att hitta ord. Vi kan börja med 19-årige Filip Mörkdal som ersatte Andreas Bergwall (borta av familjeskäl) i målet och höll nollan i båda matcherna. Lugn, stabil, inte ett misstag. Djupt imponerande.

Han hade förstås ett sällsynt ramstarkt försvar framför sig, ett försvar som inte enbart bestod av Sveriges bästa backlinje utan också av mittfältare och anfallare som jobbade hårt defensivt över hela banan, om ni förstår vad jag menar.

Jag såg VSK:s två första träningsmatcher på sensommaren, mot Tillberga och Hammarby, och imponerades redan då av laginsatsen. Det var då jag för första gången såg Magnus Joneby spela på topp. Jag var skeptisk. Vad hade han där att göra?

Magnus Joneby spelade på topp som om han inte gjort annat.
Magnus Joneby spelade på topp som om han inte gjort annat. (Bilden är från förra säsongen.)

 

Nu vet jag bättre. Joneby gjorde fyra mål som toppforward i Svenska cupen i dag. Eller var det fem. Det var svårt att hålla räkningen på lagkaptenens målgörande. Han läste spelet med all den rutin han har och fanns oftast på rätt plats.

"Jag spelar var som helst, jag ställer mig i mål om Micke vill det", sa den alltid lojale Joneby i en pausintervju i Bandyplays streamade sändning.

Jag missade de två följande träningsmatcherna för ett par veckor sedan och slapp se hur de grönvita tappade spelet efter paus både mot Jenisej och Saik. Sedan såg jag laget vinna över Villa i Uppsala med ett lovande spel förra helgen.

Och så nu detta! Jag är fortfarande lyrisk. Alla jobbade för alla och det måste ha känts hopplöst för motståndarna att ständigt bli uppätna av hungriga grönvita. Det var egentligen bara några minuter i början av matchen mot Hammarby när försvaret sattes på prov när några långbollar studsade förrädiskt i straffområdet.

Annars var det full koll.

Tobias Holmberg gjorde väl också fyra mål på dagens två matcher, hörnmål, frilägen och svarade dessutom för målpass. Hompa var på ett strålande spelhumör, liksom Simon Folkesson som var tyngre och bättre än kanske någonsin.

Tobias Holmberg var på strålande spelhumör. (BIlden är från förra säsongen)
Tobias Holmberg var på strålande spelhumör. (BIlden är från förra säsongen)

 

Jacob Bucht och Mikael Olsson är två av landets bästa och mest underskattade mittfältare, Simon Jansson var ständigt farlig och Oscar Gröhn var väl inte så här attans bra på hela förra säsongen. Alla verkade vara i form, samtidigt.

Martin Landström, som började så bra i den första träningsmatchen, hade litet svårt att komma in i den grönvita spelrytmen. När han får upp fart och kuggar i blir VSK ännu bättre. Ljumskskadade Ted Bergström får slita för att ta en plats i det lag som på fredagskvällen tycktes oslagbart.

Nu måste jag hålla igen på superlativerna. Inga träd må tillåtas växa upp i himlen, inte ens de grönvita även om himlen alltid är grönvit på vinterhalvåret. På lördag väntar Edsbyn i en match som VSK säkert vill vinna trots att platsen i semifinalen redan är säkrad.

"Vi vill vinna varje match", brukar Micke Carlsson säga. Ingen match må spelas på halvhjärtade skridskor. Där ligger en stor del av receptet för framgång.

Forza Grönvitt!

Klockan måste ha varit runt åtta denna lördagkväll när bandysäsongen tog slut för min del. Sandviken, Edsbyn, Villa och Bollnäs får spela vidare hur dom vill. Jag bryr mig inte, jag lägger ner bandyn för den här säsongen. Så är det bara.

Göransson Arena, lördag kväll. Over and out.
Göransson Arena, lördag kväll. Over and out.

 

Innan jag lägger ner måste jag förstås gratulera Sandvikens AIK. Ingen kan påstå att Saik är ett bättre bandylag än Västerås SK, men ett lag måste vinna när två så bra lag möts. Saik kämpade, gick på knäna, slog ifrån sig och lyckades stå emot den grönvita slutforceringen.

