Jag var rädd för att Edsbyns urladdning i andra halvleken i fredags (5-0 på 45 minuter) skulle ha fått VSK-maskineriet att hacka på allvar. Jag var rädd att höstens sensationellt fina spel snart skulle vara ett minne blott.

Ack vad jag bedrog mig. Pessimisten i mig har alldeles för lätt att ta överhanden. Dagens match hemma i ABB Arena mot alltid lika farliga Hammarby blev en uppvisning med högklassig bandy.

Full fart från början, sex mål i första halvlek, 3-3. Smickrande siffror för Hammarby som fick ett par tämligen enkla mål. VSK:s mål var desto läckrare. Simon Jansson tog sig ner till kortlinjen nästan varje anfall, han snirklade längs linjen, han skar in framför mål och han passade till två mål, ett pass till Joel Engström före paus, ett pass till Tobias Holmberg efter paus.

Däremellan hann han med att panga in ett eget mål och fixa en straff.

Simon Jansson var enastående, jag har aldrig sett honom så bra, så dominerande i en match. Jag brukar gnälla på att han håller bollen för länge ibland, till och med ganska ofta, men idag kunde jag bara buga och bocka. Vilken bollkontroll! Landslagskollegan Christoffer Fagerström kom inte upp i tillnärmelsevis samma nivå.

Simon Jansson snurrar. Christoffer Fagerström längst till vänster.

När sen alla andra grönvita offensiva pjäser levererar samtidigt så blir resultatet enastående, som sagt. Kvicksilvrige och hårdskjutande lille Joel Engström fick göra sin andra match från start som ersättare för skadade Robin Andersson. Joels första halvlek var överraskande bra, han fanns på plats och slog in kvitteringen till 1-1 och han kanonsköt 3-2 ur vänstervinkel. Vad månde bliva?

Joel Engström gjorde två mål.

Tobias Holmberg kom tillbaka med besked efter sjukdomsfrånvaron. Ett mål och en assist och ett gediget spel. Martin Landström blixtrade till med sin skridskoåkning och eleganta teknik, ett mål och en assist även från hans klubba.

Jag var orolig för backlinjen, som låtit sig luras av lyft förbi Stefan Edberg de senaste matcherna. Antingen har han tagit för litet djup eller så har han missat chanser att ställa anfallarna offside. Det där är avvägningar som en libero alltid måste göra, det är han som styr backlinjen. Hammarby visste förstås om det där och lyfte fram Fagerström till 1-0 precis på det sätt som jag befarade. Det började alltså riktigt illa.

Men efter det var det slut med lyckade lyft. Edberg höll ihop backlinjen föredömligt och jag vet inte hur många hörnor Rasmus Sjöström blockerade. Han måste ha varit alldeles blåslagen efteråt.

Tobias Holmberg rusar på eventuell retur men Måns Engströms straff sitter snyggt till vänster om Patrik Hedberg.

Henrik Kjellsson släppte in två vinkelskott, som alltid är svåra och som vi på läktaren alltid tycker att en målvakt ska ta. Men både Adam Giljam och Ilja Grachev är duktiga skyttar så vi på läktaren ska nog hålla tyst. Särskilt som Kjellsson excellerade i en serie fina räddningar, och krönte insatsen med att rädda en straff från Fagerström.

Kjellsson har nu räddat tre straffar på raken. Något slags rekord?

VSK:s andra halvlek var mäktigt tung. Hammarby orkade inte hänga med, och när Magnus Joneby dunkade in en högerhörna till 7-4 var matchen körd. Jag tror VSK hade missat åtminstone femton hörnor sedan i fredags innan Jonebys mål.

Som någon skrev på Facebook: "När Joneby gör mål på hörna vinner VSK."

Tack än en gång för underhållningen, VSK. Fortsätt så här och publiken kommer tillbaka. I dag var det 2 567 i ABB Arena. Helt OK, men vi kan vara ännu fler. Här bjuds ju på världsbandy.

J

1

Äntligen var det folkligt och festligt i ABB Arena Syd. Vi var nästan fyratusen som kom till Annandagsbandyn mellan VSK och Motala. Klacken var på gott humör, även efter en första halvlek som inte går till de grönvita hävderna.

