Matchen mot Bollnäs är glömd. Kvar i minnet finns söndagens seger mot Broberg. Så fungerar bandyhjärnan. Isarna spolas alltid på nytt. De grönvita kan med stärkt självförtroende ta nästa skär på en blankspolad is hemma i Västerås om nästan tre veckor, fredagen den 10 februari mot Hammarby.

Då återstår tre matcher av elitserien och VSK har i praktiken inte så mycket mer att spela för. Det är en fördel att komma sämst fyra, då får man välja motståndare i kvartsfinalen bland lagen fem till åtta och får börja hemma och spela avgörande hemma. Kommer man bäst femma får man finna sig i att bli vald och får sämre matchförutsättningar.

VSK ligger femma och har fyra poäng upp till Bollnäs och Saik, och det är bara sex poäng kvar att spela om. VSK kan alltså räkna med att bli bäst femma. Slutspel blir det under alla omständigheter, nian Vetlanda ligger åtta poäng efter. Som läget är nu spelar det alltså mindre roll om VSK blir femma (mest troligt), sexa, sjua eller åtta. Vem vill välja VSK som motståndare? Jag gissar att såväl ettan som tvåan och trean väljer något annat lag än Mesta Mästarna, som alla tror har en växel kvar att peta i. Kvar blir alltså fjärde laget som då tvingas välja VSK, om än med hemmamatchfördel. Som det ser ut nu blir det Bollnäs.

Det hindrar förstås inte att VSK ska försöka vinna alla tre matcherna som kvar, förutom Hammarby är det Sirius borta och Saik hemma. Segrar behövs för självförtroendet.

Det såg vi i dag på eftermiddagen, när VSK växte i takt med målen och med det bestämda och säkra spelet i första halvlek. Med 4-0 i paus kunde de grönvita spela på säkerhet i andra halvlek och Broberg var aldrig nära. Stefan Edberg var tillbaka och firade med att raka in första målet efter hörntrassel. Tobias Holmberg gjorde två mål, Jonas Nilsson ett efter ett snygg frispelning av Emil Juhlén och Anders Bruun fick träff på en hörna.

Helt nöjd får man förstås aldrig vara. Alltför många passningar slarvades bort, särskilt efter paus, men det uppvägs av ett mer varierat anfallsspel än på länge. De överraskande diagonallyften in mot mitten var ett vapen som ideligen stressade Brobergs försvar.

Andreas Bergwall var bra igen. Karln gör en fantastisk säsong och blir ende VSK-are i det landslag som samlas i Sandviken om ett par dagar. Jag avslutar med en lagbild på det landslag som vann VM-titeln på Rocklunda 1997. Det var Bergwalls första VM. Det är tjugo år sedan!

Jag tror inte att någon enda av de andra i laget fortfarande spelar. Ni ser väl vilka de är?

Landslaget på Rocklunda 1997. Andreas Bergwalls första VM.
Landslaget på Rocklunda 1997. Andreas Bergwalls första VM.

Man ska inte ha rubriker med frågetecken, fick jag lära mig när jag var ung journalist. Vi ska inte fråga, vi ska ge svaren.

OK, Bollnäs hade vunnit över VSK med tre, fyra mål om inte Andreas Bergwall hade gjort en så osannolikt bra insats i målet. Han räddade en straff och ett friläge från Patrik Nilsson, han räddade hörnor. han räddade... ja, han räddade allt som kom i hans väg utom en försmädlig skottretur som hamnade framför Christian Mickelssons klubba när det var sju minuter kvar. Att det sedan blev 2-0 i första övertidsminuten spelade mindre roll. Matchen var avgjord.

Andreas Bergwall, bättre än någonsin?
Andreas Bergwall, bättre än någonsin? (Bilden från SM-finalen förra året).

 

Bollnäs vann hur rättvist som helst. VSK:s anfallsspel körde obevekligt fast denna kväll. En chans i en tilltrasslad situation i första, ett friläge för Jonas Nilsson i andra (som han borde gjort mål på), annars ingenting. Förutom hörnor, som alla skyfflades utanför precis som i hemmamatchen mot Bollnäs när VSK hade spelet men förlorade ändå. I kväll hade VSK inte spelet. Inte alls, och mysteriet med detta varannandagslag fortsätter. Det duger inte att skylla på dålig is eller på att Stefan Edberg tvingades stå över i sista stund. I kväll kom man inte ens fram på kanterna, än mindre i mitten.

