1

Vad säger man? Storförlust för Mesta Mästarna uppe i Edsbyn, 2-6, och målvakten Andreas Bergwall var bäst i laget! Det hade, kort sagt, kunnat bli generande stora siffror.

Ändå började VSK riktigt bra. Högt tempo, fina anfall, bra energi. Framåtandan kom av sig efter Edsbyns två hörnmål, först en oväntad kombination i straffområdet, sedan en kanon av Mattias Hammarström. Däremellan hann Stefan Edberg kvittera på ett skott i nättaket. Vad hade han däruppe att göra, förresten?

Edsbyn ökade till 3-1 på en kontring där VSK:s högerförsvar tycktes upptagna med att dricka vatten eller slipa skridskor. Ändå gav Simon Janssons 3-2 på smart pass av Ted Bergström hopp om en framtid efter paus.

Men därav blev intet. VSK försökte förvisso, men de breda och nästan alltid uddlösa anfallen med många inblandade lämnade stora ytor bakåt, som taktiskt spelande Edsbyn utnyttjade. Till slut var det som att se ett självspelande piano. VSK anföll, kom ingen vart, vände hem, bytte kant, kom ingen vart, spelade bakåt, kom ingen vart, varpå Anders Bruun fick slå de där nödvändiga lyften från alldeles för avig position långt ner i banan. En uddlös kökkenmödding av sönderlästa anfallsvarianter.

VSK hade en enda chans efter paus, när Mikael Olssons frispelades av Tobias Holmberg, men missade. Edsbyn hade desto fler och bjöds dessutom på ett extra friläge när annars suveräne Bergwall kastade ut en boll rakt i gapet på en röd anfallare.

Micke Carlsson brydde sig inte ens om att ta timeout efter 2-4. Kanske hade han ingenting att plocka fram den här gången. Ola Johanssons taktik hade segrat. Hans Edsbyn experimenterar inte längre med happy-go-lucky-offensiv utan har gått tillbaka till det försvarstäta och hembackande spel, med skickliga kontringar som länge var lagets signum.

VSK halkar nu närmare det nedre slutspelsstrecket. Nåja, så illa är det inte, men det vore ju bra för oss alla grönvita bandyvänner om säsongens berg- och dalbana kunde plana ut på en lagom hög nivå. Grattis förresten till Tillberga, som tog poäng av Bollnäs.

Jag pratade med gamle målvakten Uffe Carlsson före senaste hemmamatchen. Han var med när VSK var riktigt, riktigt nere. Det var för sextio år sedan, i mitten av 1950-talet, när VSK spelade två säsonger i division två och bland annat fick möta VIK, förstärkt med hockeyspelare, på Arosvallens bakgård, B-planen bakom huvudläktaren.

Kval till högsta serien mot Waggeryd på Arsovallens B-plan 1956.. Foto: Sven-Olof Strömberg.
Kval till högsta serien mot Waggeryd på Arsovallens B-plan 1956. Pontus Widén i mitten. Foto: Sven-Olof Strömberg.

 

Uffe var med den sista säsongen i tvåan som slutade med två vinster mot Waggeryd i kvalet till högsta serien. Låt oss avsluta med en av Sven-Olof Strömbergs bilder från matchen mot Waggeryd på B-planen med husen på Vallgatan i bakgrunden.

Nu var jag förstås alltför negativ. Så illa går det naturligtvis inte. Mesta Mästarna går till slutspel och då kan allt hända. Vi tänker positivt i stället och minns finalen i våras. Kommer ni håg det här?

Simon Folkesson jublar efter finalvinsten mot Villa.
Simon Folkesson jublar efter finalvinsten mot Villa.

 

1

Först: VSK vann tämligen enkelt derbyt mot Tillberga med 6-2 i dag. Grönvitt startade bestämt, koncentrerat och ledde med 3-0 redan efter 18 minuter. Två mål av pånyttfödde Jonas Nilsson, som gjorde ett till i den andra halvleken.

