Grönvit semifinal!

Det är det här vi väntat på hela långa säsongen: en semifinal mellan VSK och Hammarby. Ikväll gäller det att vara ute i tid för att få en plats på bilparkeringen på Rocklunda. Blir det inte storpublik ikväll vet jag inte när det ska bli det.

VSK har överraskat alla den här säsongen. Ett delvis nytt, kreativt spel har fört laget till semifinal efter två "misslyckade" säsonger med bara kvartsfinal. Tvåmålssegern mot Saik i sista seriematchen, som gav en andraplats i tabellen, kan visa sig vara en gyllene vinstlott. Hemmaplansfördelen är oerhört viktig. VSK har inte förlorat hemma under ordinarie tid på två säsonger. Nån gång ska förstås bli den första, men inte i kväll!

Jag, och många med mig, känner en märklig hatkärlek till detta Hammarby som alltid sätter färg på en serie. Inte minst på Zinkensdamm, där stämningen kan vara lika magisk som den en gång var på Rocklundas utomhusarena. Jag har sett matcher från pressläktaren, jag har stått bland Hammarbyfans, jag har svurit och jublat, jag har förbannat de röda strumpor eller röda tröjor som VSK tvingats dra på sig ibland som bortalag, jag har skrikit mig hes när Micke Carlsson avgjort i slutskedet, jag har aldrig kommit över fanflykten när Rosendahl, Larre, Westman och till sist också Lillis enrollerade sig med de grönvita i Stockholm.

Men ok, det är glömt nu, jag är inte långsint. Om jag får välja motståndare för VSK mellan Saik och Hammarby så väljer jag Hammarby tio gånger av tio, det vill säga lika säkert som Joel Engström numera sätter straffarna. Jag ska åka till Zinken på fredag, för stämningens skull. Även om jag inte vet om jag orkar stå hela matchen. Somliga av oss fyrtiotalister, vi som fortfarande är något av en kärna i den åldrande bandypubliken, börjar bli skröpliga i benen.

Ännu värre lär det väl bli på finalen, för dit ska vi ju. I alla fall laget. Där finns inte heller några sittplatser, utom för en utvald skara press, landshövdingar, storsponsorer och kungligheter. Studenternas har en särskild plats i mitt grönvita hjärta efter nittiotalets alla framgångar. Men nu är jag tveksam. Varför ska vi tvingas ut på ståplatsläktare när det finns bekväma, om än dyra, inomhusarenor i Stockholm. Tänk om, snälla Bandyförbund, och låt oss hoppas att det inte regnar eller snöar i Uppsala och att isen håller för vårvärmen om två och en halv vecka.

Magnus Joneby i en match mot Hammarby 2017.

Solen, ljuset har under alla år varit den obestridliga tjusningen med en final utomhus. Som en hyllning till våren, en avslutning på bandyn och på vinterhalvåret. I år ska finalen spelas klockan sex på kvällen! Jag skämtar inte. Matchstart klockan 18. När mörkret sänker sig över Studenternas och Uppsala slott. Halva tjusningen går förlorad. Inga spelare behöver längre sota sig under ögonen för att blända av solen. Jag älskade den där sotningen, det var bara bandyspelare som gjorde så. Jag trodde i min enfald att den idiotiska speltiden på kvällen berodde på de det sena datumet (23 mars) och omsorgen om isen. Men icke, det är SVT som styr. Om matchen ska sändas i en huvudkanal så finns ingen annan tid. SVT som knappt sänt en enda match under säsongen får styra tiden för bandyns viktigaste match.

Nog om detta. Vi är inte där än. Först ska Hammarby besegras. Och första segern måste komma ikväll inför, ja varför inte, inför femtusen i ABB Arena. Bättre bandy än så här bjuds knappast i vår lilla bandyvärld (givetvis är den andra semifinalen mellan Villa och Edsbyn också av högsta klass).

VSK:s avslutning av kvartsfinalserien mot Vänersborg var bra. I andra halvlek på hemmaplan i tredje matchen fanns bara ett lag på isen även om det slutade med en knapp uddamålsseger där Vänersborg höll på att få en hörna i sista minuten. Huvuddomaren dömde först hörna men ändrade sig efter våldsamma protester från VSK och efter att han hade konsulterat en meddomare.

I fjärde matchen nere vid Göta älv var det inget snack. VSK tätade defensiven på ett uppoffrande sätt och briljerade däremellan med ett kvicktänkt anfallsspel. Alla deltog, både offensivt och defensivt. Simon Janssons bortovaro kan paradoxalt nog ha varit bra för laget, alla fick ta ett större ansvar och Vänersborgarna visste snart inte vem som var farligast, nu när inte Simon Jansson kom ångande med sin tyngd, sin teknik och sina eviga skottfinter.

Jansson är tillbaka ikväll och han är förstås given i förstauppställningen. Det måste kännas bra för honom att veta att han inte måste ta ansvar i varje spelmoment, det finns andra som klarar det också!

Micke Carlssons huvudvärk blir att plocka bort någon av de spelare som gjorde en så gedigen insats senast. Juniorerna Sjöström och Gifting har sina givna platser, de kan inte ersättas av någon senior (Rasmus Sjöström har dessutom bjudit på ett lysande backspel efter att ha varit petad från sin ordinarie position ett par matcher, hans hörnrus som dödspilot är en tillgång). En av de äldre måste alltså köras upp på läktaren när säsongens hittills viktigaste match ska spelas. Jag avundas inte Coach Carlsson.

Nu ryktas det om att Magnus Joneby har ont i ryggen och kanske måste stå över, i så fall löser ju saken sig själv, även om det inte är den bästa "lösningen". Kapten Joneby har gjort en strålande säsong och kan få ett lag att lyfta offensivt även om han spelar back.

Om Joneby spelar så lutar det väl åt att Ted Bergström får stå över igen, trots att han petat in mål när han fått sina chanser. Joel Engström, som han närmast konkurrerar med, har växt för varje match. Vi får se, jag är ingen expert.

Jubel på Studenternas efter segern mot Boltic 1993. Per Fosshaug toll vänster, och visst är det väl Hans Elis Johansson till höger.

Några rader om ekonomin. Bandyn är illa ut. Hammarby och Saik värst. De dras med ett icke godkänt bokslut från förra säsongen och har haft vintern på sig att fixa till det, utan att lyckas hittills, som det ser ut. Första april är definitivt stoppdatum, sen kan det mycket väl bli så att båda lagen utesluts ur elitserien nästa säsong. VSK klarade nålsögat efter förra bokslutet och har fått ett grönt kort för säsongen 2019-2020. Men om bokslutet efter den här säsongen inte når upp till ett positivt eget kapital i balansräkningen i april (och där är föreningen inte än, det saknas fortfarande miljonbelopp) så kan VSK följa i de två toppkonkurrenternas skridskospår säsongen 2020-2021. Men där är vi inte än.

Låt oss glömma ekonomin, eller rättare sagt: låt oss inte glömma den. Kom till ABB Arena, köp lotter och köp korv! Vilken match det blir ikväll. Vill det sig illa kan det bli den sista slutspelserien mellan VSK och Hammarby på många år.

Jag kan se framför mig hur Adam Giljam försöker reta gallfeber på VSK-arna, jag kan se målvaktsduellen framför mig, jag kan se Christoffer Fagerström på jakt bakom den grönvita backlinjen, Sundins och Grachevs åkningar, men jag ser framför allt det grönvita kollektivet ösa på, mölja på som vi sa förr i tiden, med outtröttlig tyngd.

Vi ses i ABB Arena Syd!