Ett av sjukdom decimerat Vänersborg bjöd på oväntat bra motstånd i den första kvartsfinalen i ABB Arena på tisdagskvällen. VSK vann till slut med klara 7-3 men Vänersborg ledde två gånger i den helsvängiga första halvleken där VSK hade en sprudlande period med fyra mål på tio minuter eller nåt sånt. Det var delikatesser om vart annat, men det var också oroväckande stora bjudhål bakåt som de blå snabbskrinnarna Robin Öhrlund och Emil Wiklund utnyttja gång efter annan. Det blev åtta mål före paus, 5-3 till VSK.

Laddning inför andra halvlek. Men varför kom det inte ens tvåtusen besökare igår?

Jag kan tänka mig att Micke Carlsson gav pausorder om safety first i andra, eftersom gladbandyn fick vika för en koncentrerad defensiv där Wiklund och Öhrlund styrdes hårdare och inte tilläts några fria passager i mitten. Jag är imponerad över hur VSK kunde spela både tråkbandy och samtidigt hålla det offensiva trycket uppe, om än med större eftertanke. Vänersborg hade mycket boll men kom inte till en enda riktig chans.

När sedan Simon Jansson utnyttjade ett blått bolltapp (Öhrlund), körde slalom över halva planen och gjorde 6-3 var det över. Jansson gjorde ett till innan slutsignalen, men det var bara för protokollet, eftersom det bara är segrar som räknas i slutspelet.

Simon Jansson outstanding igen.

Om Jocke Hedqvist och de andra två som var sjuka är tillbaka på isen i andra matchen kan VSK räkna med en knepig uppgift på torsdag nere i Vänersborg. Om det inte vore så långt skulle jag åka dit. Vem vill inte följa marschen mot Studenternas. Go for it, VSK!

1

Tisdag kväll börjar slutspelet i bandy för VSK. Första kvartsfinalen, hemma mot Vänersborg. Det är ett slitet konstaterande det där med "att det är nu säsongen börjar". Så är det ju inte.

I min värld har bandyn pågått sedan den 22 augusti, när vi fortfarande upplevde resterna av sommarens värmebölja. Då spelade VSK sin första träningsmatch i ABB Arena och vann över Hammarby med 7-5. Jag minns att Christoffer Fagerström kom fram på en massa lyft bakom VSK:s nykomponerade backlinje. Jag var litet frågande redan då till försvaret.

Det bättrade sig ganska snart, men backlinjen har hela säsongen visat sig sårbar när det kommer precisa lyft bakom och vid sidan av Stefan Edberg. Nu gjorde det ju inte så mycket när allt annat fungerade alldeles utmärkt under större delen av säsongen.

VSK ledde länge serien, hade bara tappat en poäng och förvånade alla oss som följer bandyn. Så kom den dipp som måste komma, och som drabbat alla lag förutom säsongens överlägset bästa, Villa Lidköping.

VSK åkte på några onödiga smällar, bland annat nere i Vänersborg mot tisdagens kvartsfinalmotståndare. Jag såg andra halvlek streamad på en padda på ett hotellrum i Köpenhamn, av alla platser. VSK hade slarvat i koncentrationen och forcerade för att ta in några måls underläge. Varje gång de var nära att kvittera kontrade Vänersborg in ännu ett mål på ett vidöppet försvar, jag minns med fasa hur nummer 21 Emil Viklund jagade igenom utan att någon körde på honom. Tror det blev 6-5 till Vänersborg.

Det tror jag inte upprepas tisdag kväll. VSK har inte förlorat hemma i ABB Arena på hela säsongen. Det är bara Villa som lyckats ta en poäng. Och det lär inte bli förlust nu heller. Det SKA inte bli förlust.

Efter smällarna uppe i Hälsingland, mot Edsbyn, Broberg och Bollnäs har VSK hittat tillbaka till den tidigare formen. De senaste matcherna har varit lysande.

Vi syns tisdag kväll.