Det var tur att jag av olika orsaker måste ställa in min tilltänkta roadtrip upp till bandyns Hälsingland. Det var illa nog att se den streamade sändningen vid middagsbordet denna fredagskväll.

Hustrun tvingas stå ut med det mesta.

En sak till. Har ni funderat på hockeybilden i förra bloggen? Där finns en spelare i VIK som inte hörde hemma där. Känner ni inte igen bandylegendaren Gunnar "Gucko" Jansson som står i mörk keps nedhukad till vänster om målvakten.

Vad hade han där att göra? Spelade Gucko ishockey? I VIK av alla lag!

VIK:s hockeylag på 1950-talet. Vem är katten bland hermelinerna?
VIK:s hockeylag på 1950-talet. Vem är katten bland hermelinerna?

 

Häromdan lade jag ut den här bilden. En VSK-are utan mössa anfaller mot en ung målvakt i ett okänt lag. Vad var nu detta?

Den mystiska bilden.
Den mystiska bilden.

 

Här kommer svaret. Anfallaren med klubban i hösta hugg är, som flera gissat på Facebook, den utomordentligt bollskicklige Lasse Pettersson, landslagsman i bandy, ishockey och fotboll. Jo, det stämmer, det var han. Lasse beskrivs som en av de allra största inom bandyn i Västerås. Tyvärr fick jag aldrig se honom. Lasse började spela bandy i VSK redan som 13-åring, det var 1938. Han blev bofast i A-laget 1946 och svensk mästare 1950.

Men bilden då? Jo, lugn, bara lugn. Den togs i det begynnande eftermiddagsmörkret en lördag i början av 1955 på Arosvallens B-plan bakom huvudläktaren. VSK var inne i en svår nedgångsperiod. Laget hade inte föryngrats, många andra faktorer hade spelat in, och de grönvita hade säsongen innan degraderats till division två för första gången i lagets stolta historia.

Och nu, denna mörka lördagseftermiddag på usel is, fick laget möta en nykomling i tvåan som satsade på bandy med unga spelare: kvartersgänget Franke! Det är sant, jag lovar. Lilla Franke mötte stora VSK i seriespel. I målet stod den 19-årige Uffe Carlsson, som spelat i VSK säsongen innan, utan att kunna konkurrera ut Henry Engström. Nu spelade Uffe i Franke tillsammans med bland andra gamle VSK-aren  "Kraxen" Magnusson. Uffe gjorde en stormatch enligt VLT:s utsände, men kunde till slut inte hindra VSK från att vinna med 4-0.  Henry Ohlsson gjorde tre mål, Gucko Jansson ett, men Lasse Pettersson beskrevs som bäst av alla i issörjan.

Uffe Carlsson stod i mål i VSK, Franke och Svartådalen innan han blev bandydomare och dömde två finaler.
Uffe Carlsson stod i mål i VSK, Franke och Svartådalen innan han blev bandydomare och dömde två finaler.

 

Det var åtta lag i serien och man spelade en enkelserie på sju matcher. VSK vann sex av sju matcher men gick ändå inte till kval till division ett. Nej, det var ett lag som vann alla sina sju matcher och som också slog VSK med 5-3, inför 2 391 åskådare på Arosvallen.

Arosvallen?? Ja, laget som vann alla matcher och som slog VSK i tvåan var VIK! Västerås IK, med flera klubb- och skridskosäkra hockeyspelare i laget, bland dem "Kanka" Ohlsson. Detta är något som dolts djupt nere i minnena och annalerna hos Mesta Mästarna, detta att få däng av VIK i bandy.

VIK klarade inte kvalet, det är en annan historia. Men VSK fick spela en säsong till i tvåan, en säsong som jag hoppas återkomma till.

Men först en bildgåta till. Här ser ni ett foto av VIK:s hockeylag nån gång på femtiotalet.

