Slutet närmar sig

På lördag är det bandyfinal. Två dagar kvar. Jag har inte förmått mig att skriva något efter semifinalerna mot Hammarby. Det är så många andra som skriver. Har det någonsin skrivits så mycket om bandy förr?

Jag hör ofta folk klaga på VLT:s bandybevakning. Jag stämmer inte in i klagosången. Visst skrev vi spaltkilometrar förr i tiden, när VLT fortfarande var en vinstmaskin och vi på sporten hade oanade resurser. Inte minst jag skrev så att det hade räckt till ännu fler böcker.

Idag skrivs det också. Och berättas digitalt, i ord, bild och video, på ett sätt som aldrig förr. Jag kan få kommentarer i mobilen nån timme efter match, jag kan se höjdpunkterna, jag behöver inte vänta tills dagen efter när en papperstidning dunsar ner i brevlådan. Mittmedias Bandypuls är unikt i sitt slag i Sverige. Heders! Och VSK:s egen nyhetsbevakning ska man inte heller glömma. Förhands, intervjuer, reportage bakom kulisserna.

Själv hinner jag inte med längre. Jag kollar hellre på fåglar än skriver nostalgiska minnen från den bandyvärld som en gång var. Efter tredje och sista semin mot Hammarby tänkte jag skriva om den osannolika stämningen i klacken i snöstormen på Zinkens och om den bländande uppvisningen första tjugo i tredje matchen hemma, när VSK spelade bättre än kanske någonsin (jag vet att det är en svårbevisad klyscha, men något måste jag ju dra till med). Hammarby fick aldrig en chans att hålla i bollen och snålspela som i första matchen. Det var Grönvitt över hela planen. Anfallen kom i varierade former på båda kanterna och i mitten, det var kort, det var långt, det var hörnskytte i världsklass (läs: Ted Bergström).

Seger i snöstorm på Zinkens. Det var en annan sport än bandy, men spännande var det.

Men jag skrev inget. Det fick andra göra.

Nu när jag samlar mig till en sista epistel före finalen sköljer minnena över mig, från resor till bandyns metropoler runt om i Bandysverige, från resor i Ryssland, med mutförsök och rekordkyla i Archangelsk, sprickor i isen i Kazan och med hemmahos-reportage hos Sveriges första bandyproffs i Ryssland: Hans Elis Johansson i Krasnojarsk. Där finns till och med minnen från USA, där Sverige vann ett märkligt VM-guld i Minnesota 1995 med fem-sex västeråsare i laget och med Leif Klingborg som ledare.

Jag minns bandyfinaler på Söderstadion, Studenternas, Rocklunda, Friends och Tele2 Arena. Varje gång har de gett minnen för livet. Inte så förvånande att jag en gång skrev boken Om bandy vore livet.

Måljubel i finalen mot Villa 2016. Får gärna upprepas.

Jag ska inte älta det där med utomhus eller inomhus. Nu är det som det är. Det kan bli en fin bandyfest klockan sex på lördag kväll, när solen sänker sig bakom Uppsala slott. Hans Elis Johansson sa i en intervju på VSK:s hemsida att klockan 18 är en bra tid för spelarna, då "har de hunnit vakna och käkat frukost". Jag tror det kommer över tjugotusen åskådare. Många har säkert gnölat som jag över att det bara finns sittplatser för några honoratiores mitt på huvudläktaren. Vi övriga får stå, vare sig vi kan det eller inte. Jag har kommit över två bra ståplatsbiljetter. Jag får sällskap upp och räknar dessutom med att få stöd av ett räcke.

Den här finalen får man ju bara inte missa.

Tjugo SM-guld. Snart nummer tjugoett?

Villa är hur stora favoriter som helst. Jag behöver inte räkna upp alla namnen för att visa vilket lag Villa har. VSK:s hemkörda blandning av gammalt och nytt ska egentligen inte ha någon chans. Men det GO som Micke Carlsson inympat i det här gänget kan räcka långt. Simon Jansson och Martin Landström är minst lika bra som någon av motståndarna från Lidköping, ingen nämnd ingen glömd. Inte bara det. Alla de andra, ALLA de andra i VSK kan utmana vilka andra spelare som helst.

Får VSK en bra start kan det gå nerv och grus i det blåa maskineriet, Lidköping väntar ju fortfarande på sitt första guld, kraven är skyhöga från Västergötland. Man ska inte leta efter svagheter i Grönvitt, men om man nu ändå gör det så vill jag påstå att backlinjen behöver allt stöd den kan få från gubbarna framför när Villas stjärnor stormar fram. Stormar och stormar, förresten, jag har en känsla att isen kan bli ganska mjuk och så småningom uppkörd i vårvärmen. Vilket lag det missgynnar mest är svårt att säga, både Simon Jansson och Johan Esplund vill ju ha hård blank is för sina trollkonster med klubban.

Jag ser fram mot det här. En bandyfinal är något alldeles speciellt inom den svenska idrotten. Det finns ingen motsvarighet.

Jag måste lägga till en sak. Givetvis. VSK har chans att ta två guld på lördag, eftersom damerna också spelar SM-final, mot Skutskär. Måste erkänna att jag inte har tagit mig tid att kolla in damerna. Skäms litet, men så är det. Lika illa blir det på lördag. Damfinalen spelas redan klockan 12 och det krävs att man är en riktigt inbiten supporter av dambandy för att orka med en fyratimmarspaus i Uppsala mellan de två finalerna. Alla går ju inte och äter "bandyfrukost" klockan två.

Det finns hejaramsor och det finns hejaramsor, men det finns en som alltid är gångbar: Heja Sport!