Sista seriematchen för en vecka sedan, klassikern mot Saik, var bland det bästa jag sett på länge. VSK kunde ha legat under med mer än ett mål i paus, men målvakten hör till laget och Henrik Kjellsson var riktigt bra. Han räddade en straff från Christoffer Edlund, det är något att minnas när karriären ska summeras. Jag vet inte hur många straffar Kjellsson hade räddat på raken innan dess. Men Edlund hade säkert sett på video hur Kjellsson parerade alla höga skott. Alltså testade han lågt till vänster om Kjellsson, som klarade den också med en skridskoparad.

Att Edlund sedan tryckte dit en i nättaket i andra halvlek spelade mindre roll, för då hade VSK-maskinen fått upp ångan på ett sätt som lovade gott inför fortsättningen. Segern skrevs så småningom till 5-3, exakt de två mål som behövdes för att Grönvitt skulle passera Saik i kampen om den viktiga andraplatsen.

Alla är värda beröm i detta nyvaknande VSK, men jag måste ge ett extra erkännande till Michael Carlssons förmåga att justera i ett koncept som såg ut att vara vinnande ända fram till formdippen veckorna före VM. Micke tätade den backlinje vars svaghet syntes redan i säsongens början. Rasmus Sjöström har förstås gjort en jättebra insats som junior som vänsterback. Han har jobbat hårt, han har rusat på hörnor som kanske ingen annan men bristen på rutin har också gjort att det ibland uppstått luckor till vänster i försvaret.

De senaste matcher har lagkaptenen Magnus Joneby tätat till därbak, han har dessutom haft kraft och tillåtelse att emellanåt följa med upp i anfallen som vore han en vänsterkopia av den till Jenisej utlånade högerbacken Patrik Sjöström.

Micke har också fått ny fart på ytterhalvorna Oscar Gröhn och Simon Folkesson. De har skärpt till sig i defensiven samtidigt som de varit offensiva hot. Inte antingen eller, utan både och. Draget att placera Joneby som back, och därmed ytterligare en junior på avbytarbänken (tillsammans med Niklas Gifting), har inneburit att Jesper Hermansson fått träda tillbaka, de avbytande två seniorerna Jacob Bucht och Joel Engström behövs till mittfält och anfall, inte till spel som ytterhalvor.

Robin Andersson spelar nunera från start som forward. Han syns kanske inte så mycket, men gör ett gediget hemjobb, missar sällan i speluppbyggnaden och finns alltid på plats vid målet där nummer nio alltid ska vara. Två mål mot Saik säger det mesta. Målen tillkom på det sätt som tidigare var VSK:s signum: attacker ner till kortlinjen och inspel framför mål. Motståndarna läste till slut in det här spelet, men nu, när VSK har så många andra alternativ, kommer det nygamla kantspelet som en överraskning.

Joel Engström har konkurrerat ut Ted Bergström, det säger en del om jämnheten och bredden i den grönvita truppen. Ted kan säkert dyka upp som gubben i lådan igen, om han håller huvudet högt på läktaren. Men Joel gör det bra, inte bara med sina offensiva åkningar och säkra skytte, utan också med sitt uppoffrande och snabbskrinnande defensiva slit.

I ren överambition körde Joel Engström över altmeister Daniel Mossberg i slutskedet av Saik-matchen. Joel ska vara glad att han klarade sig undan med en tiominutare efter den bentacklingen. Mossberg haltade av banan med värkande knä och Joel Engström får nog hålla upp huvud och blick om Saik och VSK möts i en eventuell semifinal. Det kan smälla.

Simon Jansson

Så några ord om Simon Jansson och Martin Landström, elitseriens vassaste anfallsduo, alla Villastjärnor till trots. Jansson fick av någon outgrundlig anledning vila under andra halvlek i VM-finalen när svenskarna blev tröttare och tröttare. Nu verkar det som om han vill visa vad han kan och hans spel de senaste matcherna går till den grönvita bandyhistorien ("minns ni när Simon Jansson körde och körde och till slut fick ett helt försvar att krokna...?").

Detta slutspel kan bli Simon Janssons slutspel.

Och Martin Landströms. När såg vi en grönvit spelare med sådan teknik och skridskoåkning senast?