VIK:s hockeylag på 1950-talet. Vem är katten bland hermelinerna?
VIK:s hockeylag på 1950-talet. Vem är katten bland hermelinerna?

 

Kanka står överst till vänster. Men i gänget har det smugit sig in i en katt bland hermelinerna. Kan ni se vem jag tänker på?

 

 

1

Först så går det upp, sen så går det ner, så går det upp igen. VSK:s bandylag vet hur man får till rejäla svängar. I kväll var det uppåt igen, långt uppe i Kalix. i sju minusgrader inför 302 tappra betalande. De borde ha varit fler. Matchen blev riktigt bra.

Kalix körde inte med samma tokdefensiv som Gripen utan bjöd upp till spel, med givmilda ytor på den hårda och fina isen. De grönvita tackade och tog emot och briljerade med en provkarta på olika anfallstyper, särskilt före paus. Långt och halvlångt, distinkt, snabba spelvändningar, öppnande pass på kanterna, tjockt med folk i straffområdet när det vankades målchanser. En för alla, alla för en, precis som det ska vara.

Det blev 8-3 till slut, men Kalix bjöd till bra och kunde ha gjort ett par till. Nu sköt 27-årige Johan Sundquist alla tre hemmamålen och visade att han säkert spelar i ett annat lag nästa säsong. Kanske VSK är intresserat? Det finns förresten andra skickliga spelare i de sämre lagen som har ögonen på sig. Är VSK med i den framtida dansen kring Vetlandas guldkalv 23-årige Joakim Andersson, till exempel?

Ted Bergström gjorde tre mål i Kalix. Bilden är från hemmamötet i november.
Ted Bergström gjorde tre mål i Kalix. Bilden är från hemmamötet i november.

 

Nåväl, den dagen den glädjen. Bottenlaget Kalix var förstås ingen riktig värdemätare, som det brukar heta i sportens klichéspråk, men det måste ha varit skönt för de grönvita att hitta tillbaka till ett effektivt och koncentrerat spel igen, med alla aktiva, ja alla. Ted Bergström gjorde tre mål. Bara en sådan sak. Det lovar gott. Simon Jansson svarade för matchens passning när han öppnade med en boll bakom ryggen för Emil Juhlén. Och så fick vi se Tobias Holmberg dunka in en vänsterhörna.

Poängen var välbehövliga. VSK avancerade upp till femte plats, fyra poäng efter Bollnäs som svarar för motståndet på Sävstaås på fredag kväll. Det blir en match, jag lovar. Bortamatchandet avslutas med ett lika viktigt möte mot Broberg på söndag i Söderhamn. Efter det blir det två veckors VM-uppehåll och ytterligare några dagar efter det. VSK:s nästa hemmamatch låter vänta på sig till den 10 februari, tre veckor alltså, mot Hammarby.

Låt mig få avsluta med en bandygåta. Kolla in den här bilden.

När, var, hur?
När, var, hur?

 

Är det någon, förutom bildens ägare, som vet vilka spelarna är och vilket lag VSK möter? Jag lovar att svaret är minst sagt överraskande.

Jag återkommer om någon dag eller två.

 

Jag orkade inte skriva nåt när jag kom hem i går kväll. Jag var trött och bedrövad över VSK:s slarviga och okoncentrerade spel mot bottenlaget Gripen. Det var tunt på läktarna, inte ens tusen personer. De som var där räknade nog med en enkel seger. Simon Jansson var ju tillbaka i laget, som nybliven pappa till en flicka. Mikael Olsson (magsjuk) och Patrik Sjöström (fotskada) var fortfarande borta, men det borde gå vägen ändå.

Det trodde jag också, och inbillade mig att de grönvita hade lärt sig läxan efter den trista matchen nere i Trollhättan när det blev 2-2.

Det hade de inte. VSK gick i samma defensiva fälla, nu som då. Gripen backade hem, slet och krigade och gjorde mål på två halvchanser och på en hörna och tyckte säkert själva att de var värda minst en poäng i stället för att snöpligt förlora i sista övertidsminuten.