Det var en bra match. Bäst av de fem i denna hårda och jämna kvartsfinalserie. VSK kunde förstås ha vunnit, om den där röda bolluschlingen rullat rätt väg och om inte Joel Othén gjort ännu en suverän match i hemmamålet. Han räddade ett friläge från Simon Jansson före paus och, ännu mer avgörande, han parerade när Oscar Gröhn kom fri mot slutet av matchen.

Gröhn var förtvivlad, jag förstår honom. Men missen, eller Othéns räddning, hade snabbt glömts bort om någon annan boll hade letat sig in. Det fanns onekligen chanser.

Men låt oss inte fördjupa oss i det där om om hade varit och så vidare. Saik gjorde tre mål, VSK bara två. Punkt. Det blev som jag befarade: Christoffer Edlund hade kommit igång med målskyttet. Inte ett enda mål på de tre första matcherna, så tre i tisdags och två i kväll. En straff och ett sådant där typiskt Edlundskt knackskott från halvdistans som Andreas Bergwall bara kände vinddraget av.

Saik åstadkom inte så mycket mer mot ett skickligt spelande VSK-försvar. Men det de åstadkom räckte.

Slutet. Framför den fantastiska VSK-klacken.
Slutet. Framför den fantastiska VSK-klacken.

 

Jag tänker inte tjata mer om bristen på spets i det grönvita anfallet, jag vet att de gjorde precis allt och att det hade kunnat svänga på slutet. Jag tänker inte tjata om oprecisa passningar når åtta av tio pass var precisa. Jag tänker inte filosofera över varför inte fler spelare utvecklades mer under säsongen. Jag lägger ner nu.

Bandysäsongen är slut. Tack VSK, för underhållningen. Det enda positiva med det som hände i kväll är att jag får mer tid över att göra något annat.

Frågan är bara vad.

 

 

Vilken bandykväll! VSK vann med 6-4 och en femte och avgörande kvartsfinal väntar på lördag i Sandviken.

Idrott kan inte vara så mycket bättre.

För min del började det med att jag pratade om Erik Hahr på Birger Jonssons affärsnätverk nere på Lillåudden. Jovisst, den Birger Jonsson som en gång spelade bandy i VSK och som skickade in sjätte målet mot just Saik i SM-finalen på Rocklunda 1990. Hade han vetat att den fjärde kvarten skulle spelas denna torsdagskväll så hade han förstås inte kallat samman nätverket just då.

Jag pratade till fem i sju. Då fick jag skjuts av Anders "Anton" Olsson upp till ABB Arena. Jovisst, den Anton Olsson som spelade bandy för VSK på sjuttio- och åttiotalen, en lurig och teknisk spelare som aldrig fick spela hem något SM.

Det var mycket bandy, på olika plan i kväll.

När jag kom fram till arenan hade dom spelat sex-sju minuter. Inget av värde hade hänt. Stämningen var tämligen avslagen. Bara drygt tretusen på läktarna, jag hade väntat mig femtusen. Jag hade också väntat mig ett helt annat tryck i spelet. VSK försökte, och försökte men hittade inga nycklar in i Saik-låset. När sen Christoffer Edlund lirkade in 1-0 för Saik, litet turligt, kändes det riktigt besvärligt. Nästan hopplöst.

Magnus Joneby trängs mellan tre Saik-sköldar i den täta och länge jämna matchen.
Magnus Joneby trängs mellan tre Saik-sköldar i den täta och länge jämna matchen.

 

Men mot slutet av halvleken märktes att Saik-spelarna tröttnade. Det tar på krafterna att försvara sig mot VSK, som även utan skönspel har ett tungt manskap. Magnus Joneby kunde kvittera på en högerhörna med bara ett par minuter kvar att spela av första halvlek.

Redan där kändes det som om något var på gång. VSK hade fler växlar att lägga i och tempoökningen gav resultat efter sex minuter i den andra halvleken. Jacob Bucht, en av de bättre i kväll, tog sig in mot straffområdet, ditspelad av Tobias Holmberg, och prövade ett av de skott på halvdistans som vi sett för litet av. Joel Othén släppte skottet förbi sig och så ledde VSK.

Stämningen steg i takt med målen i andra halvlek.
Stämningen steg i takt med målen i andra halvlek.

