Klyschor som i rubriken är bra att ha. Jag skulle också kunna skriva att VSK har kniven på strupen, efter att Sandviken kopplat greppet, eller ska man säga stålmännen håller på att skala gurkorna eller vad finns det för klyschor kvar.

Klart är att Saik vann med 6-4 i kväll.

Jag körde inte upp till Sandviken. Jag hade på känn att det skulle gå snett, jag erkänner att jag är en svikare. Den streamade sändningen på bandyplay. se var utmärkt. Bra kommentatorer, bra bild.

Jag minns hur det var i slutet av fyrtiotalet och på femtiotalet när pappa tog ner mig till VLT:s innegård på Stora gatan för att vi skulle följa bandylagets bortamatcher. Där inne på gården trängdes folk, nästan alla i hattar, nästan alla män, för att se hur redaktörerna inne i VLT-huset hängde upp gula löpsedlar i fönstret med resultaten i svart tusch.

Bandyvännerna samlades på VLT:s innergård för att följa bortamatcherna. Foto. Ernst Blom.
Bandyvännerna samlades på VLT:s innergård för att följa bortamatcherna. Foto. Ernst Blom.

 

Det gick ett sus genom hatthavet när en lapp ersattes av en ny och med nya besked om ställningen mellan VSK och Slottsbron eller Göta eller vad det nu var.

Nu kan man alltså följa alla matcher i streamad tv. Helt fantastiskt.

Kvällens match kunde, som sagt ha gått hur som helst. Så jämna är lagen. Resultatet går inte att överklaga, även om Simon Jansson borde ha gjort två mål på sina öppna lägen när matchen stod och vägde på slutet.

Saiks sista mål går inte heller att överklaga även om det borde ha dömts bort. Daniel Mossberg körde rakt på Andreas Bergwall - inte avsiktligt, men ändå. Bergwall fick en rejäl smäll, jag hoppas att gubbens nyckelben stod pall.

Ständigt denne Daniel Mossberg.
Ständigt denne Daniel Mossberg.

 

Resultatet står fast. Saik vann, men det hade lika gärna ha svängt åt andra hållet. VSK visade moral och fighting spirit när laget hämtade in underläge på underläge och till och med vände 1-2 till 3-2 i den andra halvleken.

Jag hoppas att junioren Niklas Gifting, ännu inte 19 år fyllda, hyllas för sin insats i det läget av matchen. Först jobbade han fram den hörna som Patrik Sjöström dundrade in, sedan petade han själv in ledningsmålet strax efteråt, efter en diagonalåkning av Oscar Gröhn.

Saik tilläts kvittera direkt och den andra halvleken fortsatte sedan att svänga på ett närmast osannolikt sätt. Daniel Mossberg gav hemmalaget ledningen, ständigt denne Mossberg, han svarade för två mål och ett målpass i kväll, Anders Bruun kvitterade ännu en gång på hörna innan de jagande grönvita missade sina chanser. Ingen hade kunnat protestera om VSK vunnit.

Men resultatet går inte att överklaga.

Nu är jag säker på att VSK vinner fjärde hemma på torsdag. Simon Jansson missar inte sådana lägen två matcher i rad, Tobias Holmberg kommer att spela som han gjorde i andra halvlek i dag, Gröhn kommer att växa ännu mer, Simon Folkesson också, Mikael Olsson kommer att få utdelning och domarna kommer inte att tappa greppet som de gjorde i slutskedet av matchen i dag när de visade ut folk litet hur som helst. Framför allt så kommer Jonas Nilsson tillbaka, revanschsugen och utvilad och börjar göra mål igen.

VSK behöver spets framåt. VSK behöver släppa bollarna snabbare och med bättre precision. Allt kan inte skyllas på en ovanligt hoppig is i Göransson Arena.

Mästarmötet fortsätter. Kvartsfinalen är långt ifrån över.

 

1

Kvartsfinal två mellan VSK och Saik. Nästan fyratusen i ABB Arena. Min franske svärson, som säkert kan mer om bandy än någon annan från Auvergne, hade ännu inte sett VSK förlora på hemmaplan. Tyvärr fick han uppleva det idag.