Simon Jansson firar sitt andra hörnmål.
Simon Jansson firar sitt andra hörnmål.

 

Andreas Bergwall skrev på sin Facebook i går kväll: "Möjligt att detta är den bästa Elitserien någonsin med tanke på spelarna som deltar... spel och taktikmässigt kanske den tråkigaste och sämsta..."

Jag antar att han menade att defensivt kämpande lag är tråkiga och spelförstörande.

Det kan jag hålla med om. Men det är väl inget nytt? Nog borde ett lag som VSK kunna manövrera ut detta Gripen utan att hamna i en sådan paniksituation som i går. Det krävdes två slagskottshörnor från Simon Jansson för att till slut vända matchen i andra halvlek. När Gripen kvitterade, litet slumpmässigt, kunde det ha gått hur som helst. Gästerna fick ett par hörnor och jag blundade för att slippa se det eventuella eländet.

Jag hade inget större hopp om ett fjärde och vinstgivande VSK-mål. Ingenting talade för det. Även de enklaste passningar slogs utan precision. Ingen kunde vända spelet snabbt när Gripen då och då gick till anfall med fler än två spelare. Ingen åkte i läge för långa eller halvlånga bollar, ingen slog dom heller. Hompa och Jansson drog upp anfall, javisst, men dom startades alldeles för sent. Ytterhalvorna är ur slag och Jonas Nilsson letar förgäves efter den nyckel som ska låsa upp den blockering hans spel hamnat i. Var han i närheten av en målchans i går? Fick han nån passning?

Och vem ska slå straffarna nu är Anders Bruun bommat tre på raken?

Och vad händer med Ted Bergström? Han utstrålar inte direkt nån vilja. Han, och många andra, slokade och tycktes missbelåtna med bandylivet. Nåt är fel, and you don't know what it is, do you Mr Carlsson?

Ted Bergström sköt avgörande 4-3 i sista övertidsminuten.
Ted Bergström sköt avgörande 4-3 i sista övertidsminuten.

 

Ändå var det Ted Bergström som avgjorde med ett skott inne i straffområdet i sista minuten. 4-3 och två nödvändiga poäng. Gripenspelarna blev som vansinniga. De protesterade våldsamt, så våldsamt att det verkade som om det var något som hade hänt. Jag stod bakom målet, tillsammans med gamle kollegan Anders Öhlin. Vi såg inget märkligt. Bollen var inte död innan Tobias Holmberg slog in den i straffområdet och vad som hände i kalabaliken sen fattade vi nog inte riktigt.

Jag frågade Gripens tränare Ari Holopainen efteråt varför hans spelare protesterade. "Såg du inte den höga klubban i momentet innan Bergström fick bollen? Den var ju så här hög", sa Holopainen och måttade med handen upp mot taket i spelargången.

Ari Holopainen, en gång fruktad skytt.
Ari Holopainen, en gång fruktad skytt.

 

Förbryllad tittade jag på de förträffliga höjdpunkter från matchen som lika förträffliga Bandyplay lägger ut på nätet. Holmberg kom alltså ner till kortlinjen till vänster och slog in bollen mot folksamlingen framför mål. Den studsade på en försvarare och singlade ut mot Simon Jansson som sträckte ut klubban och lyckades styra ner bollen. Han missade skottet men Ted Bergström tog över och fick till den avgörande träffen.

Janssons klubba var hög men inte för hög, enligt mitt sätt att se saken. Inte så hög som Holopainen hävdade i alla fall. Att Joneby stod i offsideläge vid målet spelade ingen roll. Han påverkade inte spelet och skymde inte målvakten.

Poängen var alltså mycket viktiga. Och tursamma. Nu väntar en resa upp till Kalix på tisdag för den uppskjutna matchen. Prognosen pekar mot blygsamma fyra minusgrader och svag vind, så det kan bli goda förutsättningar.

Hoppas jag slipper bli bedrövad över spelet en gång till.

Bollen som gav två poäng.
Bollen som gav två poäng.

Patrik Sjöström fotskadad, Simon Jansson hemma för att han ska bli pappa och Mikael Olsson sjuk. Med tre så tunga pjäser borta är det svårt att spela bandy, särskilt mot Villa i lagets hemmaarena.

