4

Hej där, bandyvänner. Jag har inte skrivit på länge. Tycker inte att jag behöver det. Bandy behandlas inte längre styvmoderligt i lokala medier. Mittmedias publiceringar i tidning och på nätet är bättre än någonsin. Jag kan se highlights, jag kan få kommentarer live strax efter matchen.

Bandyn lever, men publiken uteblir.

Därför skriver jag igen. Hur i all sin dar kunde det hända att det inte ens kom tusen personer till ABB Arena i söndags när VSK vann över Bollnäs med 10-1. Dom missade århundradets bästa grönvita spel.

Jag menar det. Kanske fick vi till och med uppleva det bästa VSK-spelet någonsin. Jag drog till med "det bästa sedan 1972" när jag grattade Micke Carlsson efter matchen. Han citerade mig som en "gubbe på läktaren". Jag har ingen aning om hur VSK spelade 1972, jag drog till med något tillräckligt gammalt för att visa hur imponerad jag var. VSK vann visserligen finalen 1973 efter att ha tagit sig dit via en osannolik semifinalrysare mot Falun inför 9 705 åskådare på Rocklunda.

Men hur bra dom än var så hade dom inte haft en chans mot dagens VSK.

Jag har sett bandy på Rocklunda sedan banan invigdes 1956. Jag har sett massor av läckert anfallsspel, fantastiska mål, sagolika individuella prestationer, men jag kan ärligt talat inte påminna mig ha sett en match där VSK spelat med samma intensitet, tryck, ambition, vilja, delaktighet och skicklighet både offensivt och defensivt i 90 minuter. Alla lag brukar gå ner i tempo i perioder, man orkar inte köra lika koncentrerat hela tiden. Jag trodde det hörde till, något man fick räkna med och jag väntade mig en lugnare period i andra halvlek eftersom VSK ledde med 5-0 i paus.

Men icke sa Nicke. Detta spelhungriga lag bara öste på. De erövrade boll, vände upp, passade långt, passade kort, tog sig fram på kanter och i mitten, i sidled och rakt fram, det ena anfallet elegantare än det andra.

Vi satt där och bara tittade storögt. Alla var med. Alla bjöds in, alla kunde utmana, delaktighet var nyckelordet, alla deltog i defensiven, enda strategiska misstaget var i inledningen på andra halvlek när fem spelare gick bort sig i den offensiva pressen och gav Samuli Helavuori en åkyta stor som Karelska näset.

Annars fungerade allt. Inga onödiga hemspel, inga "vända ut och värdera lägen" och annat tränarfikonspråk, här var det pang på, nästan varje anfall resulterade i ett avslut. Bollarna dunsade i reklamskyltarna bakom Patrik Aihonen de gånger de inte rasslade i nätet.

Bollnäs rutinerade veteran Andreas Westh sa till Mittmedia efteråt att hans lag inte gav upp, de spelade inte dåligt, de bjöd till så gott de kunde, det var bara det att motståndarna var så in i bomben bra.

Vi fick se den ena grönvita delikatessen efter den andra. Mikael Olsson, i ständigt stigande form, bröt igenom centralt på ett sätt som jag trodde att bara Johan Esplund kunde, Tobias Holmberg slog de geniala passningar som en gång borde ha tagit honom till landslaget, Martin Landström hanterade klubba och boll i hög fart på ett sätt ingen annan kan, med undantag för Simon Jansson.

Simon Jansson
Simon Jansson

 

Jansson har aldrig varit bättre. Det säger en hel del om dagens VSK att varken Jansson eller en annan notorisk målskytt, Ted Bergström, gjorde mål. Det behövdes inte. De andra gjorde mål i stället. Nyförvärven från Tillberga, som jag var litet skeptisk till, gjorde fyra av dem. Måns Engström (två mål) skjuter bra, Robin Andersson likaså. Jesper Hermansson är ingen kanonjär, men han prickade in ett mål och bidrog dessutom med det kloka och följsamma ytterhalvsspel som gett Simon Folkesson och Oscar Gröhn nödvändig konkurrens och komplettering. Här finns en av flera förklaringar till det nya VSK: tre ytterhalvor som byter av varandra och hela tiden tillför nya kvalifikationer och problem för motståndarna. Ingen fungerar som "avbytare" bara för att den "riktige" ska få vila, nej alla har samma status. Hermanssons defensiva klokhet har smittat av sig till Folkesson och Gröhn.