 

Nu följde fem minuter när VSK spelade bättre bandy än någonsin i detta slutspel. Allt klaffade. Det var energi, finess och styrka. Jag hoppade av glädje på stolen, hallen kokade, nåja, litet överdriver jag, men det är inte var dag man får se VSK göra tre så snabba mål mot defensivskickliga Saik. Först bröt sig Patrik Sjöström in straffområdet efter en av sina patenterade uppåkningar och hakades. Han dundrade själv in straffen till 3-1 (starkt, eftersom han missade en straff före paus), sedan fick Oscar Gröhn en sådan där fullträff från vänster som han får med viss regelbunden oregelbundenhet. Pang upp i bortre krysset. Plötsligt ledde VSK med 4-1!

Jag trodde Saik skulle ge sig och spara krafter till på lördag, men laget lyckades komma tillbaka och till slut skapa en sådan där olidlig spänning som bara god idrott kan åstadkomma. Reducering till 4-2 av den långsamme men spelkloke ryssen Dzhusoev, utökat till 5-2 genom Janne Rintala (som alltså spelade även denna match och som gjorde det bra), 5-3 och 5-4 på straff och hörna genom Christoffer Edlund två gånger om. Det blev onödigt spännade, innan Ted Bergström solokörde in sista spiken, 6-4, i sista sekunden.

Tack, klacken! Avgörande match på lördag.
Tack, klacken! Avgörande match på lördag.

 

Ja, det var en match. Två bra lag. Urladdningar i andra halvlek. Hårt, men inget tjafs under överinseende av Sveriges bästa bandydomare, Ulrik Bergman. Jag hoppas att han får döma femte matchen också.

Då behövs rutin och lugn.

Ty det blir en fight, jag lovar. Jag törs inte tippa utgången, även om jag var rätt ute i dag när jag tippade 6-3 på nätverket. Saik på bortaplan blir ohyggligt svårt, även om VSK hittade tillbaka sitt fjolårsspelet i delar av andra halvlek i kväll. Mål från sex olika spelare visar på bredd.

Daniel Mossberg var inte lika dominerande, VSK såg till att han inte kom rättvänd alltför ofta. Mest oroande inför lördagen är att Christoffer Edlund fått fart på målskyttet igen.

Lördag kväll vet vi vilket lag som får möta Edsbyn. Villa möter Bollnäs i den andra semifinalen. Och när det är dags för final har lärkorna börjat sjunga på allvar. Bandy, det kan vara hur bra som helst.

 

Klyschor som i rubriken är bra att ha. Jag skulle också kunna skriva att VSK har kniven på strupen, efter att Sandviken kopplat greppet, eller ska man säga stålmännen håller på att skala gurkorna eller vad finns det för klyschor kvar.

Klart är att Saik vann med 6-4 i kväll.

Jag körde inte upp till Sandviken. Jag hade på känn att det skulle gå snett, jag erkänner att jag är en svikare. Den streamade sändningen på bandyplay. se var utmärkt. Bra kommentatorer, bra bild.

Jag minns hur det var i slutet av fyrtiotalet och på femtiotalet när pappa tog ner mig till VLT:s innegård på Stora gatan för att vi skulle följa bandylagets bortamatcher. Där inne på gården trängdes folk, nästan alla i hattar, nästan alla män, för att se hur redaktörerna inne i VLT-huset hängde upp gula löpsedlar i fönstret med resultaten i svart tusch.

Bandyvännerna samlades på VLT:s innergård för att följa bortamatcherna. Foto. Ernst Blom.
Bandyvännerna samlades på VLT:s innergård för att följa bortamatcherna. Foto. Ernst Blom.

 

Det gick ett sus genom hatthavet när en lapp ersattes av en ny och med nya besked om ställningen mellan VSK och Slottsbron eller Göta eller vad det nu var.

Nu kan man alltså följa alla matcher i streamad tv. Helt fantastiskt.

Kvällens match kunde, som sagt ha gått hur som helst. Så jämna är lagen. Resultatet går inte att överklaga, även om Simon Jansson borde ha gjort två mål på sina öppna lägen när matchen stod och vägde på slutet.