Saik vann på en straff i sista minuten. Det hade kunnat gå tvärtom om Simon Jansson fått en hörna i anfallet innan. Jag hade svårt att avgöra situationen från min läktarplats, men de grönvita var övertygade om de blev bestulna på en hörna. I stället kontrade Erik Pettersson och fick en straff med sig.

Och så var den dan förstörd.

Alan Dzhusoev och Christoffer Edlund jublar över Erik Petterssons avgörande straffmål.
Alan Dzhusoev och Christoffer Edlund jublar över Erik Petterssons avgörande straffmål till 5-4.

 

Det var en märklig match, som natt och dag. Före paus spelade VSK enkelriktat och förutsägbart mot ett hembackande Saik. När två bra lag jobbar hem och spelar så säkert som i dag krävs det fasta situationer eller individuella misstag för att det ska bli mål. VSK tappade boll två gånger på egen planhalva och öppnade för två baklängesmål. Andreas Bergwall var ursinnig och sparkade skridsskoskydd omkring sig under den time-out som Micke Carlsson tvingades ta efter 0-3. Förutom bolltappen hade Daniel Mossberg dunkat in en hörna.

VSK hade ingenting. Allt defensivt jobb gjorde att ingen fanns spelbar för snabba omställningar. Inga lyft behövdes, eftersom det inte fanns någon att lyfta till.

Jag vet inte vad Micke sa i pausvilan, men VSK kom ut med nyslipade skridskor och en intensivt forecheckande anfallsbandy som fick Saik ur balans. Ted Bergström tog revansch för ett ödesdigert felpass i första halvlek genom att litet turligt få se en passning från vänstervinkel förvandlas till ett målskott via en touch. Sedan följde tre hörnmål, en retur från Holmberg, en variant av Jansson och en fullträff av Joneby och VSK hade förvandlat 0-3 till 4-3 på 20 minuter.

Det var nu som VSK borde ha tagit bort Daniel Mossberg i stället för att ge honom utrymme till revansch efter fjolårets snöpliga avstängning. Mossberg var bitvis lysande. Han hade gjort två av målen i första halvlek, nu kvitterade han på en vänsterhörna med åtta minuter kvar av ordinarie matchtid. Mossberg fick skjuta rakt framifrån, genom rus och mur och hela viddevitten.

Ständigt denne Daniel Mossberg...
Ständigt denne Daniel Mossberg...

 

Stefan Edberg fick tillfällig stopp på Mossberg.
Stefan Edberg fick tillfällig stopp på Mossberg.

 

När vi hade ställt in oss på ett avgörande i sudden fick Saik den där straffen på tilläggstid. Inte rättvist, men så är det ibland, om jag tillåts använda en klyscha så här på söndagskvällen.

Sex mål på fasta situationer säger det mesta om  matchen.

Plus i VSK till Oscar Gröhn och Stefan Edberg. Forne målkungen Jonas Nilsson var lika osynlig som hans kollega i Saik, Christoffer Edlund.

Nu väntar tredje matchen, i Göransson Arena på tisdag. Jag har en bestämd känsla av att VSK växlar upp i samma tempo som efter paus i dag. Det kan bli en sevärd historia. Känslorna blir allt hetare i detta bandyns mästarmöte.

Än är det långt från avgjort.

Jag har nån dag på mig att fundera på om jag ge mig ut på en ny roadtrip.

2

Jag stannade i Forsbacka. Köpte litet mat på Domus. Kunde inte låta bli att fotografera en  sidensvans i skogen ovanför bruket. Förmodligen var jag nervös. Första kvartsfinalen i bandy mot Sandviken hade alla förutsättningar att bli något alldeles extra. Sidensvansen påminde om någon, jag vet inte vem.

Två timmar före match.
Två timmar före match.

Kom fram till Göransson Arena alldeles för tidigt. Det var fortfarande ljus skymning över Gästrikland. Det brukar vara en magisk skymning när bandyn går in i slutspelet. Jag gick in och träffade den ena västeråsaren efter den andra. Så småningom kom Sandviken-borna också, men det skulle senare visa sig att det inte ens blev tvåtusen i hallen, när två av svensk bandys storheter möttes. Riktigt dåligt.

Göransson Arena, sponsrad av Sandvik som grundades av Göran Fredrik Göransson.
Göransson Arena, sponsrad av Sandvik som grundades av Göran Fredrik Göransson.