VSK skaffade sin en enkel ledning med 2-0 och en viss bekvämlighet spred sig i laget. Koncentration och fokus blev plötsligt bristvara. Passningar slogs bort, hemjobbet glömdes och när Motala lyckades med två hörnor och ett lyft stod det hux flux 2-3 i paus.

Stämningen på läktaren sammanfattades i en mening: "Riktigt dåligt, men dom sätter upp farten i andra."

Jesper Hermansson snurrade förgäves i första halvlek.
Jesper Hermansson snurrade förgäves i första halvlek.

 

Denna förtröstan på att VSK sätter upp farten och kör slut på motståndarna har grundats under en serie matcher denna fina första halva av säsongen. Inget lag tycks stå emot när VSK skruvar upp och går runt på alla spelare. Hammarby hade till exempel inga juniorer utan bara två senioravbytare i fredags och flera av spelarna var rejält trötta när VSK spurtade hem segern på Zinkens. Det är inte alla lag som har två så duktiga juniorer som Rasmus Sjöström och Niklas Gifting.

Samtidigt är det förstås farligt att förlita sig på den återkommande slutforceringen i andra halvlek. En dag funkar det inte, av en eller annan anledning. Jag trodde laget nått dit i går, när Motala ökade sin ledning till 4-2 efter ytterligare ett hörnmål i början av den andra halvleken. Alla man hem, kontringar med lyft och hörnor var ett recept som såg ut att få den grönvita maskinen ur rytmen. En maskin som dessutom fortfarande får spela utan Simon Jansson.

"Vänder dom det här blir jag imponerad", sa jag till bänkgrannen.

Jag blev imponerad.

Måns Engström reducerade på straff, Simon Folkesson kvitterade efter att äntligen ha lyckats med ett av sina dittills misslyckade försök till genombrott och Martin Landström, som så långt gjort en av sina sämre matcher, pangade in ledningsmålet på ett vinkelskott. Liksom för att visa att han är värd sin lön spelade han sedan elegant fram Ted Bergström till 6-4.

Tack till klacken.
Tack till klacken.

 

Punkt slut. Fortsatt serieledning för detta grönvita lag som inga experter hade räknat med. Nu väntar två svåra matcher: Edsbyn borta på fredag och Hammarby hemma på söndag.

Jag tror inte det räcker med att bara spela för fullt en halvlek då.

Man jag vet att VSK faktiskt kan spela som ett mästarlag både före och efter paus. Den här säsongen blir allt mer intressant.

Heja Sport!

 

Annandagsbandy har varit en av bandyns publiksuccéer genom åren. En tradition värd att vårda ömt för en sport med minskande publiksiffror. Helst ska det bjudas på derby, då kommer publiken. När VSK mötte Tillberga för två år sedan kom över 5 500 till ABB Arena.

Sådana intäkter behövs, inte bara för VSK med sin krisande ekonomi.

Vad gör då Svenska Bandyförbundet? Jag vet inte. Förbundet tycks snarare förminska än förstärka Annandagsbandyn. Annandagen ska vara publikmatchernas dag. Om det inte går att fixa ett bra derby så måste man hitta något annat. Inget slår en match mellan VSK och Hammarby. Ingenting. Supportrarna skulle klättra över barrikaderna för att få se de två grönvita lagen göra upp på Annandagen.

Men Bandyförbundet struntar i det. Förbundet väljer att hålla fast vid derbytanken och matchar Hammarby mot jumbolaget Tellus. Kul för Tellus kanske, men inte för bandyn. En match mellan VSK och Hammarby i Västerås eller på Zinkensdamm skulle dra mångdubbelt fler åskådare och massmedial bevakning.

Klacken under en annandagsmatch mot Tillberga.
Klacken under en annandagsmatch mot Tillberga.

 

Här hemma i ABB Arena får serieledande VSK hålla till godo med IFK Motala. Inget ont om Motala, men någon publikmatch är det sannerligen inte, i en tid när VSK behöver så många publikmatcher som det överhuvudtaget är möjligt.