Och så har vi denna nykomponerade backlinje, som inledde försäsongen med att tappa djup och låta sig överspelas av några lyft från Hammarby, men som efter det spelat ihop sig till en följsam trio, styrd av Stefan Edberg som också han är bättre än någonsin. Jag har redan nämnt Måns Engström, han som avgjorde finalen i Svenska Cupen på en stänkande vänsterhörna. På den andra backen finns den numera rutinerade junioren Rasmus Sjöström som fortfarande spelar med galler och som gör att VSK kan spela med fyra avbytare. Sjöström utvecklas hela tiden, växer i hårdhet och pondus. Roligt att se. Namnen Patrik Sjöström får svårt att ta plats i den här backlinjen när han återvänder från sitt ryska äventyr.

Har jag glömt nån? Ja, flera. Henrik Kjellsson i målet. Hur bra som helst. Räddar frilägen, motar hörnor, limmar distansskott, fotparerar, står inte på förrän han är i Bergwalls klass.

På mitten har vi förstås den pånyttfödde Magnus Joneby, som jag trodde var på väg ner och ut. I år är han lika bra som alltid. Hans energi kan få ett trött lok att lyfta från spåret. Mot Bollnäs var han inte ensam om denna energiska pådrivarroll. Alla tog fart nerifrån och ångade uppåt som små mini-Jonebyar.

Niklas Gifting är väl den som syns minst i detta grönvita gäng. Han får fylla på med inhopp på mitten nu när både Jacob Bucht och Robin Folkesson är borta. Gifting gör det bra. Han åker rätt och får snart sitt genombrott. Bortom bänken finns dessutom en kvicksilvrad och hårdskjutande anfallare som Joel Engström. Han lär få fler chanser under den långa säsongen, som fortsätter borta mot Vetlanda på onsdag och med en stormatch kommande måndag mot Villa i ABB Arena.

Om inte publiken kommer då tappar jag tron på bandyintresset.

Jag undrar var man kan se bättre bandy i dag. Tar jag innte i nu? Har jag blivit färgblind på mina grönvita ögon? Svar: nej. Gå och kolla själva så får ni se.

Vetlanda hade inte mycket att sätta emot när VSK stundtals spelade vacker anfallsbandy på fredagskvällen. Det blev 8-2 till slut, och det kunde ha blivit mer även om VSK tröttnade märkbart i slutet av båda halvlekarna.

Vetlanda gjorde en halvhjärtad match. Smålänningarna hade redan säkrat slutspelsplatsen och kunde varken komma uppåt eller nedåt i tabellen. De två landslagsspelarna Joakim Andersson och Johan Löfstedt saknades. Andersson var avstängd, Löfstedt vilade efter Rysslandsäventyret.

Så om vi ska vara ärliga var matchen ingen riktig värdemätare på den grönvita formen. Även om Martin Landström gjorde fyra mål mot sina gamla lagkamrater.

Martin Landström gör ett av sina fyra mål på David Borvall.
Martin Landström gör ett av sina fyra mål på David Borvall.

En match återstår i serien, borta mot Kalix på tisdag, ett Kalix som inriktar sig på kval och, likt Vetlanda, inte har viktiga poäng att spela för. Om VSK vinner, vilket är troligt, har laget nått den så åtråvärda fjärdeplatsen med allt vad det innebär med hemmaplansfördel i kvartsfinalen. Villa har samma poäng, men möter Hammarby som fick storstryk av Sandviken och nu bara har en poäng upp till VSK. Villa eller Hammarby, eller båda, tappar alltså poäng på tisdag och, simsalabim så är VSK förbi.

Kvällens stora stund i ABB Arena på fredagskvällen kom efter slutsignalen, när Andreas Bergwall tog sin nyligen hjärtopererade son Oscar i famnen och skrinnade ett ärevarv, till publikens och till Oscars stora förtjusning.

Oscar med pappa Andreas.
Oscar med pappa Andreas.

Livet är inte bara bandy.

Heja Oscar!

Jag stampade så gott det gick för att hålla värmen. Det var bitande kallt på Sävstaås bandyplan utanför Bollnäs, längs vägen mot Edsbyn av alla platser. Granarna stod snötyngda utanför, vedkorgar rykte, bandykorven ångade i de tolv minusgraderna.