 

Jag gick fram till Micke Carlsson under uppvärmningen. Han var avslappnad, pratade om sitt hus på Berghamra och att det var god stämning i laget. Det här skulle nog gå vägen, sa han. Hr kunde han vara så lugn?

Jag hälsade på uppe hos mediefolket. Stisse Åberg från Gävle var där, vi hade gemensamma minnen från OS i Sydney och från många bandyläktare. Gänget från Bandypuls och VLT förberedde den multimediacirkus som numera hör till ett sportevenemang: texter och klipp i sociala medier, liverapportering, studiosamtal, texter för webb och papperstidning. Håhåjaja, tur att man slipper vara med i svängen.

Jag letade upp min plats med hjälp av en vänlig vakt, drog efter andan, skakade nästan av anspänning och fick uppleva en intensiv första halvlek, där VSK ägde matchen långa stunder med ett utstuderat kompakt försvarsspel och med ett åkstarkt anfall. Det var riktigt, riktigt bra. Bruun dirigerade backlinjen, Ytterhalvorna ångade på som ytterhalvor ska ånga på. Oscar Gröhn verkade ha lyssnat på dem som klagat på hans tveksamma och återhållsamma spel; han var aktivare än på länge.

Jonas Nilsson kunde ha gjort både ett och två mål, och Simon Jansson var ett urstarkt lokomotiv. Han drog upp det anfall som slutade med att han blev krokad i straffområdet. Putte Sjöström satte straffen hur säkert som helst.

Simon Jansson, matchens lirare.
Simon Jansson, matchens lirare.

 

Saik hade ett par halvchanser, men inte mycket mer. Erik Pettersson och Christoffer Edlund kom nästan aldrig till skott. Andreas Bergwall gjorde sig stor i målet. Det såg onekligen lovande ut.

Andra halvlek blev tyngre för grönvitt. Saik började bäst och kunde också kvittera när Erik Pettersson fick träff på en högerhörna.

VSK tappade både geist och spel. Anfallen blev solokörningar, när alla inte orkade åka med och spelalternativen smälte bort som dagsmeja. Det verkade som om tempot och intensiteten före paus tog ut sin rätt.

Micke Carlsson tog en strategisk timeout när det var en kvart kvar. Laget fick vila, samla kraft och komma tillbaka än en gång. Även om tempot var avsevärt lägre i andra halvlek så var det kamp om varje boll. Två bra lag tog mer eller mindre ut varandra.

Erik Pettersson träffade stolpen för Saik, Ted Bergström gjorde samma sak för VSK.

Matchen gick till sudden death, med allt tröttare spelare. Simon Jansson orkade mest. Han dribblade, slet och sköt, vilade korta perioder och så ut och köra igen. Det var på något vis följdriktigt att det blev Jansson som avgjorde strax innan övertidens första tio minuter var till ända. Jacob Bucht drog upp ett anfall till vänster, hittade fram med en kort rak boll till Simon Jansson som lyfte den förbi Joel Othén i Saik-målet.

Simon Jansson har flippfipplat in segermålet.
Simon Jansson har flippfipplat in segermålet.

2-1 och avgjort. Avgörandet skedde dessutom framför den konstant sjungande VSK-klacken. Det kunde inte bli bättre, med grönvita ögon sett.

Ny match på söndag i ABB Arena. VSK har kopplat greppet. Vi blir väl fyra, fem tusen? Eller hur?

Det finns inte mycket som slår slutspelsbandy.

Med eller utan sidensvansar.

1

Torsdag eftermiddag. Dagen före första kvartsfinalen mot Saik. VSK tränar i ABB Arena, spelar tvåmål, nio mot nio. Högt tempo, intensiva pass. Micke Carlsson blåser bara igång och av spelperioderna. Annars säger han ingenting. Förutom ett snack med lagkaptenen Anders Bruun.

Lagkapten Bruun och tränare Carlsson funderar.
Lagkapten Bruun och tränare Carlsson funderar.

 

Alla är med, förutom Jesper Norrman, som åkt som en jojo mellan VSK och Västanfors. Jonas Nilsson är skadefri, liksom Janne Rintala. På isen finns också junioren Niklas Gifting som lyfts upp i A-truppen.

Under de korta pauserna får Andreas Bergwalls son Oscar skjuta på pappa, världens bästa målvakt genom tiderna. Var och varannan boll går in. Andreas suckar och stönar.