VSK var med i matchen delar av första halvlek, brände ett par bra chanser och kunde ha fått med sig oavgjort in i pausen. Men under de sista 45 var det bara ett lag på isen. Jonas Nilsson gjorde ett snyggt genombrott men missade, annars var det bara Villa. Det blev 6-2 till slut, kunde ha blivit mer om inte Andreas Bergwall gjort några idioträddningar.

Jag vet, man kan inte begära så mycket av ett så ihåligt lag, men litet mer energi hade jag väntat mig. Det är ju energin och defensiven som skulle bli det grönvita varumärket, var det tänkt, efter den övertygande segern mot Vänersborg. Men sista 30 i kväll var närmast uppgivna. Spelare hängde med huvudena, åkte hem i sakta mak och gav Johan Esplund, Daniel Andersson och de andra lugna och fria ytor att kombinera på.

Johan Esplund gjorde ett mål + en assist.
Johan Esplund gjorde ett mål + en assist.

 

Oscar Gröhn vände tillbaka nio gånger av tio, Simon Folkesson slog bort alla offensiva passningar, Jonas Nilsson och Tobias Holmberg glimtade till. Bäst, förutom Bergwall, var Jacob Bucht utan att för den skull komma i närheten av Villaspelarnas klass.

VSK är ett berg- och dalbanelag den här säsongen. I kväll hade man något att skylla på, men ändå. Litet mer kan man begära. Eller hur, Micke Carlsson? På VSK:s hemsida säger Stefan Edberg att "det var ganska jämnt". Ja, före paus. Men inte sedan.

Grattis Tillberga, förresten. Seger mot Vetlanda med 6-5! Med bara juniorer på avbytarbänken.

 

 

 

1

Medan VSK:s spelarbuss trotsar motvind och snöblask på sin väg ner mot Lidköping bläddrar jag bland gamla nostalgiska bandybilder. Titta på den här. Tänk er bilden i färg. VSK-arens tröja är förstås grön, jag skulle tro att byxorna är bruna eller brungrå. Både tröja och byxor ser ut vara av ylle.

SM-final på Tingvalla 1935. Jag tror jag vet vem VSK-aren är.
SM-final på Tingvalla 1935. Jag tror jag vet vem VSK-aren är. Fotograf (troligen): EW Krassing.

 

Spelaren till vänster har röd tröja eftersom han spelade för IF Göta i Karlstad. Laget kallades för "tomtarna", eller "röda tomtarna" för att skiljas mot rivalerna i Slottsbron som vara klädd i blått och, som ni förstår, kallades "blåtomtarna". Vad den pojkaktigt käcka domaren har för för färg på sin polotröja kan jag inte ens gissa mig till.

Däremot gissar jag, nej jag är säker på att detta är en bild från SM-finalen 1935 som spelades på Tingvalla i Karlstad den 3 mars inför 6 705 åskådare. Man ser hur publiken står i mörka led bakom snövallarna. Det fanns nämligen snö och is i Karlstad, det gjorde det inte i Stockholm där isen på Stadion hade smält bort.

Göta var storlaget de häråren, och slog VSK i fem finaler mellan 1925 och 1935. VSK var inne i en sällan skådad förlustsvit och förlorade faktiskt sju finaler på raken (de övriga två förlusterna kom mot Sirius och Slottsbron). Det skulle dröja till 1942 innan ordningen återställdes på bandytorpet och VSK äntligen vann en final, mot Skutskär med 2-1, den första finalsegern sedan 1924.

Vilka är med på bilden? Domaren hette Ragnar Bäckström och kom från Stockholm. Götaspelaren har jag ingen aning om, men VSK-aren, som tycks ha spelat utan handskar, ser ut att vara lagets stora stjärna, Gunnar "Hyttan" Karlsson, den äldste av fem bandyspelande bröder från arbetarbostäderna vid Hyttan nere vid det som i dag kallas Lögarängen. "Stor-Hyttan" tog sig senare namnet Hyttse. Han var bandykung från slutet av 1920-talet, genom hela 1930-talet och en bit in på 1940-talet. Hyttse var anfallaren som gjorde vad som föll honom in. Han vann allsvenska skytteligan fyra gånger, han spelade sex SM-finaler men vann bara ett guld, den där gången 1942.