Matchen mellan Bollnäs och VSK var nästan slut. Det stod 2-2. VSK fick en sista hörna, från vänster. Laget behövde den andra poängen i kampen om den fjärde platsen som ger så viktiga fördelar i slutspelet.

Patrik Sjöström kvitterar på hörna.
Patrik Sjöström kvitterar på hörna.

Putte Sjöström, som både gav VSK ledningen på straff och kvitterade på hörna skjuter inte från vänster. Det gör däremot Anders Bruun. Han fick självklart rus på sig och kanske var det därför Tobias Holmberg, som också skjuter från vänster, flyttade över och ställde sig längst bort. Det blev en klassisk långhörna, bollen gick förbi Bruun till Holmberg som fick bra skottfält, och bra träff.

Bollen sköt iväg genom i den smällkalla hälsingenatten. Bra höjd. Mål där, och VSK hade passerat Villa som samtidigt förlorade med fyra mål några mil längre västerut, i Edsbyn.

Men bollen gick inte i mål, den dunkade i ribban så det hördes över hela den gulbleka isrektangeln. Sekunderna senare blåste domaren Ulrik Bergman av och jag stapplade bort mot parkeringens gigantiska snövallar. Det sista jag såg var Tobias Holmberg som stod mitt på planen och tittade upp mot den kolsvarta natthimlen.

Satans ribba.

Holmbergs skott har just träffat ribban ovanför Niklas Prytz.
Holmbergs skott har just träffat ribban ovanför Niklas Prytz.
Tobias Holmberg tittar upp mot natthimlen.
Tobias Holmberg tittar upp mot natthimlen.

Nu är det två matcher kvar. Vetalanda hemma fredag, sedan Kalix borta. Villa har Tillberga hemma, två givna poäng, men sen Hammarby borta. Tappad poäng där och VSK är förbi. Hammarby ligger tre poäng före men kan nolla på sina avslutande matcher mot Sandviken och Villa.

Hoppet lever, trots ribban på Sävstaås.

Simon Jansson drev på men borde passa oftare innan han kör fast.
Simon Jansson drev på men borde passa oftare innan han kör fast.

Varför har VSK klart sämst målskillnad av alla topplagen? En förklaring gavs på onsdagskvällen i Bollnäs. Laget har svårt att göra mål på lag som Bollnäs, som bara anfaller med ett par man och som hela tiden håller tätt i mitten bakåt. Simon Jansson drev på och försökte och försökte och försökte. I andra halvlek tråcklade han sig hela vägen fram på högerkanten, längs kortlinjen, in framför mål men lyckades träffa nån skridsko i det sista avgörande ögonblicket.

Mål där, och han hade varit förlåten för alla de gånger han borde ha passat i stället för att tråckla vidare.

 

 

 

 

Vilken match det blev! VSK vann över svenska mästarna Edsbyn med 6-3 efter 90 minuter i högt tempo med teknik och fart. Varför vill inte fler se idrott på denna världsnivå i Västerås?

Jag var rädd för att Edsbyn än en gång skulle utmanövrera VSK. Jag hade fel. VSK gjorde det mesta rätt i säsongens bästa match.

Jag undrar om Simon Jansson överhuvud gjort en bättre match i den grönvita tröjan? Han drog upp anfall efter anfall, han dribblade längs kortlinjen, han spelade fram lagkamraterna till lägen som de inte borde ha missat och han gjorde ett mål själv, på ett patenterat dragskott på vänsterhörna.

Simon Jansson var matchens lirare.
Simon Jansson var matchens lirare.

 

DSC_4070 simon jansson

Edsbyn började annars bäst, tycktes ha full kontroll och gjorde 1-0 på en högerhörna. Men VSK kom tillbaka. Putte Sjöström hade kanske läst vad jag skrev här tidigare i dag. Han fick träff och kvitterade på en vänsterhörna, junioren Niklas Gifting höll sig framme på en suverän passning från Micke Olsson och gav VSK ledningen innan Jansson slog in 3-1 med sitt dragskott.

Grönvitt ökade till 4-1 strax efter pausen när Oscar Gröhn fick en sån där drömträff från vänstervinkel som han brukar få ett par, tre gånger per säsong. Sedan kom en nervös period för VSK, där Edsbyn samlade ihop sig och anföll med elegans; gång efter annan damp precisa lyft ner utom räckhåll för VSK:s backlinje. Stefan Larsson pricksköt 4-2 och Daniel slalomåkte snyggt till 4-3 och bara Andreas Bergwall hindrade hälsingarna från att kvittera.