Oscar testar pappa Andreas.
Oscar testar pappa Andreas.

 

Efter tvåmål tränar dom hörnor. Patrik Sjöström smäller in en serie klockrena högerhörnor bakom Bergwall. Han ser ut att ha kommit igång.

Efter träningen ska Micke ge besked om laget. Två gubbar måste väljas bort. Bland seniorerna stod det mellan Nilsson och Rintala. Micke valde Nilsson. Kanske väntat, även om Rintala är användbar på fler positioner.

Stora överraskningen var att Micke valde junioren Niklas Gifting framför en annan junior, Rasmus Sjöström. Man får ju spela med fyra avbytare, varav bara två får vara seniorer. Rasmus är back, Niklas ytterhalv och mittfältare.

Ett spännande val. Micke Carlsson släpper fram en nykomling i en så viktig match som en kvartsfinal. Heders! Kan bara bli bra.

Senare på kvällen startade kvarstfinalerna med en förkrossande Villaseger över Vänersborg med 7-2. "Vår sämsta match för säsongen, P10-klass", sa Jocke Hedqvist till Bandypuls. Och uppe på Sävstaås i Bollnäs vann  Hammarby, inte oväntat för mig, över Bollnäs med 3-2, sista målet på hörna ett par minuter före slutet. Men i ärlighetens namn så tycks Bollnäs ha varit det bättre laget.

Patrik Sjöström tränar hörna.
Patrik Sjöström tränar hörna.

 

Vi hörs i morgon, förhoppningsvis efter matchen i Göransson Arena. Tips? Nej, jag tippar inte. Men nog såg Putte Sjöströms hörnor mäktiga ut...

 

 

Jag har tänkt på annat än bandy ett tag. Förklarligt, med tanke på den märkliga säsongsplaneringen. Mitt på upploppet av elitserien bryts hela alltihop av två veckors VM. Det blev nästan tre veckor mellan matcherna för VSK.

I fredags avslutade VSK dessutom med en i praktiken betydelselös match mot Sandviken. Det handlade bara om prestige. Jag såg inte matchen, av olika skäl. Hörde bara att VSK borde ha stängt tillställningen med sin tvåmålsledning, men att Saik tilläts komma tillbaka och kvittera.

Efter det har det varit ytterligare en veckas uppehåll. Sedan kommer nu slutspelsmatcherna i snabb rad, utan chans till återhämtning. Match fredag, söndag, tisdag, torsdag och lördag, om det blir fem matcher. Och det kan det ju bli med två så bra lag.

Vi minns ju med både glädje och förskräckelse fjolårets semifinalserie mellan VSK och Saik där målen ramlade in som under en VM-match mot Vitryssland. Så här gick det, med VSK-siffran först: 11-3, 4-12, 4-9, 8-4, 8-4. Osannolika siffror, men tydligen kan det bli så när ett lag lägger av och tittar fram mot nästa match.

Simon Jansson och Ted Bergström förra året, mot Saik.
Simon Jansson och Ted Bergström förra året, mot Saik.

 

Det som skiljer årets kvartsfinalserie mot fjolårets semi är förstås att Saik den här gången har hemmaplansfördel. Första matchen hemma i Göransson Arena på fredag och en eventuell femte och avgörande på samma is.

Så säger jag bara Daniel Mossberg. Om han inte slår ner Simon Jansson en gång till, vilket han lär undvika, så slipper han bli avstängd som förra året. Jag påstår inte att det avgjorde matchserien till grönvit fördel, men Saik tappade onekligen slagstyrka i den femte och avgörande matchen.

Daniel Mossberg begrundar sitt avstängda öde under avgöranden semin i fjol.
Daniel Mossberg begrundar sitt avstängda öde under avgöranden semin i fjol.

 

Det stora frågetecknet för oss VSK-vänner är dock lagets form. Årets säsong har varit minst sagt upp och ner. Fjärdeplatsen i serien slarvades bort, inte tu tal om det. Efter varje seger har tränare och spelare trosvisst sagt att "nu är vi gång igen", "nu jobbar vi för varandra igen" och ... Ja, ni vet.