Saiks sista mål går inte heller att överklaga även om det borde ha dömts bort. Daniel Mossberg körde rakt på Andreas Bergwall - inte avsiktligt, men ändå. Bergwall fick en rejäl smäll, jag hoppas att gubbens nyckelben stod pall.

Ständigt denne Daniel Mossberg.
Ständigt denne Daniel Mossberg.

 

Resultatet står fast. Saik vann, men det hade lika gärna ha svängt åt andra hållet. VSK visade moral och fighting spirit när laget hämtade in underläge på underläge och till och med vände 1-2 till 3-2 i den andra halvleken.

Jag hoppas att junioren Niklas Gifting, ännu inte 19 år fyllda, hyllas för sin insats i det läget av matchen. Först jobbade han fram den hörna som Patrik Sjöström dundrade in, sedan petade han själv in ledningsmålet strax efteråt, efter en diagonalåkning av Oscar Gröhn.

Saik tilläts kvittera direkt och den andra halvleken fortsatte sedan att svänga på ett närmast osannolikt sätt. Daniel Mossberg gav hemmalaget ledningen, ständigt denne Mossberg, han svarade för två mål och ett målpass i kväll, Anders Bruun kvitterade ännu en gång på hörna innan de jagande grönvita missade sina chanser. Ingen hade kunnat protestera om VSK vunnit.

Men resultatet går inte att överklaga.

Nu är jag säker på att VSK vinner fjärde hemma på torsdag. Simon Jansson missar inte sådana lägen två matcher i rad, Tobias Holmberg kommer att spela som han gjorde i andra halvlek i dag, Gröhn kommer att växa ännu mer, Simon Folkesson också, Mikael Olsson kommer att få utdelning och domarna kommer inte att tappa greppet som de gjorde i slutskedet av matchen i dag när de visade ut folk litet hur som helst. Framför allt så kommer Jonas Nilsson tillbaka, revanschsugen och utvilad och börjar göra mål igen.

VSK behöver spets framåt. VSK behöver släppa bollarna snabbare och med bättre precision. Allt kan inte skyllas på en ovanligt hoppig is i Göransson Arena.

Mästarmötet fortsätter. Kvartsfinalen är långt ifrån över.

 

1

Kvartsfinal två mellan VSK och Saik. Nästan fyratusen i ABB Arena. Min franske svärson, som säkert kan mer om bandy än någon annan från Auvergne, hade ännu inte sett VSK förlora på hemmaplan. Tyvärr fick han uppleva det idag.

Saik vann på en straff i sista minuten. Det hade kunnat gå tvärtom om Simon Jansson fått en hörna i anfallet innan. Jag hade svårt att avgöra situationen från min läktarplats, men de grönvita var övertygade om de blev bestulna på en hörna. I stället kontrade Erik Pettersson och fick en straff med sig.

Och så var den dan förstörd.

Alan Dzhusoev och Christoffer Edlund jublar över Erik Petterssons avgörande straffmål.
Alan Dzhusoev och Christoffer Edlund jublar över Erik Petterssons avgörande straffmål till 5-4.

 

Det var en märklig match, som natt och dag. Före paus spelade VSK enkelriktat och förutsägbart mot ett hembackande Saik. När två bra lag jobbar hem och spelar så säkert som i dag krävs det fasta situationer eller individuella misstag för att det ska bli mål. VSK tappade boll två gånger på egen planhalva och öppnade för två baklängesmål. Andreas Bergwall var ursinnig och sparkade skridsskoskydd omkring sig under den time-out som Micke Carlsson tvingades ta efter 0-3. Förutom bolltappen hade Daniel Mossberg dunkat in en hörna.

VSK hade ingenting. Allt defensivt jobb gjorde att ingen fanns spelbar för snabba omställningar. Inga lyft behövdes, eftersom det inte fanns någon att lyfta till.

Jag vet inte vad Micke sa i pausvilan, men VSK kom ut med nyslipade skridskor och en intensivt forecheckande anfallsbandy som fick Saik ur balans. Ted Bergström tog revansch för ett ödesdigert felpass i första halvlek genom att litet turligt få se en passning från vänstervinkel förvandlas till ett målskott via en touch. Sedan följde tre hörnmål, en retur från Holmberg, en variant av Jansson och en fullträff av Joneby och VSK hade förvandlat 0-3 till 4-3 på 20 minuter.