Nog med beröm. Finns det inga svagheter i detta lag? Jo, men det behöver vi ju inte basunera ut alltför högt. Så länge alla gör sitt jobb helhjärtat och kör som om det vore sista matchen för säsongen så är VSK svårstoppat.

Kom och kolla tisdag kväll. Men tro nu inte att allt bara ska gå på räls. Ari Holopainens lirare är inte vilka som helst. Där finns en annan coming man inom svensk bandy: Robin Öhrlund, som jag tror är sonson till VIK-legendaren, backhandens obestridlige mästare Uno "Garvis" Öhrlund. Där finns den hårdskjutande Jocke Hedqvist och finska landslagsmän som Mikko Lukkarila och Juho Liukkonen.

Risken är väl att de samlar hela gänget på bakre delen av den egna planhalvan och satsar på kontringslyft bakom VSK:s backlinje. Har ni hört det förut? Jag tror inte det lyckas i morgon.

Tisdag kväll måste det bara bli folkvandring till Rocklunda och ABB Arena. Allt annat vore märkligt.

VSK möter ärkerivalen Saik i sista matchen i bandyns elitserie. Kampen står om den viktiga andraplatsen efter Villa. VSK går om Saik om laget vinner med två mål eller mer.

Det som såg helt omöjligt ut för några omgångar sedan är plötsligt helt möjligt. Två stora segrar mot Tellus och Sirius har gjort att VSK knappat in Saiks till synes hopplöst stora övertag i målskillnaden.

Mer sånt. VSK-jubel efter 1-0 i finalen mot Saik 2015.

Nu blir det match! Bandyns klassiker. En andraplats är oerhört värdefull. Dels slipper tvåan möta ettan Villa förrän i en eventuell final, dels blir det tunga fördelar med hemmaplan i både kvart och semi.

VSK tycks ha vänt upp ur den djupa svackan före VM-uppehållet, när höstens överraskande fina form var som bortblåst i den snåla januarivinden.

De två senaste matcherna lovar oerhört mycket, i och för sig mot relativt svagt motstånd. Men det grönvita tempot och spelglädjen mot Sirius liknande det vackra spelet i den omsjungna hemmamatchen mot Bollnäs i höstas.

Alla var delaktiga. Simon Jansson var suverän, Martin Landström smartare än smartast, Joel Engström snabb, hårdskjutande och hårdjobbande, Oscar Gröhn kom tillbaka med besked, Simon Folkesson tyngre än på länge, Tobias Holmberg på väg mot storformen, backlinjen säker om än understundom sviktande när lyften kommer och dessutom förstärkt till vänster sedan Magnus Joneby gått ner som vänsterback. Jag skulle kunna fortsätta namndroppa, men det räcker med att konstatera att en spelare som Ted Bergström inte platsar, i alla fall har han inte gjort det de två senaste matcherna.

Jag kan också konstatera att junioren Niklas Gifting, som har en friplats på bänken tack vare sin ålder, bara blir bättre och bättre i sin roll som hårdslitande avbytare på mitt och i anfall. Flera fina målgivande passningar och ett prydligt mål i de senaste matcherna.

Tisdagskvällens match är nog bland det bästa man kan se i bandyvärlden på klubbnivå. Så sitt nu inte hemma och kolla på något fånigt tv-program utan kom till hallen! Jag kan lova en stämning utöver det vanliga.

Vi minns hur många drabbningar som helst mellan de här två lagen. Vi minns Micke Carlssons avgörande mål i sista semin guldåret 2009, vi minns finalen 2015 när Janne Rintala först försökte ta på sig Esplunds utvisning men visades in på isen igen och avgjorde, vi minns finalen i Svenska Cupen i höstas när Saik inte orkade stå emot det "nya" VSK med sitt snabba passningsspel.

Det är klart att vi också minns, eller snarare förtränger, alla gånger när Daniel Mossberg eller någon annan svartklädd hittat fram till den där Christoffer Edlund som är otäckt säker så snart han får målet inom skotthåll.

Tisdag kväll, alltså.

Högklassig sport på Rocklunda.