Micke Carlsson tog timeout, spelarna lugnade ner sig, väntade ut Edsbyn och kontrade in 5-3 när Niklas Gifting petade in sitt andra mål, denna gång på passning från Oscar Gröhn som säkert gjorde en av säsongens bästa matcher.

Micke Carlsson berömmer Niklas Gifting, 19, för hans andra mål i matchen.
Micke Carlsson berömmer Niklas Gifting, 19, för hans andra mål i matchen.

 

Ted Bergström, som varit tämligen osynlig, trampade sedan igenom, på en svepande öppnande passning från Jacob Bucht, och dundrade in 6-3. Matchen var i praktiken avgjord även om VSK drog på sig två utvisningar i slutskedet, varav en för protest mot domslut, en utvisning som alltid är onödig.

Sammantaget: en riktigt, riktigt bra bandymatch utan större svackor, med en Simon Jansson i högform.

Nu skulle man förstås gärna åka ner till Lidköping på lördag...

Två timmar kvar innan VSK möter Edsbyn. Den första av tre matcher mot svårt motstånd. Först Edsbyn, sen Villa på lördag och sen Hammarby nästa fredag. VSK behöver poäng för att klara en placering bland de topp fyra.

Det blev storstryk uppe i Edsbyn. Nu är det upp till bevis. Vi har fått höra om lagt "inte kommit upp i nivå", inte spelat som laget kan. Som jag ser det har det varit tveksamheter både i försvar och anfall. Högt tempo och full fart framåt i 30 minuter räcker inte om man samtidigt blottar sig bakåt och orken mattas av.

VSK kan, jag upprepar, VSK kan spela lysande anfallsbandy, men laget är också tämligen lättläst för motståndarna: anfall längs kanterna och inspel mot mål. Variationen uteblir allt som oftast. Visst levererar Jansson, Simon Folkesson, Hompa och några till briljanta frispelningar centralt, men de kunde vara fler. Framför allt behövs större variation mellan kort och långt spel.

Simon Jansson försöker bryta igenom i mitten mot Tillberga.
Simon Jansson försöker bryta igenom i mitten mot Tillberga.

 

Jag är rädd för att Edsbyn visar hur sådan variationsrik bandy ska spelas ikväll. VSK:s backlinje har ibland överraskats av lyft och flippar. Om alla i backlinjen var lika skridskoskickliga och placeringssäkra som Stefan Edberg så vore det inte så farligt. Men det är de inte.

Jag vill påstå att Edberg har varit en av VSK:s genomgående bäste spelare den här säsongen. Kollegan på högerbacken, Putte Sjöström, tycks inte vara i form. När lyckades han med en uppåkning senast? När dunkade han in en hörna? Senast fick han stå över, magsjuka, och junioren Rasmus Sjöström vikarierade än en gång förträffligt.

Vi får se vad Micke Carlsson hittar på ikväll. Jag gissar att det blir många utläggningar om vikten av en tajt defensiv. Klarar VSK av den kan det gå hur bra som helst framåt. Simon Jansson är ju på G, liksom Simon Folkesson, Hompa och Landström. Kan bli riktigt kul!

Jag måste till sist visa en bild jag fick från Uffe Carlsson, som var juniormålvakt när det här VSK-gänget förevigades i något som ser ut som ett klubbrum.

VSK taktiksnackar, tidigt 1950-tal.
VSK taktiksnackar, tidigt 1950-tal.

 

Tiden är tidigt 1950-talet. Läderjackorna är gröna och på bordet ligger kuber, ordnade som spelare i lag: målvakt, två backar, tre halvbackar och fem i kedjan. Gunnar "Gucko" Jansson sträcker sig över bordet för att starta en åkning med sin kub på högeryttern.

Spelarna bakom bordet är från vänster: Gösta "Brajen" Andersson, okänd skymd, Henry Olsson, Erik "Kirre" Eklund, Åke "Kraxen" Magnusson, Erik "Floda" Flodin, Arne "Flajden" Lundberg och Henry Engström. Sittande från vänster: Lasse Pettersson, Ture "Lill-Vallo" Andersson, Gucko, och Pontus "Pottan" Widén.