Jag hoppas att det är så. De andra lagen tycks tro det, eftersom ingen av de tre i topp vågade välja Mesta Mästarna. Det blev fyran Saik, som inte hade något val. Kvartsfinalen blir något utöver det vanliga. Hela Bandysverige lär följa den med skadeglädje. En av giganterna slås ju ut. För ett av lagen väntar stämpeln "fiasko" som summering av säsongen.

Jag skulle helst av allt vilja åka upp på snöiga vägar till Sandviken på fredag. Men jag tror inte jag klarar av det. Får nog bli streaming på teve i stället.

Pressen på fredag ligger på Saik. Laget måste bara vinna första matchen hemma, känns det som. Och så kan det mycket väl bli om Erik Pettersson och Christoffer Edlund får några lägen i början av matchen.

Men, och det är det som är tjusningen med sporten, lägena kan komma åt andra hållet också. Simon Jansson och Ted Bergström har en stigande formkurva. Mikael Olsson likaså. Tobias Holmberg är alltid bra och halvorna Gröhn och Folkesson väntar på att få en spelmässig fullträff båda två i samma match.

VSK har en joker att kasta in: förra säsongens målkung Jonas Nilsson har varit sjuk en längre tid i olika åkommor, men sägs vara spelklar och tränar för fullt. Kanske ljumskskadade Janne Rintala också. Hur laget ska formeras vet bara Micke Carlsson.

Bandyn är alltså på gång igen, efter de konstiga uppehållen. Arenorna blir välfyllda. Den exotiska sporten ska äntligen vaska fram sina två finalister. De andra kvartsfinalerna går inte heller av för hackor. Seriesegraren Villa valde Vänersborg och kan se fram mot fulla hus. Villa ska inte vara för säkert på segern. Lomanov et consortes kan skrälla. Samma sak med Bollnäs. Hammarby har dolt formen. Säkraste segrare är Edsbyn som lär vinna över Broberg trots det gula ljuset på Hällaåsen.

Klacken under femte matche mot Saik förra året.Klacken under femte matchen mot Saik förra året.

På fredag gäller det i Sandviken! Kanske jag skulle köra dit ändå... Jag kan ju övernatta i Forsbacka som jag gjort tidigare, på värdshuset intill järnverket där pappa jobbade en gång tillsammans med Ejnar Ask, som är bortglömd av alla utom av barn och barnbarn till de målvakter som alltid berättade om hur det kändes att stå i vägen för Ejnars skott.

Match nummer två går i ABB Arena på söndag. Det skulle, hemska tanke, kunna bli säsongens sista match i Västerås, om Saik vinner tre raka. Förlåt att jag ens kom på tanken. Sådan pessimism passar sig inte. Här ska ingjutas mod och tillförsikt i grönvit mästarbarm.

Under alla omständigheter kan det inte blir fler än fyra matcher till i ABB Arena. Sedan är det obevekligen slut.

Om man undantar finalen.

Vandringen mot det tjugoförsta guldet återupptas på fredag.

Go for it, Grönvitt!

 

 

2

Nu, gott folk, är det bara drygt en vecka kvar tills slutspelet börjar i bandyn. VSK vann i kväll mot Hammarby med 4-2 och avancerade till femte plats. Men det är bara två matcher kvar och fjärdpeplatsen är i praktiken utom räckhåll. VSK får finna sig i att bli ett av de "valda" lagen i kvartsfinalen och får spela en eventuell avgörande match på bortais.

Även om kvällens match inte var avgörande för tabellen, så var den viktig på andra sätt. Det är alltid prestige i botten när de två grönvita lagen möts.

Patrik Sjöström kramas oim efter ja dunkat in 3-1 på straff.
Patrik Sjöström kramas om efter att ha dunkat in 3-1 på straff.

 

I kväll var VSK det bättre laget. Hammarby skapade knappt en målchans utöver Adam Gilljams ledningsmål i första halvlek. VSK jobbade utmärkt defensivt och höll hela tiden Hammarby på avstånd med väl avvägda lyft. De grönvita vände till 2-1 på ett par minuter efter en klockren timeout av Michael Carlsson. Ted Bergström kvitterade på ett lyft från Simon Folkesson; ledningsmålet gjorde Mikael Olsson, framspelad av Emil Juhlén som blir bättre och bättre.

I andra halvlek satte comebackande Putte Sjöström en straff hur säkert som helst och Simon Jansson punkterade matchen med 4-1 efter samspel med Ted Bergström.