Det var nu som VSK borde ha tagit bort Daniel Mossberg i stället för att ge honom utrymme till revansch efter fjolårets snöpliga avstängning. Mossberg var bitvis lysande. Han hade gjort två av målen i första halvlek, nu kvitterade han på en vänsterhörna med åtta minuter kvar av ordinarie matchtid. Mossberg fick skjuta rakt framifrån, genom rus och mur och hela viddevitten.

Ständigt denne Daniel Mossberg...
Ständigt denne Daniel Mossberg...

 

Stefan Edberg fick tillfällig stopp på Mossberg.
Stefan Edberg fick tillfällig stopp på Mossberg.

 

När vi hade ställt in oss på ett avgörande i sudden fick Saik den där straffen på tilläggstid. Inte rättvist, men så är det ibland, om jag tillåts använda en klyscha så här på söndagskvällen.

Sex mål på fasta situationer säger det mesta om  matchen.

Plus i VSK till Oscar Gröhn och Stefan Edberg. Forne målkungen Jonas Nilsson var lika osynlig som hans kollega i Saik, Christoffer Edlund.

Nu väntar tredje matchen, i Göransson Arena på tisdag. Jag har en bestämd känsla av att VSK växlar upp i samma tempo som efter paus i dag. Det kan bli en sevärd historia. Känslorna blir allt hetare i detta bandyns mästarmöte.

Än är det långt från avgjort.

Jag har nån dag på mig att fundera på om jag ge mig ut på en ny roadtrip.

2

Jag stannade i Forsbacka. Köpte litet mat på Domus. Kunde inte låta bli att fotografera en  sidensvans i skogen ovanför bruket. Förmodligen var jag nervös. Första kvartsfinalen i bandy mot Sandviken hade alla förutsättningar att bli något alldeles extra. Sidensvansen påminde om någon, jag vet inte vem.

Två timmar före match.
Två timmar före match.

Kom fram till Göransson Arena alldeles för tidigt. Det var fortfarande ljus skymning över Gästrikland. Det brukar vara en magisk skymning när bandyn går in i slutspelet. Jag gick in och träffade den ena västeråsaren efter den andra. Så småningom kom Sandviken-borna också, men det skulle senare visa sig att det inte ens blev tvåtusen i hallen, när två av svensk bandys storheter möttes. Riktigt dåligt.

Göransson Arena, sponsrad av Sandvik som grundades av Göran Fredrik Göransson.
Göransson Arena, sponsrad av Sandvik som grundades av Göran Fredrik Göransson.

 

Jag gick fram till Micke Carlsson under uppvärmningen. Han var avslappnad, pratade om sitt hus på Berghamra och att det var god stämning i laget. Det här skulle nog gå vägen, sa han. Hr kunde han vara så lugn?

Jag hälsade på uppe hos mediefolket. Stisse Åberg från Gävle var där, vi hade gemensamma minnen från OS i Sydney och från många bandyläktare. Gänget från Bandypuls och VLT förberedde den multimediacirkus som numera hör till ett sportevenemang: texter och klipp i sociala medier, liverapportering, studiosamtal, texter för webb och papperstidning. Håhåjaja, tur att man slipper vara med i svängen.

Jag letade upp min plats med hjälp av en vänlig vakt, drog efter andan, skakade nästan av anspänning och fick uppleva en intensiv första halvlek, där VSK ägde matchen långa stunder med ett utstuderat kompakt försvarsspel och med ett åkstarkt anfall. Det var riktigt, riktigt bra. Bruun dirigerade backlinjen, Ytterhalvorna ångade på som ytterhalvor ska ånga på. Oscar Gröhn verkade ha lyssnat på dem som klagat på hans tveksamma och återhållsamma spel; han var aktivare än på länge.

Jonas Nilsson kunde ha gjort både ett och två mål, och Simon Jansson var ett urstarkt lokomotiv. Han drog upp det anfall som slutade med att han blev krokad i straffområdet. Putte Sjöström satte straffen hur säkert som helst.

Simon Jansson, matchens lirare.
Simon Jansson, matchens lirare.