Men det var tredje målet som var speciellt, och som säger en del om Micke Carlsson som tränare. Junioren Emil Juhlén blev sjuk och Micke ringde in en annan junior några timmar före matchen: den bara sjuttonårige Linus Björklund. Jag måste erkänna att jag trodde att han var en av de där små pojklagsspelarna som får vara med och värma med de stora grabbarna före matchen. Men nummer 17 blev kvar när domaren blåste till matchstart. Trots att han såg liten och blyg ut.

Linus Björklund är inte storväxt och jag trodde att han skulle få sitta på bänken tills matchen var avgjord. Men Micke Carlsson hade andra planer. Han skickade in sjuttonåringen på isen redan efter sju minuter och ett byte senare tackade Linus med att slå in tredje målet efter ett mycket vackert anfall som avslutades med att Mikael Olsson serverade en passning från kortlinjen till vänster.

Simon Jansson klappar Linus Björklund efter hans premiärmål.
Simon Jansson klappar Linus Björklund efter hans premiärmål.

 

Så leder man ett lag. Så ger man unga spelare förtroende.

Tillberga reducerade genom alltid duktige Robin Andersson men Ted Bergström sköt 4-1 innan pausen. Andra halvlek blev avsevärt mycket sämre. VSK drog ner på farten och satsade inte till hundra, medvetet eller inte vet jag inte. Laget har svårt att hålla samma höga nivå en hel match. Faktum är att storpubliken, över 5 500 i ABB Arena, bjöds på tämligen trist och ofokuserad bandy i andra halvlek. Patrik Sjöström fick äntligen träff på en hörna, Robin Andersson reducerade ännu en gång innan Jonas Nilsson på egen hand skrinnade igenom och satte punkt.

Jonas Nilsson tackas av spelare och klack efter sitt tredje mål.
Jonas Nilsson tackas av spelare och klack efter sitt tredje mål.

 

Jag avslutar med två fina bilder från unge Maxim Thoré skickade till mig efter matchen.

Robin Andersson överlistar Andreas Bergwall i första halvlek. Foto; Maxim Thoré.
Robin Andersson överlistar Andreas Bergwall i första halvlek. Foto; Maxim Thoré.

 

Andreas Bergwall dansar och räddar. Foto: Maxim Thoré.
Andreas Bergwall dansar och räddar. Foto: Maxim Thoré.

Inför det förra derbyt mellan VSK och Tillberga skrev jag mycket om Rinat Shamsutov och hans äventyr i den svenska och ryska bandyvärlden. Det kan inte hjälpas, men det blir en del om honom nu också.

Dan före dopparedan slog nyheten ner som en mindre bomb: Rinat Shamsutov, 43, lämnar Tillberga med omedelbar verkan för att i stället spela med storsatsande AIK, redan i morgon på annandagen.

Rinat Shamsutov har spelat sin sista match i Tillberga och i Västerås.
Rinat Shamsutov har spelat sin sista match i Tillberga och i Västerås.

 

Innerst inne var det ingen riktig överraskning. Shamsutov har varit för dyr för Tillberga, även om hans månadslön varit tämligen blygsam om man jämför med hockeyspelarna. Han har tjänat en bra bit under 50 000 kr i månaden, men utöver det har klubben förstås fått betala sociala avgifter och uppgörelsen med AIK frigör väl runt en halv miljon, i runda slängar på årsbasis, för Tillberga. Rinat Shamsutov må vara världsmästare och rysk mästare många gånger om, men han var med sin ålder ingen framtidsman för Tillberga.

Vad får då AIK sina pengar ifrån? Klubben som vill upp i elitserien inom två år har redan värvat Johan Willes (som hette Östblom när han spelade i VSK) och målvakten Martin Falk. Svaret heter Marco Engblom, vd i det egna bolaget Fortaxa Security, landets kanske största bandysponsor. Engblom har sedan tidigare flera storspelare på sin lönelista, bland dem Daniel Mossberg och Christoffer Edlund. Spelarna är anställda i Fortaxa men får fria händer och fötter att spela bandy.