Bandyderby i morgon kväll. Fredag. VSK mot Tillberga. Förra årets match vid samma tid bjöd på en av den lokala bandyns största sensationer: lillebror Tillberga vann med 3-2 inför 3 500 åskådare. Jag kommer aldrig att glömma det.

VSK tog revansch på annandagen, men förlusten i början av december visade hur skakigt VSK var till och från under förra säsongen. Fredagens match kan knappast bli en upprepning, VSK är alldeles för bra i år, Tillberga på tok för dåligt. med en tunn spelartrupp, där gamla veteraner får hoppa in för att fylla ut luckorna, och med en skakig ekonomi som står under uppsikt av Bandyförbundet.

Derbyt kan bara sluta på ett sätt. Eller...?

Nu över till det där med frågan om jag är en stofil som inte förstår mig på hur bandyn tänker för att locka folk. Bandyn behöver tänka nytt, publiksiffrorna är inget att skryta med trots att elitserien håller hög klass, några lag undantagna.

Premiärmatchen på Rocklunda den 2 december 1956. Landslaget vann med 3-1 över Västmanland.
Premiärmatchen på Rocklunda den 2 december 1956. Landslaget vann med 3-1 över Västmanland.

 

Titta på bilden här ovan, det är en bild jag haft länge i min samling. Jag vet inte vem som tog den. Det kan vara en bild från VLT, troligen är det väl det. Bilden är mer än sextio år gammal, från 1956 när Rocklunda invigdes. Världens första konstfrysta bandyis.

Jag såg öppningsmatchen, jag har sett bandy regelbundet sedan dess, i mer än sextio år alltså. Jag borde ha mandat att tycka till. Alltså. Till saken.

Jag förstår inte hur VSK kan tillåta att matchspeakern får konkurrens av en andra inofficiell speaker. Det stör mig inte när denne andre speaker pratar och intervjuar före och efter match och i pausen. Det är bra, det är utmärkt, så länge han håller sig inom tidsramarna och inte tvingar den ordinarie matchspeakern att gå in och störa spelet när matchen dragit igång för att hinna med de reklambudskap som måste ut i högtalarsystemet.

En sådan folklig extraspeaker är alltså helt OK så länge snacket sker utanför spelet.

Men jag tycker INTE det är OK när denne speaker plötsligt lägger sig i händelserna på isen och ropar till exempel "Andreas Bergwall!!" när målvakten gjort en bra räddning eller "Ted Bergström!!" när Ted gjort mål. Om det nu var Ted som gjorde målet. Den ordinarie matchspeakern kommer ju litet senare med det officiella kungörandet efter besked från domaren.

Så har det alltid varit och så tycker jag det ska förbli. Ingen annan än speakern ska lägga sig i spelet , och ingen ska tala om för mig att Bergwall gjort en snygg räddning. Sluta, snälla.

Vad tycker ni? Är det jag som inte är med min tid? Är jag för insnöad på hur det varit? Inser jag inte att bandyn måste förnyas?

Säg gärna vad ni tycker när vi ses i ABB Arena i morgon kväll. Men knuffa inte på mig för då ramlar jag omkull.

Gamla bandystofiler har ibland svårt med balansen.

För övrigt vill jag se ett bättre hörnskytte från VSK. När smällde Putte Sjöström in en hörna senast? Pröva gärna en variant igen, förresten. Ni har ju några på lager har jag sett. Jag låter mig gärna överraskas. Bandy, det är fint det.

Storpubliken fick uppleva bandyhistoria förra året.
Storpubliken fick uppleva bandyhistoria förra året.

 

 

 

Bandy kan spelas på olika sätt. I kväll bjöd VSK och Villa på en tät och defensivt koncentrerad match, utan glänsande skönspel men med spänning och, inte minst, med engagerade spelare.

VSK vann rättvist, det säger jag inte bara för att jag är grönvit i själen utan för att VSK var det bättre laget sett till matchen som helhet, 14-4 i hörnor säger en hel del.

Annars var det Villa som började med mycket boll, VSK backade hem och tjurrusade inte som brukligt. Bergwall räddade ett friläge från Felix Pehrsson, annars hade Villa knappt en chans. VSK hade desto fler, när laget flyttade upp spelet efter den första kvarten.

Men det stod 0-0 i halvlek. Ovanligt för två så offensiva lag.