 

Saik hade ett par halvchanser, men inte mycket mer. Erik Pettersson och Christoffer Edlund kom nästan aldrig till skott. Andreas Bergwall gjorde sig stor i målet. Det såg onekligen lovande ut.

Andra halvlek blev tyngre för grönvitt. Saik började bäst och kunde också kvittera när Erik Pettersson fick träff på en högerhörna.

VSK tappade både geist och spel. Anfallen blev solokörningar, när alla inte orkade åka med och spelalternativen smälte bort som dagsmeja. Det verkade som om tempot och intensiteten före paus tog ut sin rätt.

Micke Carlsson tog en strategisk timeout när det var en kvart kvar. Laget fick vila, samla kraft och komma tillbaka än en gång. Även om tempot var avsevärt lägre i andra halvlek så var det kamp om varje boll. Två bra lag tog mer eller mindre ut varandra.

Erik Pettersson träffade stolpen för Saik, Ted Bergström gjorde samma sak för VSK.

Matchen gick till sudden death, med allt tröttare spelare. Simon Jansson orkade mest. Han dribblade, slet och sköt, vilade korta perioder och så ut och köra igen. Det var på något vis följdriktigt att det blev Jansson som avgjorde strax innan övertidens första tio minuter var till ända. Jacob Bucht drog upp ett anfall till vänster, hittade fram med en kort rak boll till Simon Jansson som lyfte den förbi Joel Othén i Saik-målet.

Simon Jansson har flippfipplat in segermålet.
Simon Jansson har flippfipplat in segermålet.

2-1 och avgjort. Avgörandet skedde dessutom framför den konstant sjungande VSK-klacken. Det kunde inte bli bättre, med grönvita ögon sett.

Ny match på söndag i ABB Arena. VSK har kopplat greppet. Vi blir väl fyra, fem tusen? Eller hur?

Det finns inte mycket som slår slutspelsbandy.

Med eller utan sidensvansar.

1

Torsdag eftermiddag. Dagen före första kvartsfinalen mot Saik. VSK tränar i ABB Arena, spelar tvåmål, nio mot nio. Högt tempo, intensiva pass. Micke Carlsson blåser bara igång och av spelperioderna. Annars säger han ingenting. Förutom ett snack med lagkaptenen Anders Bruun.

Lagkapten Bruun och tränare Carlsson funderar.
Lagkapten Bruun och tränare Carlsson funderar.

 

Alla är med, förutom Jesper Norrman, som åkt som en jojo mellan VSK och Västanfors. Jonas Nilsson är skadefri, liksom Janne Rintala. På isen finns också junioren Niklas Gifting som lyfts upp i A-truppen.

Under de korta pauserna får Andreas Bergwalls son Oscar skjuta på pappa, världens bästa målvakt genom tiderna. Var och varannan boll går in. Andreas suckar och stönar.

Oscar testar pappa Andreas.
Oscar testar pappa Andreas.

 

Efter tvåmål tränar dom hörnor. Patrik Sjöström smäller in en serie klockrena högerhörnor bakom Bergwall. Han ser ut att ha kommit igång.

Efter träningen ska Micke ge besked om laget. Två gubbar måste väljas bort. Bland seniorerna stod det mellan Nilsson och Rintala. Micke valde Nilsson. Kanske väntat, även om Rintala är användbar på fler positioner.

Stora överraskningen var att Micke valde junioren Niklas Gifting framför en annan junior, Rasmus Sjöström. Man får ju spela med fyra avbytare, varav bara två får vara seniorer. Rasmus är back, Niklas ytterhalv och mittfältare.

Ett spännande val. Micke Carlsson släpper fram en nykomling i en så viktig match som en kvartsfinal. Heders! Kan bara bli bra.

Senare på kvällen startade kvarstfinalerna med en förkrossande Villaseger över Vänersborg med 7-2. "Vår sämsta match för säsongen, P10-klass", sa Jocke Hedqvist till Bandypuls. Och uppe på Sävstaås i Bollnäs vann  Hammarby, inte oväntat för mig, över Bollnäs med 3-2, sista målet på hörna ett par minuter före slutet. Men i ärlighetens namn så tycks Bollnäs ha varit det bättre laget.

Patrik Sjöström tränar hörna.
Patrik Sjöström tränar hörna.