På Tingvalla 1935 gjorde Gunnar Hyttse och Einar "Eja" Bergström var sitt mål. Vad hjälpte det när Göta gjorde fem. Övriga spelare i VSK var Thor Karlsson, Bernt Hellström, Tage Dahlborg, Birger Hammarbäck, Folke Lindblom, Arne Lindholm, Knut Karlsson, Harry Thelin och Harry Andersson/Angtén.

Jag såg aldrig Gunnar Hyttse spela. Jag minns honom tyvärr bara som mannen som med åren drack för mycket och kom att tillhöra A-laget innan han dog 1988, åttio år gammal. I vår familjehistoria kom Hyttse också att spela en roll, eftersom han tilldelades VLT-priset 1942 trots att pappa det året överraskande blev svensk mästare i höjdhopp. Kanske tyckte prisjuryn att Hyttse var värd priset när han till slut vann sitt bandyguld (men det var Pontus Widén som gjorde båda målen, påpekar höjdhopparens son surt...).

 

 

 

Anfall är bästa försvar, brukar man säga. I dag var det tvärtom för VSK. Försvar var bästa anfall. Jag kan inte minnas när jag såg de grönvita göra en så gedigen försvarsinsats som i dag. Alla jobbade för varandra, alla jagade hem, alla ville göra livet surt för de blåklädda från Vänersborg.

Sjuårige dottersonen, som har en fransk pappa, hejade i milt oförstånd på vänersborgarna under en match för ett par år sedan. Han tyckte väl att Allez les Bleus lät bra. I dag visste han att det var de grönvita som gällde. Simon Jansson allra mest, Simon har blivit hans favorit.

VSK:s utmärkta försvarsspel tvingade Sergej Lomanov och de andra till solokörningar, och när de tappade boll vände VSK till anfall på ett synnerligen effektivt sätt. Ibland satt vi där bara och gapade, hänförda över de snabba kombinationerna, de öppnande passningarna och strömmen av vackra mål.

En typisk situation: Sergej Lomanov omgiven av fem VSK-are.
En typisk situation: Sergej Lomanov omgiven av fem VSK-are.

 

VSK vann alltså, som ni vet, med 9-3 och alla nio målen, alla nio, var spelmål av yppersta klass. Anders Bruun kostade på sig att missa två straffar för att inte bryta spelmålstrenden.

Patrik Sjöström kunde inte skjuta någon straff, av den enkla anledningen att han inte var med. Den onda fot, som tvingade honom av isen i Edsbyn, är inte alls bra och det lär bli sjukhusbesök i veckan som kommer. Ersättaren, junioren Rasmus Sjöström, skötte sig med den äran även om han började skakigt med ett felpass som hade kunnat ge Vänersborg ledningen med 2-0. Stolpen stod i vägen för Mikko Lukkarila, som annars hade blivit tvåmålsskytt. Efter den chansen var det roliga slut för Vänersborg. VSK gjorde mål på mål, det ena vackrare än det andra. Om man ska välja ut ett av dem, det är svårt, så får det bli Tobias Holmbergs smörpass fram till Jonas Nilssons 4-1 i den 39:e minuten.

Tobias Holmberg slår sin magiska passning till Jonas Nilsson.
Tobias Holmberg slår sin magiska passning till Jonas Nilsson.

 

Mesta Mästarna var bra i dag, kort sagt. På alla positioner. Roligt också för Janne Rintala att äntligen få spela igen. Han tackade med två målgivande passningar.

Sergej Lomanov kom ingenstans, han var mer än lovligt spak i sitt agerande. Hans landsman Nikita Ivanov bjöd till desto mer med sin krumma åkning, utan att för den skull åstadkomma några större farligheter.

"Västerås spelade smart, försvarade sig ramstarkt och utnyttjade varje tillfälle till omställning på ett närmast kliniskt sätt", sa Vänersborgs tränare Anders Uhlin till TT/ELA:S utsände Toni Andersson, en gång sportreporter på VLT.