Simon Folkesson till attack. Foto: Maxim Thoré.
Simon Folkesson till attack. Foto: Maxim Thoré.

 

Efter paus tryckte VSK på, med tungt kantspel och med ständiga utmaningar även centralt av Simon Jansson - och av Robin Folkesson som måste ha gjort sin bästa match i den grönvita tröjan. Tung, stark, elak.

Robin Folkesson gjorde sin bästa mach i Grönvitt.
Robin Folkesson gjorde sin bästa mach i Grönvitt. Foto: Anders Lif.

 

Villa tog ledningen, men VSK kvitterade på en patenterad uppåkning, nu från vänsterkanten, av Mikael Olsson och tog ledningen när Ted Bergström påpassligt knackade in ett inspel från vänster.

När sedan Stefan Edberg äntligen fick träff på en högerhörna trodde vi nog att matchen var avgjord, men det blev nervdaller på slutet när Villa reducerade och satsade allt på en kvittering. Man väntade nästan att tränaren Johan Sixtensson skulle hoppa in själv för att driva på.

VSK red ut stormen och gjorde exakt det som krävdes för att döda matchen. Inga onödiga offensiva utflykter, tätt, tätt bakåt. Koncentrerat. Uppoffrande. Det var länge sedan jag såg VSK kriga på det här sättet.

Typiskt uppoffrande försvarsspel. Jacob Bucht och Patrik Sjöström täcker skottet från Jesper Eriksson.
Typiskt uppoffrande försvarsspel. Jacob Bucht och Patrik Sjöström täcker skottet från Jesper Eriksson. Foto: Anders Lif.

 

Rasmus Sjöström var säkerheten själv som högerback och fick, något oväntat, priset som VSK:s bäste spelare. Kul för Rasmus som visade stort självförtroende.

Bergwall gjorde en kanonmatch i det tysta bakom backlinjen. Mittfält och anfall hade tydliga order att aldrig sluta tänka på defensiven.

Bra så.

På fredag blir det mera av champagnegalopp, i säsongens första derby mot Tillberga. Jag ser redan fram mot det.

P.S. Som ni ser har jag fått bilder från Maxim Thoré idag också. De är hur bra som helst. Jag tar mig friheten att på publicera ett par till. Håll till godo:

_DSC4281_preview[1]
Jubel efter Mikael Olssons kvittering. Foto: Maxim Thoré.
Villas duktige målvakt Jon Karlsson deppar. Foto: Maxim Thoré.
Villas duktige målvakt Jon Karlsson deppar. Foto: Maxim Thoré.

 

2

Jag hade gått ner i viloläge i bandybloggen när Maxim Thoré undrade om jag ville ha en bild från Zinken i dag. Självklart ville jag det. Jag är förkyld och kunde inte ta mig till Zinken, en av mina favoritarenor. Jag streamade matchen på Bandyplay i stället och fick se Hammarby vinna över VSK med 8-5, men siffrorna berättar inte hela sanningen.

Foto: Maxim Thoré
Foto: Maxim Thoré

 

VSK ledde med 3-2 i paus, hade skapat sju hörnor, missat alla, men tycktes ändå ha ett klart grepp om matchen. Hammarbys två mål kom när VSK hade fler gubbar på banan men av någon anledning tappade både spel och fokus. Oförklarligt.

Andra halvlek blev märklig. Hammarby skruvade visserligen upp tempot och skapade mer, men VSK borde inte tappa markeringen på Adam Gilljams inspel från sidlinjen till Ivan Lebedev och man är för bra på hörnrus för att släppa in tre hörnmål efter varandra.

Foto: Maxim Thoré
Foto: Maxim Thoré

 

Innerst inne handlade det än en gång om tappat fokus, slarv och brist på offensiva spelvarianter. En sista spurt ledde till en upphämtning från 3-6 till 5-6 och i det läget kunde det lika gärna ha blivit 6-6 som 5-8. VSK satsade framåt och lämnade oceaner av fruset vatten till hemmaspelare att öka på siffrorna.

Varför gick spelet i baklås efter den första halvleken när VSK gång efter annan tog sig fram på högerkanten? Vad gjorde Hammarby för genidrag som jag inte såg? Annat än att öka tempot och sluta sjabbla med bollen på egen planhalva?

