Kalix hemma en fredagkväll. Ingen publikhit. Jag tog mig till arenan, inte bara för att jag numera är stolt innehavare av en säsongsstol på östra läktaren, utan för att jag vill se så mycket grönvit bandy jag kan.

Jag förstår dom som stannade hemma. Vi var inte ens tusen i hallen, där isen numera håller bättre när inomhustemperaturen sänkts från tio till sex grader. Riktigt kyligt på läktaren men det finns filtar för de frusna.

VSK vann med 4-1. Väntat. Inte mycket att säga om egentligen. Men det var sannerligen ingen bra match. Periodvis slog de grönvita bort varannan passning. Oskärpt. Slarvigt. Törs man säga oengagerat. Till och med en vanligtvis så säker herre som Anders Bruun var en säkerhetsrisk i den första halvleken.

Han rätade upp sig i andra, hela laget rätade upp sig när det såg som allra mest risigt ut och Kalix hotade att kvittera till 2-2. Förra säsongen så här års så hade VSK förlorat en sån här match.

I år räckte det med en kvarts skärpning och hux flux stod det 4-1. Micke Olsson visade vägen när han för en gångs skull fintade bort den annars bombsäkre liberon Olov Englund och vispade in 3-1.

Olov Englund och Björn Hellman stretade emot länge innan de fick ge sig.
Olov Englund och Björn Hellman stretade emot länge innan de fick ge sig.

 

Englund hade fram till dess varit säkerheten själv och avväpnat attackerande VSK-are med sitt lysande positionsspel. Typiskt nog var det Englund som tappade boll till Magnus Joneby och öppnade för Olssons kontring.

Vad kan man säga mer? Martin Landström gjorde två mål, hans första var hur elegant som helst när han plockade ner ett lyft från Ted Bergström och sköt förbi den duktige Björn Hellman i Kalix mål.

Filip Mörkdal stod i hemmamålet och fick pris som bäste VSK-are.

Finns det något lag som har två så bra målvakter som VSK? Jag tror inte det.

Avslutningsvis: The two Simons, Folkesson och Jansson saknades även i kväll. De får gärna komma tillbaka. Offensiven behöver mer tyngd och variation.

Jo, en sak till. Vad är det för vits att jobba fram hörnor om skyttet inte funkar? Tretton hörnor ikväll, noll mål.

Jag trodde vi skulle var fler än drygt 1 300 som kom till ABB Arena denna regniga kväll i sena oktober för att se VSK vinna över SM-finalisterna Bollnäs med 4-2 i en ryckig men bitvis underhållande match.

Kanske skrämdes några av VSK:s slätstrukna insats i World Cup, som jag inte förmått mig att skriva om. Två tunga pjäser saknades ju i Sandviken: Mikael Olsson och Simon Folkesson och dessutom spelade Simon Jansson med skadad hand. Det kanske han inte skulle ha gjort för han kunde inte spela i kväll.

Simon Folkesson kom inte heller till spel, förvånande nog. Jag trodde han var fit for fight, men axeln spökar tydligen fortfarande.

Återigen var alltså två tunga pjäser borta, men Mikael Olsson spelade och Jacob Bucht vikarierade än en gång på högerhalven. Nu var han bättre än i Sandviken, där han mest vände hem. I kväll var han säker defensivt och slet uppoffrande offensivt.

Per Hellmyrs kläms mellan grönvita sköldar (Stefan Edberg och Robin Folkesson).
Per Hellmyrs kläms mellan grönvita sköldar (Stefan Edberg och Robin Folkesson).

 

Ted Bergström gjorde två mål. Bra. Att det var andra som förarbetade gör inte saken sämre. Kul att Ted gör mål igen.

Matchens snyggaste prestation var Tobias Holmbergs uppåkning med distansskott när han rättvist kvitterade till 1-1. VSK:s uppryckning, med snabbare och mer energiskt spel, kom sedan Micke Carlsson tagit ännu en av sina patenterade tidiga time-outer.

Kvitteringen följdes av 2-1 på en högerhörna, där Stefan Edberg bytte plats med Patrik Sjöström och lurade Bollnäsruset. Efter det kom hälsingarna aldrig ikapp. Även om de var bra nära när Christian Mickelsson reducerade till 2-3 på ett av de lyft från Per Hellmyrs som emellanåt ställde till stora problem för den grönvita backlinjen (som man kan lyfta sig bakom litet oroväckande enkelt ibland).