Marco Engblom är stockholmare och har även Bajenspelaren Adam Giljam anställd. Nu tycks det som om han vänder blicken från Hammarby mot AIK och ser en resa mot elitserien framför sig. Med Rinat Shamsutov som affischnamn. Kontraktet är på minst två säsonger.

Nog om detta.

Innan jag går in på morgondagens derby måste jag kommentera en annan av veckans nyheter. Stefan Karlsson i Vänersborg har gjort Jonas Claesson från Vetlanda sällskap i säsongens petade tränares klubb. Vänersborg har inte levt upp till förväntningarna hittills, med alla sina dyra ryska importer och Stefan Karlsson har fått skulden. Med rätta eller inte har jag ingen aning om. Jag vet bara att det som vanligt är lättare att byta ut en tränare än ett helt lag.

Stefan Karlsson låter fjärdedomaren veta vad han tycker under en av kvartsfinalerna mot VSK i våras.
Stefan Karlsson låter fjärdedomaren veta vad han tycker under en av kvartsfinalerna mot VSK i våras.

 

Stefan Karlsson kan sina saker, men hans hårdhänta ledarstil gillas inte av alla. Han var tuff på bandyplanen också. Som den där gången i Chabarovsk 1981 när han som libero ledde det svenska laget mot den första VM-segern på rysk is. Karlsson lyckades gång efter annan styra undan Sergej Lomanov som då var världens bästa spelare och som är pappa till den Sergej Lomanov som får fortsätta att spela i Vänerborg utan Stefan Karlsson som styrande ledare.

VSK har spelat nere i Vetlanda också, utan att jag kommenterat det här på bloggen. Jag har inte hunnit. Boksläpp och jul har kommit emellan. Jag såg matchen på streamad teve, och kan konstatera att VSK hade vunnit om bara någon enstaka boll hade trillat in på alla chanserna i första halvlek. Men bollarna trillade inte in och när Vetlanda tog ledningen kunde laget smart spela på kontringar, mot ett VSK som envist körde fast i ett mönster som vi tyvärr sett för mycket av hittills under säsongen. Jag saknade än en gång de snabba omställningarna, de vägvinnande passningarna i djupet och framför allt de alltid hotande lyften. Återgå till det spel ni visade mot Edsbyn, snälla Grönvitt!

Simon Jansson omfamnades av Kim Barklund i förra matchen. I morgon är VSK ute efter revansch.
Simon Jansson omfamnades av Kim Barklund i förra matchen. I morgon är VSK ute efter revansch.

 

Jag tror det blir mer energi i morgon, inför storpubliken i ABB  Arena. Jag inte bara tror. Jag vet att det blir annorlunda. Jag tror att Janne Rintala kommer in i laget igen, men jag vet inte i stället för vem. Jacob Bucht har varit både lysande och anonym. Kanske han ska gå högerhalv, kanske ska Simon Folkesson vila sig i form? Vad vet jag.

Janne Rintalas stora stund: han har just avgjort SM-finalen mot Sandviken 2015.
Janne Rintalas stora stund: han har just avgjort SM-finalen mot Sandviken 2015.

 

Klockan 15 smäller det i morgon. Det blir femtusen i hallen. Minst. Det är inte var dag ett idrottsevenemang lockar den publiken här i stan.

Bandy, det är fint det.

Apropå annandagsbandy, förresten. Man brukar säga att bandyn började på annandagen förr i tiden. Det är bara delvis sant. Innan isarna började konstfrysas mot slutet av 1950-talet inleddes seriespelet ofta i januari. Den första annandagspremiären var 1957, den sista 1963.

Derbymatcher på annandagen är ett senare påfund, och ett lyckat påfund. Vem vill missa en sådan match?

P.S Jag fick just höra att Tillberga låter 14-årige Kasper Sandgren debutera! Han ska i alla fall få sitta på bänken som junioravbytare. Det skiljer nästan 30 år mellan Kasper och Rinat Shamsutov...