VSK ökade inget tempo, VSK förmådde inte byta spelidé. Halvorna körde fast, Ted Bergström åkte mest offside, Simon Jansson försökte och försökte, Landström vände mer bakåt än framåt, Holmberg gjorde ett snyggt mål men drog på sig en onödig utvisning, Joneby fick mest jobba i backlinjen, Olsson fixade en straff men inte mycket mer. Och Bruun fick vila ett bra tag efter en smäll vid en hörna.

Foto: Maxim Thoré
Foto: Maxim Thoré

 

Foto: Maxim Thoré
Foto: Maxim Thoré

 

Kort sagt: Mesta mästarna är inne i en formsvacka.

Men håll med om att Maxims bilder är jättefina. Det finns fler.

Jo, bandyn. Det såg så bra ut när jag såg VSK spela mot Vetlanda för några veckor sedan, på en streamad dator nere i franska Auvergne, när det fortfarande var plus femton ute och kyrkklockan klämtade nere i dalen. Jag kunde koppla ner mig med gott samvete när VSK ledde med 5-0 och ge mer datorkraft på nätverket till spelhungriga barnbarn.

Det såg fortsatt bra ut i Uppsala när Sirius inte hade någon egentligen chans mot ett säkert spelande VSK. Så kom då en fantastiska hemmamatchen mot Saik den 9 november, det är ju mer än två veckor sedan. Det blev 5-5 som ni minns, efter en av de bästa bandymatcherna i hallen på mycket länge. Den följdes av en enkel utklassning av Tellus.

Mesta Mästarna såg ut som Mesta Mästarna.

Så, för en vecka sedan, hade någon petat in grus i det grönvia maskineriet nere i Vänersborg, där VSK inledningsvis spelade med en sällan skådad oskärpa. Felpass, slarv och bristande fart, påminde om den dåliga perioden i första halvlek i dag, när Hammarby tappade spelare till utvisningsbänken och VSK tappade spelet.

Det hade inte behövt bli förlust i Vänersborg, som jag såg det borde VSK ha fått straff i slutsekunderna när Holmberg (var det väl?) drogs omkull. Men vi får inte glömma att matchens snyggaste prestation svarade Emil Wiklund för när han gjorde en synnerligen elegant Dallasdragning som gav honom fri väg genom VSK:s vänsterförsvar innan han pricksköt segermålet.

OK, förlust borta mot Hammarby är inte hela världen. Bajen är svårslaget.

Men om det blir förlust på onsdag igen, mot Villa här hemma, då börjar vi nog undra litet till mans vad som hänt.

Undrar om Maxim kommer dit och fotograferar också?

 

Kalix hemma en fredagkväll. Ingen publikhit. Jag tog mig till arenan, inte bara för att jag numera är stolt innehavare av en säsongsstol på östra läktaren, utan för att jag vill se så mycket grönvit bandy jag kan.

Jag förstår dom som stannade hemma. Vi var inte ens tusen i hallen, där isen numera håller bättre när inomhustemperaturen sänkts från tio till sex grader. Riktigt kyligt på läktaren men det finns filtar för de frusna.

VSK vann med 4-1. Väntat. Inte mycket att säga om egentligen. Men det var sannerligen ingen bra match. Periodvis slog de grönvita bort varannan passning. Oskärpt. Slarvigt. Törs man säga oengagerat. Till och med en vanligtvis så säker herre som Anders Bruun var en säkerhetsrisk i den första halvleken.

Han rätade upp sig i andra, hela laget rätade upp sig när det såg som allra mest risigt ut och Kalix hotade att kvittera till 2-2. Förra säsongen så här års så hade VSK förlorat en sån här match.

I år räckte det med en kvarts skärpning och hux flux stod det 4-1. Micke Olsson visade vägen när han för en gångs skull fintade bort den annars bombsäkre liberon Olov Englund och vispade in 3-1.

Olov Englund och Björn Hellman stretade emot länge innan de fick ge sig.
Olov Englund och Björn Hellman stretade emot länge innan de fick ge sig.

 

Englund hade fram till dess varit säkerheten själv och avväpnat attackerande VSK-are med sitt lysande positionsspel. Typiskt nog var det Englund som tappade boll till Magnus Joneby och öppnade för Olssons kontring.

Vad kan man säga mer? Martin Landström gjorde två mål, hans första var hur elegant som helst när han plockade ner ett lyft från Ted Bergström och sköt förbi den duktige Björn Hellman i Kalix mål.