Mickelsson gjorde även 1-0 för Bollnäs och hade en boll inne till 2-0, som kunde ha gett matchen ett annat utseende om målet godkänts. Faktum är att den ansvariga linjedomaren signalerade för mål, liksom huvuddomaren Christoffer Aidesjö. Han ändrade sig efter våldsamma protester från VSK-arna som menade att Oskar Olsson stått offside och skymt Andreas Bergwall när Mickelsson sköt.

Så var det. Mina bilder från matchen visar det. Domslutet blev rätt, men tveksamheten i domartrions agerande satte sin prägel på matchen. Ett tag tycktes Aidesjö tappa kontrollen över matchen men redde upp det till slut, några grinigheter till trots.

Oskar Olsson står offside och skymmer Andreas Bergwall när Christian Mickelsson skjuter.
Oskar Olsson står offside och skymmer Andreas Bergwall när Christian Mickelsson skjuter.

 

Andra halvlek blev sönderryckt av utvisningar och de grönvita får ta till sig det initiativrika spelet under första halvlekens andra del. Mer sådant och säsongen kan bli bra.

Vi ska inte glömma att Bollnäs har ett sämre lag i år, men att hälsingarna ändå spelade jämnt mot Mesta Mästarna. Matchen  stod och vägde på slutet innan Martin Landström utnyttjade ett misstag i Bollnäsförsvaret och gav Ted Bergström öppet mål till avgörande 4-2.

Kul med bandy igen, kul med vinst.

Och roligt att se att VSK kan plocka fram den där härliga energin igen, när det behövs. Mer sånt, tack. Jag vet att det är jobbigt, jag vet att det slitet på kroppen men det just det vi vill se.

Nästa tvåpoängare: hemma mot Kalix på fredag.

 

 

Ja, det var för bra för att vara riktigt sant.

Efter den närmast sensationellt fina inledningen i fredags hankade sig VSK till final i Svenska Cupen idag, efter att med nöd och näppe besegrat Broberg på straffar i semifinalen i arla morgonstunden.

Om jag ska vara ärlig så hade VSK ingen riktig chans mot Sandviken i finalen nere i Lidköping. Det blev klara 3-0 till Saik.

I kommentarerna efteråt sa både Simon Jansson och tränaren Micke Carlsson att VSK mycket väl kunde ha vunnit matchen. Jag kan förstå synpunkten. Både 0-1 och 0-2 orsakades av defensivt slarv, mest flagrant vid första baklängesmålet när två försvarare missförstod varandra.

Repris från i våras: Ständigt denne Daniel Mossberg.
Repris från i våras: Ständigt denne Daniel Mossberg.

 

Visst missade VSK chanser, men det gjorde Saik också. Med bättre hörnskytte hade det blivit mer nerv i matchen. Men efter andra målet hade Saik full kontroll över tillställningen. Mossberg, Berlin, Edlund, you name it.

Målvakten Othén tog allt, frilägen, långskott och hörnor, men det var VSK:s unge inhoppare Filip Mörkdahl som fick priset som turneringens bäste målvakt. Roligt, och på många sätt välförtjänt. Han gjorde två idioträddningar i finalen.

VSK:s två inledande segrar med 6-0  x 2 mot Villa och Hammarby följdes av en smärtsam förlust mot Edsbyn med 1-6 i sista gruppspelsmatchen. VSK försökte nog, men innerst inne gick laget på trekvartsfart eftersom semifinalplatsen var klar.

Semifinalen mot Broberg blev bättre, men visade att försvaret är sårbart om inte alla hjälper till för att äta upp motståndarnas omställningar.

Martin Landström: bra i finalen.
Martin Landström: bra i finalen.

 

Roligast i finalen: Martin Landströms fartfyllda åkning som höll på att resultera ett par gånger. Hans bästa match under cupen.

Tråkigast i finalen: Simon Folkessons axelskada. Tacklingen såg inte farlig ut men Simon måste ha fallit illa. Dubbelt trist eftersom hans offensiva åkningar är en viktig del av den grönvita offensiven.

Simon Folkesson bars ut på bår med en axelskada i finalen.
Simon Folkesson bars ut på bår med en axelskada i finalen.

 

OK, det är förstås ingenting att skämmas för att förlora en final mot Sveriges just nu bästa lag.

Men en grönvit bandynörd vill se mer.

P.S. VLT hade en halvsida om VIK:s hockeymatch i lördagens papperstidning, men inte en textrad om att VSK skåpat ut två storheter som Villa och Hammarby i Svenska cupen. Ja, jag vet att det gick att hitta texter och inslag på digitala medier, men det gällde i så fall även för ishockeyn. Jag vill på inte sätt dissa livesändningar och slikt, men jag tror det är självmål om man behandlar papperstidningen som en sekunda vara. Det är ju fortfarande den som ger de största intäkterna.