 

Vi hörs i morgon, förhoppningsvis efter matchen i Göransson Arena. Tips? Nej, jag tippar inte. Men nog såg Putte Sjöströms hörnor mäktiga ut...

 

 

Jag har tänkt på annat än bandy ett tag. Förklarligt, med tanke på den märkliga säsongsplaneringen. Mitt på upploppet av elitserien bryts hela alltihop av två veckors VM. Det blev nästan tre veckor mellan matcherna för VSK.

I fredags avslutade VSK dessutom med en i praktiken betydelselös match mot Sandviken. Det handlade bara om prestige. Jag såg inte matchen, av olika skäl. Hörde bara att VSK borde ha stängt tillställningen med sin tvåmålsledning, men att Saik tilläts komma tillbaka och kvittera.

Efter det har det varit ytterligare en veckas uppehåll. Sedan kommer nu slutspelsmatcherna i snabb rad, utan chans till återhämtning. Match fredag, söndag, tisdag, torsdag och lördag, om det blir fem matcher. Och det kan det ju bli med två så bra lag.

Vi minns ju med både glädje och förskräckelse fjolårets semifinalserie mellan VSK och Saik där målen ramlade in som under en VM-match mot Vitryssland. Så här gick det, med VSK-siffran först: 11-3, 4-12, 4-9, 8-4, 8-4. Osannolika siffror, men tydligen kan det bli så när ett lag lägger av och tittar fram mot nästa match.

Simon Jansson och Ted Bergström förra året, mot Saik.
Simon Jansson och Ted Bergström förra året, mot Saik.

 

Det som skiljer årets kvartsfinalserie mot fjolårets semi är förstås att Saik den här gången har hemmaplansfördel. Första matchen hemma i Göransson Arena på fredag och en eventuell femte och avgörande på samma is.

Så säger jag bara Daniel Mossberg. Om han inte slår ner Simon Jansson en gång till, vilket han lär undvika, så slipper han bli avstängd som förra året. Jag påstår inte att det avgjorde matchserien till grönvit fördel, men Saik tappade onekligen slagstyrka i den femte och avgörande matchen.

Daniel Mossberg begrundar sitt avstängda öde under avgöranden semin i fjol.
Daniel Mossberg begrundar sitt avstängda öde under avgöranden semin i fjol.

 

Det stora frågetecknet för oss VSK-vänner är dock lagets form. Årets säsong har varit minst sagt upp och ner. Fjärdeplatsen i serien slarvades bort, inte tu tal om det. Efter varje seger har tränare och spelare trosvisst sagt att "nu är vi gång igen", "nu jobbar vi för varandra igen" och ... Ja, ni vet.

Jag hoppas att det är så. De andra lagen tycks tro det, eftersom ingen av de tre i topp vågade välja Mesta Mästarna. Det blev fyran Saik, som inte hade något val. Kvartsfinalen blir något utöver det vanliga. Hela Bandysverige lär följa den med skadeglädje. En av giganterna slås ju ut. För ett av lagen väntar stämpeln "fiasko" som summering av säsongen.

Jag skulle helst av allt vilja åka upp på snöiga vägar till Sandviken på fredag. Men jag tror inte jag klarar av det. Får nog bli streaming på teve i stället.

Pressen på fredag ligger på Saik. Laget måste bara vinna första matchen hemma, känns det som. Och så kan det mycket väl bli om Erik Pettersson och Christoffer Edlund får några lägen i början av matchen.

Men, och det är det som är tjusningen med sporten, lägena kan komma åt andra hållet också. Simon Jansson och Ted Bergström har en stigande formkurva. Mikael Olsson likaså. Tobias Holmberg är alltid bra och halvorna Gröhn och Folkesson väntar på att få en spelmässig fullträff båda två i samma match.

VSK har en joker att kasta in: förra säsongens målkung Jonas Nilsson har varit sjuk en längre tid i olika åkommor, men sägs vara spelklar och tränar för fullt. Kanske ljumskskadade Janne Rintala också. Hur laget ska formeras vet bara Micke Carlsson.