Filip Mörkdal stod i hemmamålet och fick pris som bäste VSK-are.

Finns det något lag som har två så bra målvakter som VSK? Jag tror inte det.

Avslutningsvis: The two Simons, Folkesson och Jansson saknades även i kväll. De får gärna komma tillbaka. Offensiven behöver mer tyngd och variation.

Jo, en sak till. Vad är det för vits att jobba fram hörnor om skyttet inte funkar? Tretton hörnor ikväll, noll mål.

Jag trodde vi skulle var fler än drygt 1 300 som kom till ABB Arena denna regniga kväll i sena oktober för att se VSK vinna över SM-finalisterna Bollnäs med 4-2 i en ryckig men bitvis underhållande match.

Kanske skrämdes några av VSK:s slätstrukna insats i World Cup, som jag inte förmått mig att skriva om. Två tunga pjäser saknades ju i Sandviken: Mikael Olsson och Simon Folkesson och dessutom spelade Simon Jansson med skadad hand. Det kanske han inte skulle ha gjort för han kunde inte spela i kväll.

Simon Folkesson kom inte heller till spel, förvånande nog. Jag trodde han var fit for fight, men axeln spökar tydligen fortfarande.

Återigen var alltså två tunga pjäser borta, men Mikael Olsson spelade och Jacob Bucht vikarierade än en gång på högerhalven. Nu var han bättre än i Sandviken, där han mest vände hem. I kväll var han säker defensivt och slet uppoffrande offensivt.

Per Hellmyrs kläms mellan grönvita sköldar (Stefan Edberg och Robin Folkesson).
Per Hellmyrs kläms mellan grönvita sköldar (Stefan Edberg och Robin Folkesson).

 

Ted Bergström gjorde två mål. Bra. Att det var andra som förarbetade gör inte saken sämre. Kul att Ted gör mål igen.

Matchens snyggaste prestation var Tobias Holmbergs uppåkning med distansskott när han rättvist kvitterade till 1-1. VSK:s uppryckning, med snabbare och mer energiskt spel, kom sedan Micke Carlsson tagit ännu en av sina patenterade tidiga time-outer.

Kvitteringen följdes av 2-1 på en högerhörna, där Stefan Edberg bytte plats med Patrik Sjöström och lurade Bollnäsruset. Efter det kom hälsingarna aldrig ikapp. Även om de var bra nära när Christian Mickelsson reducerade till 2-3 på ett av de lyft från Per Hellmyrs som emellanåt ställde till stora problem för den grönvita backlinjen (som man kan lyfta sig bakom litet oroväckande enkelt ibland).

Mickelsson gjorde även 1-0 för Bollnäs och hade en boll inne till 2-0, som kunde ha gett matchen ett annat utseende om målet godkänts. Faktum är att den ansvariga linjedomaren signalerade för mål, liksom huvuddomaren Christoffer Aidesjö. Han ändrade sig efter våldsamma protester från VSK-arna som menade att Oskar Olsson stått offside och skymt Andreas Bergwall när Mickelsson sköt.

Så var det. Mina bilder från matchen visar det. Domslutet blev rätt, men tveksamheten i domartrions agerande satte sin prägel på matchen. Ett tag tycktes Aidesjö tappa kontrollen över matchen men redde upp det till slut, några grinigheter till trots.

Oskar Olsson står offside och skymmer Andreas Bergwall när Christian Mickelsson skjuter.
Oskar Olsson står offside och skymmer Andreas Bergwall när Christian Mickelsson skjuter.

 

Andra halvlek blev sönderryckt av utvisningar och de grönvita får ta till sig det initiativrika spelet under första halvlekens andra del. Mer sådant och säsongen kan bli bra.

Vi ska inte glömma att Bollnäs har ett sämre lag i år, men att hälsingarna ändå spelade jämnt mot Mesta Mästarna. Matchen  stod och vägde på slutet innan Martin Landström utnyttjade ett misstag i Bollnäsförsvaret och gav Ted Bergström öppet mål till avgörande 4-2.

Kul med bandy igen, kul med vinst.

Och roligt att se att VSK kan plocka fram den där härliga energin igen, när det behövs. Mer sånt, tack. Jag vet att det är jobbigt, jag vet att det slitet på kroppen men det just det vi vill se.

Nästa tvåpoängare: hemma mot Kalix på fredag.