“Bästa sen 1972”

Hej där, bandyvänner. Jag har inte skrivit på länge. Tycker inte att jag behöver det. Bandy behandlas inte längre styvmoderligt i lokala medier. Mittmedias publiceringar i tidning och på nätet är bättre än någonsin. Jag kan se highlights, jag kan få kommentarer live strax efter matchen.

Bandyn lever, men publiken uteblir.

Därför skriver jag igen. Hur i all sin dar kunde det hända att det inte ens kom tusen personer till ABB Arena i söndags när VSK vann över Bollnäs med 10-1. Dom missade århundradets bästa grönvita spel.

Jag menar det. Kanske fick vi till och med uppleva det bästa VSK-spelet någonsin. Jag drog till med "det bästa sedan 1972" när jag grattade Micke Carlsson efter matchen. Han citerade mig som en "gubbe på läktaren". Jag har ingen aning om hur VSK spelade 1972, jag drog till med något tillräckligt gammalt för att visa hur imponerad jag var. VSK vann visserligen finalen 1973 efter att ha tagit sig dit via en osannolik semifinalrysare mot Falun inför 9 705 åskådare på Rocklunda.

Men hur bra dom än var så hade dom inte haft en chans mot dagens VSK.

Jag har sett bandy på Rocklunda sedan banan invigdes 1956. Jag har sett massor av läckert anfallsspel, fantastiska mål, sagolika individuella prestationer, men jag kan ärligt talat inte påminna mig ha sett en match där VSK spelat med samma intensitet, tryck, ambition, vilja, delaktighet och skicklighet både offensivt och defensivt i 90 minuter. Alla lag brukar gå ner i tempo i perioder, man orkar inte köra lika koncentrerat hela tiden. Jag trodde det hörde till, något man fick räkna med och jag väntade mig en lugnare period i andra halvlek eftersom VSK ledde med 5-0 i paus.

Men icke sa Nicke. Detta spelhungriga lag bara öste på. De erövrade boll, vände upp, passade långt, passade kort, tog sig fram på kanter och i mitten, i sidled och rakt fram, det ena anfallet elegantare än det andra.

Vi satt där och bara tittade storögt. Alla var med. Alla bjöds in, alla kunde utmana, delaktighet var nyckelordet, alla deltog i defensiven, enda strategiska misstaget var i inledningen på andra halvlek när fem spelare gick bort sig i den offensiva pressen och gav Samuli Helavuori en åkyta stor som Karelska näset.

Annars fungerade allt. Inga onödiga hemspel, inga "vända ut och värdera lägen" och annat tränarfikonspråk, här var det pang på, nästan varje anfall resulterade i ett avslut. Bollarna dunsade i reklamskyltarna bakom Patrik Aihonen de gånger de inte rasslade i nätet.

Bollnäs rutinerade veteran Andreas Westh sa till Mittmedia efteråt att hans lag inte gav upp, de spelade inte dåligt, de bjöd till så gott de kunde, det var bara det att motståndarna var så in i bomben bra.

Vi fick se den ena grönvita delikatessen efter den andra. Mikael Olsson, i ständigt stigande form, bröt igenom centralt på ett sätt som jag trodde att bara Johan Esplund kunde, Tobias Holmberg slog de geniala passningar som en gång borde ha tagit honom till landslaget, Martin Landström hanterade klubba och boll i hög fart på ett sätt ingen annan kan, med undantag för Simon Jansson.

Simon Jansson
Simon Jansson

 

Jansson har aldrig varit bättre. Det säger en hel del om dagens VSK att varken Jansson eller en annan notorisk målskytt, Ted Bergström, gjorde mål. Det behövdes inte. De andra gjorde mål i stället. Nyförvärven från Tillberga, som jag var litet skeptisk till, gjorde fyra av dem. Måns Engström (två mål) skjuter bra, Robin Andersson likaså. Jesper Hermansson är ingen kanonjär, men han prickade in ett mål och bidrog dessutom med det kloka och följsamma ytterhalvsspel som gett Simon Folkesson och Oscar Gröhn nödvändig konkurrens och komplettering. Här finns en av flera förklaringar till det nya VSK: tre ytterhalvor som byter av varandra och hela tiden tillför nya kvalifikationer och problem för motståndarna. Ingen fungerar som "avbytare" bara för att den "riktige" ska få vila, nej alla har samma status. Hermanssons defensiva klokhet har smittat av sig till Folkesson och Gröhn.

Och så har vi denna nykomponerade backlinje, som inledde försäsongen med att tappa djup och låta sig överspelas av några lyft från Hammarby, men som efter det spelat ihop sig till en följsam trio, styrd av Stefan Edberg som också han är bättre än någonsin. Jag har redan nämnt Måns Engström, han som avgjorde finalen i Svenska Cupen på en stänkande vänsterhörna. På den andra backen finns den numera rutinerade junioren Rasmus Sjöström som fortfarande spelar med galler och som gör att VSK kan spela med fyra avbytare. Sjöström utvecklas hela tiden, växer i hårdhet och pondus. Roligt att se. Namnen Patrik Sjöström får svårt att ta plats i den här backlinjen när han återvänder från sitt ryska äventyr.

Har jag glömt nån? Ja, flera. Henrik Kjellsson i målet. Hur bra som helst. Räddar frilägen, motar hörnor, limmar distansskott, fotparerar, står inte på förrän han är i Bergwalls klass.

På mitten har vi förstås den pånyttfödde Magnus Joneby, som jag trodde var på väg ner och ut. I år är han lika bra som alltid. Hans energi kan få ett trött lok att lyfta från spåret. Mot Bollnäs var han inte ensam om denna energiska pådrivarroll. Alla tog fart nerifrån och ångade uppåt som små mini-Jonebyar.

Niklas Gifting är väl den som syns minst i detta grönvita gäng. Han får fylla på med inhopp på mitten nu när både Jacob Bucht och Robin Folkesson är borta. Gifting gör det bra. Han åker rätt och får snart sitt genombrott. Bortom bänken finns dessutom en kvicksilvrad och hårdskjutande anfallare som Joel Engström. Han lär få fler chanser under den långa säsongen, som fortsätter borta mot Vetlanda på onsdag och med en stormatch kommande måndag mot Villa i ABB Arena.

Om inte publiken kommer då tappar jag tron på bandyintresset.

Jag undrar var man kan se bättre bandy i dag. Tar jag innte i nu? Har jag blivit färgblind på mina grönvita ögon? Svar: nej. Gå och kolla själva så får ni se.

4 reaktioner på ”“Bästa sen 1972”

  1. Wäinö Kaarto

    Vilken fantastisk match det var och vilken fantastisk krönika du skrivit Anders Lif.
    Hoppas verkligen att dina ord kan locka västeråsarna tillbaka till Rocklunda och bandyn!

  2. Curt Lind

    Hur definieras LIDELSE? Vet nu i varje fall hur lidelse finner ord hos en grönvit gubbe på läktaren när klubben i hjärtat spelat ut. Tack, Anders!

Kommentarer inaktiverade.