Och hur tänkte Bandyförbundet när det i sin vishet lade en match mellan iskalla Falu BS och VSK en fredagskväll i Luciatid i ABB Arena. Det krävs en hardcore-supporter för att ta sig till arenan en sådan fredag. Ett vällovligt men väldigt blygt Luciatåg runt isen i pausen bidrog till känslan av hjälplöshet på de tunt befolkade läktarna.

Bandyförbundet behöver tänka om, tänka nytt. Det täta matchandet förra veckan, på hopplösa publikdagar, var ett resultat av ett långt uppehåll för att landslaget skulle spela en turnering i Rättvik, av alla platser. Bra för Rättvik, kanske, att i demokratins namn få ta del av bandyns världsartister. Men hur kul är det för ryssarna att flyga många hundra mil för att spela inför några hundra åskådare i en ekande plåtlada vid Siljans strand?

Heders åt spelarna som bjöd till så gott de kunde. Jag minns med nostalgiskt vemod den Rossija-turnering (lilla VM) som för inte alltför länge sedan ordnades på platser med storpublik i de ryska bandyfästena i december.

Heders förresten också åt VSK som fortsatt att spela lysande bandy trots usel säsongsplanering och krisrubriker om ekonomin. Jag upprepar vad jag sagt tidigare under säsongen. Detta ”nya” VSK kan bli hur bra som helst. Jag skriver detta före fredagsmatchen mot Hammarby, men jag har ingen anledning att tro att betyget blir sämre efter den.

Ted Bergström gjorde fyra mål på lillbrorsan Max i dubbelmötet mot Falun.
Ted Bergström gjorde fyra mål på lillbrorsan Max i dubbelmötet mot Falun.

 

Det grönvita spelet har nått oanade höjder. Spelarna kan vända ut och in på sig själva i alla lägen, åt alla håll, med bollen under kontroll och det finns alltid, ALLTID, någon att lämna över bollen till för att få fortsatt snurr i letandet efter en väg framåt. Alla är med, alla är spelbara, alla VILL och orkar vara spelbara.

Så ska bandy spelas. Jag nämner inte defensiven, det räcker med att säga att den är bra. Och inser ni, kära bandyvänner, hur bra Jesper Hermansson har blivit? Han finns på rätt plats i defensiven, han sätter igång spelet med enkla säkra passningar och han finns med i anfallet vid utvalda tillfällen. Hans två öppnande passningar fram till de två första målen mot Falun i tisdags var värda avgiften till Bandyplay.

Så var det då det här med Annandagsbandyn. Slå vakt om traditionen. Prata om den, skriv om den och gå på matchen, de grönvita spelarna är värda en större publik. Jag tror mig kunna lova full koncentration även mot Motala.

Visste ni förresten att det var ett VSK på fallrepet som indirekt var anledningen till att Annandagsbandy startade? Det hände sig på den tiden, i december 1956, att Västerås hade fått landets första konstfrysta bandybana på Rocklunda. När den allsvenska serien drog igång på Nyårsafton (serierna startade aldrig tidigare förr i tiden) gick det käpprakt åt skogen för det lag som redan då kunde titulera sig Mesta Mästarna.

När allsvenskan var slutspelad efter sju (!) matcher, man spelade enkelserie i två allsvenska grupper, hade VSK bara skrapat ihop fem poäng och skulle flyttas ner till division två. Då räckte Bandyförbundet ut en hjälpande hand: en allsvenska utan tillgång till landets enda konstfrysta bana var ingen riktig allsvenska.

Pontus Widén lämnar isen i Lesjöfors 1957 när VSK förlorade med 3-9 och åkte ur allsvenskan..
Pontus Widén lämnar isen i Lesjöfors 1957 när VSK förlorade med 3-9 och åkte ur allsvenskan.

 

Därför utökades de två grupperna från åtta till tio lag vardera, VSK fick stanna kvar i högsta serien, och spelprogrammet utökades med en premiäromgång redan på Annandagen, trots protester från Svenska kyrkan. Fösta matchen enligt den nya ordningen spelades julen 1957. VSK mötte Örebro på Rocklunda inför över 9 500 åskådare på Rocklunda. Örebro vann, men det behöver vi inte orda så mycket om.

VSK klarade sig kvar efter räddningsaktionen och säsongen efter spelade Grönvitt final på Stockholms stadion igen. En ny era hade börjat.