 

Vetlanda är ett bra bandylag. Flera snabba spelare med Johan Löfstedt som elegant spelmotor och med ett hårdhänt försvar. Om vi ska vara ärliga var 3-1 till VSK i paus inte riktigt rättvisande. Vetlanda hade bränt många lägen, Andreas Bergwall spelade som vanligt som den åldrande gigant han är. Hur orkar karln?

Micke Carlsson tog en tidig timeout för att ruska om sina spelare och hade glädjen att se Mikael Olsson köra slalom genom VBK-försvaret och vispa in första målet direkt. VBK kvitterade på en av de många högerhörnor som ordnades fram av Simon Folkessons lillbrorsa Robin, även han högerhalv och med nummer 43.

dsc_4411-johan-lofstedt
Johan Löftstedt, spelmotor i Vetlanda.

 

VSK:s tredje mål var smart. Högerhörna i sista sekunden före paus. Domaren tillät bara ett skott. Ruset koncentrerades på Putte Sjöström. Då klippte Stefan Edberg till. Just nu är han bäste skytt från höger.

VSK har förresten börjat få ordning på hörnorna. Nu körde man ett par varianter, bland annat en som jag såg för flera år sedan, på Lillis tid. Alla skyttarna cirklar en bra bit utanför straffområdet när hörnan går, för att förbrylla försvarets rus. Det gav ingen utdelning i går, det gjorde däremot en annan variant från höger där Tobias Holmberg spelade tillbaka bollen mot vänsterskjutande Anders Bruun som därmed fick rätt slagläge och bombade in 5-3. Därmed ryckte VSK ännu en gång från det hårt kämpande VBK som reducerade både till 2-3 och 3-4 innan de sista tjugo minuterna blev en flygande grönvit uppvisning, som påminde om matchen mot Edsbyn.

Anders Bruun gratuleras efter hörnvarianten som gav 5-3.
Anders Bruun gratuleras efter hörnvarianten som gav 5-3.

 

Simon Janssons målgest efter 6-3, pass från Simon Folkesson.
Simon Janssons målgest efter 6-3, pass från Simon Folkesson.

 

Målen var vackra. Simon Janssons genombrott, Ted Bergströms fina manöver ute till vänster innan han öppnade målet åt tremålsskytten Mikael Olsson. Extra roligt var åttonde målet, när junioren Rasmus Sjöström fick panga upp en högerhörna i krysset. Lagkapten Joneby såg till ta hand om bollen för Rasmus räkning. En sak är säker: det blir fler mål av denna talang.

Tre hörnmål alltså, och fem prydliga spelmål. Så ska det se ut. VSK-arna var eniga efteråt och menade att de hade kämpat ner Vetlanda. Johan Löfstedt erkände sig besegrad i en intervju i Vetlandaposten, men han såg ändå matchen som ett steg framåt, särskilt med tanke på turbulensen kring Jonas Claessons avhopp. I returen på lördag ska Vetlanda inte bränna lägena, sa han.

Vi får väl se vad oldtimer Bergwall säger om det. Elitserien börjar se riktigt intressant ut.

 

Jag hade hoppats få träffa Jonas Claesson ikväll, när hans Vetlanda kommer på besök för nystarten av elitserien efter landslagsuppehållet.

Men Jonas Claesson hoppade av tränarjobbet för nån dag sen. Han har ingen energi längre, säger han till Vetlandaposten. Bandy tar mer än den ger. En bidragande orsak är förstås att Vetlanda har haft en knackig inledning på säsongen. Nionde plats, elva poäng. Tre efter VSK som också haft en småknackig inledning. Det har talats om en del gny i spelartruppen där nere i Småland. Nu slutar alltså Jonas Claesson.

Han kom inte tillbaka till Rocklunda, där hans aktiva tid som bandyspelare slutade i mars 2002, när hans dåvarande lag Hammarby slogs ut av VSK i den fjärde SM-kvartsfinalen.

