När det går nästan för fort

Säsongens första toppmatch i ABB Arena. Fler än drygt tvåtusen borde ha kommit, de kändes fler eftersom parkeringarna var fulla kring arenan. De som kom fick se en bra bandymatch, en riktigt bra bandymatch mellan två av Sveriges och världens bästa lag.

Villa och VSK delade poängen, 5-5. Får väl sägas vara rättvist, i en match som svängde fram och tillbaka i ett tempo som var så högt att många spelare kroknade betänkligt i slutet av båda halvlekarna.

Det tar på krafterna att anfalla med många, sätta hög press med många och sedan hänga med hem med hela gänget för att försvara sig. VSK tycktes orka hur mycket som helst mot Bollnäs häromveckan, men mot Villa är det svårare. Defensiven kräver så otroligt mycket mer när Johan Löfstedt, Joakim Andersson och Johan Esplund, för att nu nämna några, kommer farande i hög fart med bländande teknik. Och skulle man råka få en hörna mot sig finns ju alltid den där envise lille David Karlsson där och klipper till som bara han kan. Två hörnmål ikväll.

Annars var det VSK som startade bäst, i alla fall målmässigt, 3-0 efter 35 minuter. 1-0 Ted Bergström (som gjorde sin bästa match för säsongen), efter en passning som Holmberg borde ha fått assistpoäng för. 2-0 efter en öppnade passning från Hermansson till Micke Olsson som sköt hårt i bortre från vänstervinkel, så 3-0 på en vänsterhörna där Tobias Holmberg äntligen fick träff.

VSK hade 13 hörnor, bara ett mål. Villa hade lika många men gjorde två mål. Dom har ju David Karlsson...

Micke Olsson jublar efter 2-0, och gratuleras av Simon Jansson, Robin Andersson och Oscar Gröhn.
Micke Olsson jublar efter 2-0, och gratuleras av Simon Jansson, Robin Andersson och Oscar Gröhn.

 

De grönvita hade vunnit matchen om dom orkat hålla tremålsledningen till paus, men först reducerade Joakim Andersson på en öppnande passning rakt igenom VSK:s mittförsvar, sedan pangade den där Karlsson in 2-3 i halvlekens sista minut.

Psykologiskt.

Sista tio före paus visade många spelare trötthetstecken. Simon Jansson såg riktigt slut ut. Det var första gången i år jag sett de grönvita slacka så tidigt.

De kom ut bättre efter paus och även om Villa förde matchen kunde VSK öka till 4-2 genom ett snyggt distansskott av Robin Andersson. Varför ser vi inte fler sådana skott?

Villa fortsatte driva på, Joel Broberg och Joakim Andersson kvitterade (bolluschlingen studsade oturligt på Oscar Gröhns knä och in) och den där evige pangpangaren Karlsson gav Villa ledningen med tolv minuter kvar.

Nu var båda lagen trötta. Bollar tappades och passningar missades men VSK gav inte upp och Magnus Joneby, vem annars?, höll sig framme på en halvchans och tryckte in boll, försvarare och målvakt i målet. 5-5. Sedan var båda lagen nöjda med vad de åstadkommit.

Dagens hedersgäst, Sören Boström, såg nöjd ut han också efter ha fått se sitt gamla lag för första gången på länge. Björn-Olle Forsberg, som alltid står på samma plats på läktaren, sa efteråt: "Vad ska du skriva nu då? Lika bra som 1972 var det väl inte." Jag tror han var med på den tiden. Nej, det här var inte VSK:s bästa match, men å andra sidan är ju Villa ett mycket bra lag. Om jag ska vara ärlig är dom till och snäppet bättre än de grönvita, som dock aldrig viker ner sig.

Och dom har säsongen på sig att få ihop spelet än mer. Tempot finns där, även om farten sög musten ur många ikväll. I sådan här matcher behövs viloperioder. Villa tog en sådan efter en timeout vid 0-3. I stället för att rusa med i vansinnestempo började de blåa vårda boll och vänta ut lägena på ett mer traditionellt sätt. Det gav resultat.

Henrik Kjellsson var bra i målet, backarna och halvorna skötte sig utmärkt trots de tre spelmålen bakåt, mitt och anfall slet uppoffrande i defensiven men det offensiva spelet blev till slut lidande på det höga tempot.

Sammantaget: VSK har något stort på gång. Tyvärr har väl Villa det också.