I en haltande serie, där VSK och Kalix har en match till godo, avancerade VSK förbi Vänersborg till sjätte plats och har fyra poäng ner till Vetlanda närmast under slutspelsstrecket.  På onsdag blir det en svår bortamatch mot Villa Lidköping, sedan Gripen hemma på fredag. Det kan nog bli några poäng till before the fat Lady sings.

 

 

1

Söndag eftermiddag klockan 15 börjar bandyn på nytt för VSK. Matchen uppe i Kalix blev ju uppskjuten av den hårda kylan. På söndag väntar IFK Vänersborg i ABB Arena, ett Vänersborg med alla sina kvalificerade ryssar.

Den mest berömde av dem, Sergej Lomanov Jr, är en av världens bästa och alltid sevärd. Han har tackat nej till spel i det ryska landslaget i den stundande VM-turneringen i Sandviken. Ett av skälen sägs vara att Sergej protesterar mot det ryska förbundets behandling av hans far, Sergej Lomanov den äldre. Pappa Lomanov har stängts av i 2,5 år som ledare inom den ryska bandyn efter en debattartikel där han kritiserade förbundets slöseri med pengar och oförmåga att ta handskas med det utbredda systemet med uppgjorda matcher och mutade domare.

Rysk bandy är uppenbarligen på väg ner i en djup svacka. Publiken minskar, pengarna tryter, lag läggs ner och de bästa spelarna söker sig utomlands.

Bandypublik i Archangelsk 1996. Göran Widerbergs fina omslagsbild till boken Om bandy vore livet.
Bandypublik i Archangelsk 1996. Göran Widerbergs fina omslagsbild till boken Om bandy vore livet.

 

Systemet med mutor och uppgjorda matcher har funnits länge. Hans Elis Johansson har berättat om sina erfarenheter när han spelade i Jenisej för tjugo år sedan. Och jag har berättat om vad som hände i Archangelsk 1996. Berättelsen Mutorna vid Vita havet finns i början av min bok Om bandy vore livet. Jag läste om kapitlet i dag. Det var riktigt spännande! Här är första delen:

"Bandydomaren trodde inte att det var sant. Sådant händer inte i bandyns hemvävda lilla värld. I en roman möjligen, men inte i verkligheten.

Men det hände.

Bandydomaren stod i ett dragigt hotellrum i den slitna och fattiga nordryska staden Archangelsk. Den glåmiga vinterdagen hade aldrig varit ljus. Gråheten höll på att gå över i polarnatt. Issjoken vältrade sig tunga och dystra i floden Dvina utanför. Vita havet var inte långt borta.

Mannen som hade knackat på hotelldörren och som nu stod framför bandydomaren var ryss. Han var liten och satt. Han hade lagt sin blanknötta svarta dokumentportfölj på sängen med det blekgröna överdraget som doftade malmedel. Ryssen hade tagit fram en handskriven papperslapp med två ord och två siffror.

”Vodnik­-VSK 2–1”, stod det.

Inget mer.

”Vodnik-VSK 2–1”.

Bandydomaren skakade stilla på huvudet. Han anade vad lappen innebar, men vägrade tro det. Han var bandydomare. Han åkte runt och dömde i den lilla bandyvärlden. Han fick resan betald och några hundralappar. Han var ingen figur i en agentroman.

Nu pratade ryssen några enstaka engelska ord. Han log inte, han såg bara milt överseende ut, som om det han sade var den naturligaste sak i världen.

- Two thousand dollars. To each referee. And ladies and champanskij to room, sa han.

- What?

- Dollars. Money. You understand?

Ryssen pekade på lappen med resultatet igen. Utanför hotellfönstret rasslade issörja ner genom stupröret. En spårvagn gnisslade någonstans. På andra sidan den dioxinsmutsade floden blinkade mystiska röda radaranläggningar över en mörk ridå av tallar. Där bakom låg den stora ryska tundran.