VSK glänste inte, men spelade tätt och kompetent utan större svackor. Sjöström tillförde backlinjen sin tyngd, och The Two Simons var på spelhumör. Jonas Nilsson saknades (allergiinfektion), liksom Janne Rintala (ljumskskadad under VM). Jesper Norrman hämtades hem från Västanfors än en gång, utan att göra mycket väsen av sig.

Summa summarum: lovande spel, två matcher kvar (Sirius borta, Sandviken hemma), sedan smäller det.

Jag avslutar med en bild jag aldrig sett förut.

VSK, klädda i reservställ, mot Hammarby på Stadion 1949. Bildkälla: Wäinö Kaarto.
VSK, klädda i reservställ, mot Hammarby på Stadion 1949. Bildkälla: Wäinö Kaarto.

 

Wäinö Kaarto lade ut den på Facebook inför matchen i dag, och jag tar mig friheten att publicera den här på bloggen. Det är en bild från en match på Stockholms stadion 1949 mellan Hammarby och VSK. Jag har aldrig tidigare sett en bild på VSK:s dåtida reservställ: vita tröjor med (förmodar jag) gröna revärer och bokstäver. Vem VSK:aren är vet jag inte. Enligt historieböckerna vann VSK med 4-1, men kom till slut bara trea i division 1 södra. Hammarby åkte ur. Tack Wäinö för bilden!

 

 

Jag måste bara köra upp till Sandviken när det äntligen skulle spelas en riktig bandymatch i VM: finalen mellan Sverige och Ryssland. Nya vägen var klar från Heby upp till Tärnsjö. Hurra! Slut med de smala kurvorna inne i tallskogen.

I Sandviken var det nästan fler funktionärer än publik. Fem personer vinkade in mig på en parkering, två visiterade mig och inne i arenan bevakades alla ingångar. Men alla var vänliga och jag ska inte klaga. Jag lyckades dessutom prata in mig på pressläktaren och klämdes ner på en extrastol av mina ryska vänner.

Innan dess hade jag träffat bandyprofessorn Curt Einarsson som berättade att reglerna för mästerskapet ska ändras till nästa år. Jag vill inte påstå att det var för att jag skrev så ilsket i min blogg häromdan, jag var förstås inte ensam om att se hur Kalle Anka höll på att ta över. Nu blir det tydligen så att ettan och tvåan i grupp A går direkt till semifinal medan trean och fyran får kvala in till semin via spel mot de två topplagen i grupp B. En självklart mycket bättre lösning.

Nu var det alltså VM-final, och hyfsat tryck i Göransson Arena men bara knappt tretusen på plats trots kraftig rabattering av biljettpriserna på slutet. Mina ryska vänner tittade undrande på de många tomma stolarna.

Daniel Mossberg var bäst. Ett mål, två assists.
Daniel Mossberg var bäst. Ett mål, två assists.

 

Ni vet redan att Sverige vann och jag ska inte skriva så mycket om spelet, annat än att svenskarna blev låsta av ett stenhårt defensivt jobbande ryskt lag i första halvlek, ett ryskt lag som dessutom litet turligt gjorde mål på tre fasta situationer: två hörnor och ett frislag. På frislaget gjorde Andreas Bergwall sitt enda tveksamma ingripande under hela turneringen när han av någon anledning gick ner på knä, som för att knyta skridskorna, när bollen kom i huvudhöjd.

Viktor, Roman och de andra ryssarna på pressläktaren var nöjda i paus. Göran Rosendahl, som satt som bisittare i radion, hämtade en kopp kaffe och muttrade något om att det var dags för fler spelare att visa sig och ta sitt ansvar.

Och si, det var precis vad de gjorde efter paus, när de blågula bjöd upp till fyrtiofem minuters grandios bandy, med anfall efter anfall efter anfall, med kombinationer, bollsläpp, lyft och hela alltihop. Om inte Roman Chernykh från sibiriska Jenisej gjort sitt livs match hade Sverige vunnit det här med tre, fyra mål. Nu blev det spännande på slutet när Sverige, efter att ha hämtat in underläget, slog in avgörande 4-3 på en högerhörna i matchens sista övertidsminut.