Annandagen var premiärdag några år efter det, men från 1961 startade serien före jul. Annandagsbandyn har dock fortsatt som ett begrepp, nästan lika starkt som SM-finalen. Låt det så förbli, snälla bandyförbund. Men tänk efter vilka matcher ni planerar in.

Vi syns i ABB Arena Syd!

 

 

 

 

Onsdag kväll möter VSK Edsbyn. En toppmatch mot de svenska mästarna. Start redan kl 18 för att undvika krock med ishockeyn.

Gå dit, ni har inget annat val. Dels för att det kan bli en bra match, dels för att stötta VSK i det som ser ut att vara klubbens största ekonomiska kris på länge.

Pengarna har tagit slut. VSK Bandy lever på lånade pengar - från fotbollen! Det handlar om runt två miljoner kronor, exakta siffror lämnas inte ut, trots att bandyn nu går ut med tiggarbrev till företag och privatpersoner. Hjälp oss! Men några siffror vill man inte redovisa. Märkligt.

Simon Jansson var matchens lirare mot Edsbyn för ett år sedan.
Simon Jansson var matchens lirare mot Edsbyn för ett år sedan.

 

Vad har hänt? Jag tror så här. Hösten 2014 var VSK Fotboll på fallrepet, 2,5 miljoner i skulder och en rämnande styrelse. VSK Bandy erbjöd en hjälpande hand, delade med sig av marknadskrafter och satsade på en gemensam grönvit framtid. Johan Mjällby kom till stan och fotbollen vände uppåt.

Sen kom "Lindelöf-pengarna" och fotbollen var plötsligt på grön kvist, eller grönvit kvist om man vill vara lustig. Samtidigt gick marknadssidan knackigt. Tron på att 1+1 skulle bli 3 visade sig var naiv. Det blev inte ens 0,5, eller hur man nu ska uttrycka det.

Intäkterna från sponsorer vände tvärt nedåt, bandypubliken stannade hemma och två säsonger med "bara" kvartsfinaler spräckte optimistiska kalkyler.

Plötsligt stod bandyn där, utan pengar att betala ut till fotbollen enligt det marknadsavtal som klubbarna tecknat. Fotbollen gick med på att låna ut pengar, både en och två gånger, och nu rinner avbetalningstiden ut.

Samarbetet på marknadssidan har avbrutits. VSK Bandy har tagit tillbaka sina två säljare som tidigare även jobbade åt fotbollen, enligt avtalet med fördelning av intäkterna.

VSK Bandy ska behålla sina egna intäkter, problemet är att intäkterna inte längre finns där som de en gång gjorde. ABB, Länsförsäkringar, Ica och andra tidigare stora sponsorer har minskat sina åtaganden.

Och inom fotbollen höjs många hårda och oförsonliga röster i sociala medier. Bandyn har uppenbart, av somliga, setts som en storebror som försökt styra och ställa på eget bevåg. Rätt eller sant, det kan jag inte avgöra.

VSK Bandy ska alltså betala ett par miljoner till fotbollen innan året är slut. Annars kan fotbollen faktiskt sätta bandyn i konkurs.

Ingen tror väl att detta kan hända. VSK Fotboll begär VSK Bandy i konkurs! Vilka rubriker i Idrottssverige! I Sandviken hade kommunen gått in för länge sedan och hjälpt till.

Här sitter förmodligen kommuntopparna still i båten tills VSK Fotboll haft ett medlemsmöte nästa vecka. Oavsett vad fotbollen säger så måste bandyn se över sin organisation och sina utgifter. Finns det inga pengar så finns det inga pengar.

Å andra sidan behövs pengar (anställda) för att dra in pengar. Jag inser svårigheterna. Allt skulle må bättre av större öppenhet och ärligt redovisande av siffror.

Vad vi bandyvänner kan göra är förstås att gå på matcherna. Bidra med det vi kan. Om inte annat så köpa två korvar i stället för en, om jag får vara litet ironisk.

Vi har ett av världens bästa bandylag här i stan. Låt det förbli så. Alla måste hjälpa till. I den grönvita framtiden finns både bandy och fotboll.