Bandyn är alltså på gång igen, efter de konstiga uppehållen. Arenorna blir välfyllda. Den exotiska sporten ska äntligen vaska fram sina två finalister. De andra kvartsfinalerna går inte heller av för hackor. Seriesegraren Villa valde Vänersborg och kan se fram mot fulla hus. Villa ska inte vara för säkert på segern. Lomanov et consortes kan skrälla. Samma sak med Bollnäs. Hammarby har dolt formen. Säkraste segrare är Edsbyn som lär vinna över Broberg trots det gula ljuset på Hällaåsen.

Klacken under femte matche mot Saik förra året.Klacken under femte matchen mot Saik förra året.

På fredag gäller det i Sandviken! Kanske jag skulle köra dit ändå... Jag kan ju övernatta i Forsbacka som jag gjort tidigare, på värdshuset intill järnverket där pappa jobbade en gång tillsammans med Ejnar Ask, som är bortglömd av alla utom av barn och barnbarn till de målvakter som alltid berättade om hur det kändes att stå i vägen för Ejnars skott.

Match nummer två går i ABB Arena på söndag. Det skulle, hemska tanke, kunna bli säsongens sista match i Västerås, om Saik vinner tre raka. Förlåt att jag ens kom på tanken. Sådan pessimism passar sig inte. Här ska ingjutas mod och tillförsikt i grönvit mästarbarm.

Under alla omständigheter kan det inte blir fler än fyra matcher till i ABB Arena. Sedan är det obevekligen slut.

Om man undantar finalen.

Vandringen mot det tjugoförsta guldet återupptas på fredag.

Go for it, Grönvitt!

 

 

2

Nu, gott folk, är det bara drygt en vecka kvar tills slutspelet börjar i bandyn. VSK vann i kväll mot Hammarby med 4-2 och avancerade till femte plats. Men det är bara två matcher kvar och fjärdpeplatsen är i praktiken utom räckhåll. VSK får finna sig i att bli ett av de "valda" lagen i kvartsfinalen och får spela en eventuell avgörande match på bortais.

Även om kvällens match inte var avgörande för tabellen, så var den viktig på andra sätt. Det är alltid prestige i botten när de två grönvita lagen möts.

Patrik Sjöström kramas oim efter ja dunkat in 3-1 på straff.
Patrik Sjöström kramas om efter att ha dunkat in 3-1 på straff.

 

I kväll var VSK det bättre laget. Hammarby skapade knappt en målchans utöver Adam Gilljams ledningsmål i första halvlek. VSK jobbade utmärkt defensivt och höll hela tiden Hammarby på avstånd med väl avvägda lyft. De grönvita vände till 2-1 på ett par minuter efter en klockren timeout av Michael Carlsson. Ted Bergström kvitterade på ett lyft från Simon Folkesson; ledningsmålet gjorde Mikael Olsson, framspelad av Emil Juhlén som blir bättre och bättre.

I andra halvlek satte comebackande Putte Sjöström en straff hur säkert som helst och Simon Jansson punkterade matchen med 4-1 efter samspel med Ted Bergström.

VSK glänste inte, men spelade tätt och kompetent utan större svackor. Sjöström tillförde backlinjen sin tyngd, och The Two Simons var på spelhumör. Jonas Nilsson saknades (allergiinfektion), liksom Janne Rintala (ljumskskadad under VM). Jesper Norrman hämtades hem från Västanfors än en gång, utan att göra mycket väsen av sig.

Summa summarum: lovande spel, två matcher kvar (Sirius borta, Sandviken hemma), sedan smäller det.

Jag avslutar med en bild jag aldrig sett förut.

VSK, klädda i reservställ, mot Hammarby på Stadion 1949. Bildkälla: Wäinö Kaarto.
VSK, klädda i reservställ, mot Hammarby på Stadion 1949. Bildkälla: Wäinö Kaarto.

 

Wäinö Kaarto lade ut den på Facebook inför matchen i dag, och jag tar mig friheten att publicera den här på bloggen. Det är en bild från en match på Stockholms stadion 1949 mellan Hammarby och VSK. Jag har aldrig tidigare sett en bild på VSK:s dåtida reservställ: vita tröjor med (förmodar jag) gröna revärer och bokstäver. Vem VSK:aren är vet jag inte. Enligt historieböckerna vann VSK med 4-1, men kom till slut bara trea i division 1 södra. Hammarby åkte ur. Tack Wäinö för bilden!