Bandydomaren kände rädslan komma krypande som när en förkylning börjar bryta ut. Om några timmar skulle han döma finalen i Europacupen i bandy mellan de ryska mästarna Vodnik från Archangelsk och de svenska mästarna Västerås SK på Stadio Trud. Läktarna skulle fyllas av tio tusen ryssar i pälsmössor som alla ville se Vodnik vinna.

Ryssen med papperslappen skämtade inte. Bandy var stort här uppe i norra Ryssland, där fattigdomen låg tung och grå över vardagen och där framtiden bara fanns som en frusen förhoppning om alla de rikedomar som låg dolda under tundrans permafrost och Norra ishavets botten. Oljebolaget sponsrade Vodnik. Den stora bilfirman också, liksom massakombinatet med dioxinerna.

Bandydomaren hade hört talas om den ryska maffian. Han trodde inte på allt som folk berättade. Han visste att tidningarna kunde vinkla och överdriva. Han karskade upp sig.

- No, sa bandydomaren.

Njet rysk skumpa, njet fagra damer och njet dollar direkt i plånboken. Ryssen med papperslappen stod stilla.

- Sorry, sa han och backade ut i korridoren.

Tiden stod stilla. Bandydomaren försökte tänka klart. Helst av allt ville han åka hem, men han bestämde sig för att döma finalen.

Det här försöket att muta en bandydomare gjordes i början av december 1996, inför finalen i Europacupen. Fakta finns dokumenterade i den rapport som domaren lämnade till Internationella bandyförbundet, IBF, efter turneringen.

Jag var i Archangelsk när det hände. Jag såg finalen, men fick inget veta om mutskandalen förrän på flyget tillbaka till Stockholm. Domaren var från Finland. Han hade hållit tyst. Han var rädd och sa ingenting förrän han gått igenom passkontrollen och klivit ombord på planet som skulle flyga direkt till Arlanda. SAS drev på den här tiden en överoptimistisk reguljär förbindelse tillsammans med tyska Lufthansa i hopp om att tjäna pengar på det handelsutbyte mellan Skandinavien och norra Ryssland som rimligtvis borde komma igång men som aldrig gjorde det.

Jag intervjuade domaren på Arlanda och jag fick hans version bekräftad när rapporten lämnades till IBF. Tapio Siniaalto och Tuomo Fasta hade vilat på sitt hotellrum inför finalen. Den tredje finaldomaren, norrmannen Helge Stenset, hade ett annat rum. Den ryss som knackade på dörren och kom in med resultatlappen var enligt rapporten [...] ordförande i den internationella domarkommittén.

Ryssen, vem det nu var, bad att få tala ostört med Tapio Siniaalto som skulle vara huvuddomare. Tuomo Fasta ombads gå in på toaletten så länge. Siniaalto fick se en handskriven lapp med resultatet 2–1 till Vodnik och han fick ett muntligt förslag om att domarna skulle få champagne, flickor och 2 000 dollar var. Domaren skrev i sin rapport till IBF att han utsattes för ett grovt mutförsök.

Staffan Söderlund var ordförande både i Svenska och Internationella bandyförbundet på den tiden. Han litade på domarens berättelse.

- Bandyn har aldrig varit ens i närheten av en liknande skandal, sa Staffan Söderlund.

Han misstänkte att den som knackade på hos domarna agerade på uppdrag av ett spelsyndikat. Dörrknackaren hade varit med förr eftersom han bad den ene domaren gå in på toaletten så att han kunde tala ostört.

- Det är lättare att neka efteråt om bara en har hört vad man sagt, sa Söderlund.

De tre domarna försökte genomföra finalmatchen som om ingenting hade hänt. De var så inställda på att inte döma ut ryska favörer att de blåste mer till Vodniks nackdel än fördel. Vi som var där fick uppleva en mycket bra bandymatch. En av de bästa jag sett. Tempot var högt och inramningen utpräglat rysk. Läktarna var svarta av folk och varje gång Vodnik anföll steg jublet till ett dån likt ett startande Iljusjinplan.

Få svenska bandyspelare har fått vara med om något liknande."

VSK hyllas av den ryska publiken 1996.
VSK hyllas av den ryska publiken 1996.

P.S. VSK vann finalen med 5-4 efter mål i sudden death av Per Fosshaug.