Här under ser ni hörnvarianten, förevigad från pressläktaren. Jag blev själv förvånad över att jag hängde med i svängarna med kameran. På den första bilden har Christoffer Edlund passat bollen till Daniel Mossberg, i stället för att skjuta (och lurar det ryska ruset). På den andra bilden spelar Mossberg in bollen framför mål, förbi liberon Pavel Bulatov från Vänersborg mot Adam Gilljam som obevakad dyker upp i bildens vänsterkant. På bild nummer tre har Gilljam skyfflat in bollen högt upp i det ryska nätet och på den sista bilden jublar alla blågula över segermålet.

DSC_5254 hörna 1

DSC_5255 hörna 2

DSC_5256 hörna 3

DSC_5257 hörna 4

 

Viktor Antufijev skakade hand med mig och gratulerade. "Vi syns i Chabarovsk nästa år, revansch", sa han med ett leende.

Jag log också, mot guldhjälmarna och mot de tre veteranerna Andreas Bergwall, Andreas Westh och Daniel Mossberg som förklarade att de tänkte lägga av som världsmästare.

Jag tror det inte förrän jag sett det. Bergwall får gärna stå ett VM till. Han är bäst. I världen. Och i Västerås.

1

VM i bandy spelas i Sandviken. Jag hade inte tänkt skriva något. Det pinsamma evenemanget skulle må bäst av att sova i ro.

Men i går gick det för långt. Nu måste Internationella bandyförbundet ta sig i kragen eller eller vrida om slipsen eller vad man nu ska säga.

Detta är parodi. Detta är inte sport.

I min värld, jag tror i allas värld, är en kvartsfinal något som man kvalificerar sig till. Att komma till kvartsfinal i VM borde vara något stort. Inte i bandy. Här krävs inga kvalifikationer. Här får man spela kvartsfinal även om man kommer sist bland de fyra lagen i B-gruppen.

Tyskland kom sist efter att fått kopiöst med stryk av lag som Vitryssland, Norge och USA. Tyskland, med en sextioåring i laget (!), fick ändå spela kvartsfinal. Mot ettan i A-gruppen av alla lag. Mot Sverige.

16422384_1225538350863059_2396354824918910646_o
Christoffer Edlund gör ett av Sveriges 34 mål mot Tyskland. Läktarna är inte direkt fullsatta. Foto: Roman Abramovskij.

 

Sverige gjorde 34 mål och kunde ha gjort 78 om det krävts. Jag ville inte se eländet. Jag förstår inte hur bandybasarna tänker. Förmodligen vill de "sprida sporten" och få andra länder intresserade. Men ett VM är inte till för amatörmässiga PR-försök. Ett VM är till för de bästa lagen.

Låt ettan, tvåan och trean i grupp A gå direkt till semifinal, i det här fallet Sverige, Ryssland och Finland. Låt fyran kvalspela i en egen kvartsfinal mot ettan i grupp B, i år Norge. Skippa de andra parodiska matcherna. Det är inte bandy, det är lyteskomik. Sporten som vi älskar är värd ett bättre öde.

Sen kan man också beklaga det usla publikintresset i Sandviken, de fullständigt hutlösa biljettpriserna och de undermåliga reklamen kring evenemanget. Det är så långt från folkfest man kan komma.

Finalen mellan Sverige och Ryssland på söndag kan möjligen rädda något av äran. Sverige slår förstås Norge i morgon och Finland lär inte ha en chans mot Ryssland (även om man nog ska varna litet för Määttä, Altonen och de andra blåvita).

Sverige har ett bra lag. Matchen mot Ryssland i gruppspelet bjöd på flera snygga kombinationer. Jag har aldrig sett Johan Löfstedt så bra, men jag har å andra sidan inte sett honom så många gånger.

Ett frågetecken för försvaret. Ryssarna gick som vanligt inte för full maskin i gruppspelet och Sverige ska inte dra för höga växlar på segern med 10-5, eller vad det nu blev. Det blir en helt annan match på söndag.

Ändå går tipsen i blågul favör. Rysk bandy är inne i en kris och nedgångsfas, svensk bandy är bättre än på länge.

Men, som sagt, turneringen är värd ett bättre öde.

Bilden till det här inlägget är tagen av min gode vän Roman Abramovskij från Archangelsk, som sällan missar en internationell turnering. Inte ens om den arrangeras av Kalle Anka.