Bra att jag åkte dit

Jag måste bara köra upp till Sandviken när det äntligen skulle spelas en riktig bandymatch i VM: finalen mellan Sverige och Ryssland. Nya vägen var klar från Heby upp till Tärnsjö. Hurra! Slut med de smala kurvorna inne i tallskogen.

I Sandviken var det nästan fler funktionärer än publik. Fem personer vinkade in mig på en parkering, två visiterade mig och inne i arenan bevakades alla ingångar. Men alla var vänliga och jag ska inte klaga. Jag lyckades dessutom prata in mig på pressläktaren och klämdes ner på en extrastol av mina ryska vänner.

Innan dess hade jag träffat bandyprofessorn Curt Einarsson som berättade att reglerna för mästerskapet ska ändras till nästa år. Jag vill inte påstå att det var för att jag skrev så ilsket i min blogg häromdan, jag var förstås inte ensam om att se hur Kalle Anka höll på att ta över. Nu blir det tydligen så att ettan och tvåan i grupp A går direkt till semifinal medan trean och fyran får kvala in till semin via spel mot de två topplagen i grupp B. En självklart mycket bättre lösning.

Nu var det alltså VM-final, och hyfsat tryck i Göransson Arena men bara knappt tretusen på plats trots kraftig rabattering av biljettpriserna på slutet. Mina ryska vänner tittade undrande på de många tomma stolarna.

Daniel Mossberg var bäst. Ett mål, två assists.
Daniel Mossberg var bäst. Ett mål, två assists.

 

Ni vet redan att Sverige vann och jag ska inte skriva så mycket om spelet, annat än att svenskarna blev låsta av ett stenhårt defensivt jobbande ryskt lag i första halvlek, ett ryskt lag som dessutom litet turligt gjorde mål på tre fasta situationer: två hörnor och ett frislag. På frislaget gjorde Andreas Bergwall sitt enda tveksamma ingripande under hela turneringen när han av någon anledning gick ner på knä, som för att knyta skridskorna, när bollen kom i huvudhöjd.

Viktor, Roman och de andra ryssarna på pressläktaren var nöjda i paus. Göran Rosendahl, som satt som bisittare i radion, hämtade en kopp kaffe och muttrade något om att det var dags för fler spelare att visa sig och ta sitt ansvar.

Och si, det var precis vad de gjorde efter paus, när de blågula bjöd upp till fyrtiofem minuters grandios bandy, med anfall efter anfall efter anfall, med kombinationer, bollsläpp, lyft och hela alltihop. Om inte Roman Chernykh från sibiriska Jenisej gjort sitt livs match hade Sverige vunnit det här med tre, fyra mål. Nu blev det spännande på slutet när Sverige, efter att ha hämtat in underläget, slog in avgörande 4-3 på en högerhörna i matchens sista övertidsminut.

Här under ser ni hörnvarianten, förevigad från pressläktaren. Jag blev själv förvånad över att jag hängde med i svängarna med kameran. På den första bilden har Christoffer Edlund passat bollen till Daniel Mossberg, i stället för att skjuta (och lurar det ryska ruset). På den andra bilden spelar Mossberg in bollen framför mål, förbi liberon Pavel Bulatov från Vänersborg mot Adam Gilljam som obevakad dyker upp i bildens vänsterkant. På bild nummer tre har Gilljam skyfflat in bollen högt upp i det ryska nätet och på den sista bilden jublar alla blågula över segermålet.

DSC_5254 hörna 1

DSC_5255 hörna 2

DSC_5256 hörna 3

DSC_5257 hörna 4

 

Viktor Antufijev skakade hand med mig och gratulerade. "Vi syns i Chabarovsk nästa år, revansch", sa han med ett leende.

Jag log också, mot guldhjälmarna och mot de tre veteranerna Andreas Bergwall, Andreas Westh och Daniel Mossberg som förklarade att de tänkte lägga av som världsmästare.

Jag tror det inte förrän jag sett det. Bergwall får gärna stå ett VM till. Han är bäst. I världen. Och i Västerås.