Då lade Jonas Claesson av efter femton år i den allsvenska hetluften. Det hade börjat i januari 1987 på Tjustkulle i Vetlanda. Jonas Claesson hade nyss fyllt sexton år och värvats från Sävsjö till Vetlanda. Femton minuter in i matchen mot Örebro fick han kliva in på isen för första gången. Han fick order att gå upp på topp, åkte bort mot högerkanten, skar snett inåt, fick bollen i fart, klockrent på klubban från klubbens storstjärna Patrik "Putte" Johansson. Jonas avancerade mellan ett par Örebroförsvarare och lyfte bollen i mål över utrusande målvakten.

Mål i första bollkontakten. Det dröjde tio, femton sekunder. Putte Johansson åkte fram till sextonåringen, klappade honom på gallret och sa: "Inte illa, grabben!".

Om detta och mycket annat berättade jag i boken om Jonas Claesson som kom ut 2003. Jonas berättade, jag frågade och skrev. Det hade varit kul att ses. Jonas Claesson gjorde 773 mål i 411 bandymatcher i allsvenskan, elitserien och slutspelet.

Inom parentes så är det Putte Johansson som tagit över som huvudtränare, nästan 30 år efter den där passningen på Tjustkulle.

Kvällens match är viktig för båda lagen. VSK hoppas behålla formen sedan vinsten mot Edsbyn förra veckan. Ted Bergström är tillbaka och Micke Carlsson ställer upp med alla de bästa.

Ett varningen ord i kväll för Vetlandas nummer 23, Johan Löfstedt. Inte bara för honom. Vetlanda är säkert bättre än vad tabellen låter ana.

Jonas Claesson läser i min bok Om bandy vore livet.
Jonas Claesson läser i min bok Om bandy vore livet.

Som sig bör var det hedersordföranden Karl-Erik Eckemark som först svarade rätt på gårdagens bildfråga. Laget på bilden är förevigat nånstans i Archangelsk, kanske på flygplatsen, i december 1996, på väg hem efter att ha vunnit med 5-4 över Vodnik i finalen av den numera avsomnade Europacupen.

Jag var där. Det var en magisk upplevelse. Säkert tiotusen pälsklädda ryssar på Stadio Trud såg en utmärkt bandymatch i högt tempo mellan VSK, som spelade cupen i egenskap av svenska mästare (7-3 i finalen mot Saik i mars samma år), och ryska mästarna Vodnik som då hade ett mycket starkt lag.

Per Fosshaug har gjort avgörande 5-4 mot Vodnik 1996. Han gratuleras av Thomas Liw. Foto: Lars Höglund (ur boken Om bandy vore livet).
Per Fosshaug har gjort avgörande 5-4 mot Vodnik 1996. Han gratuleras av Thomas Liw. Foto: Lars Höglund (ur boken Om bandy vore livet).

 

Jag har berättat om matchen i min bok Om bandy vore livet, om hur Per Fosshaug avgjorde i sudden Death genom att slå in hörnretur efter ett skott från liberon med den korta klubban, Anders Hedlund. Jag återkommer senare i den här bloggen om den märkliga historien om hur de finska domarna blev utsatta för ett mutförsök före matchen. Här är lagbilden igen:

Ett lag på väg hem, en gång för många år sedan.
Ett lag på väg hem, en gång för många år sedan.

 

På lagbilden saknas matchhjälten Fosshaug, men vi känner igen en rad ansikten. Övre raden från vänster: Thomas Liw (som numera tränar Edsbyn), läkaren Mikael Sars, Mattias Bissen Larsson, Göran Rosendahl (skymd av den ryska tolken), materialaren Håkan Hedlund (bror till fotbollscentern Morgan), Pierre Roos (tror jag), Jonas "Josse" Johansson, Hans Elis Johansson och materialaren Bosse Wiberg. Nedanför dem från vänster: Andreas Broberg (numera elitdomare), Josen Olsson, Lars Gustafsson, Änsen Carlsson med Sören Boström bakom sig, Micke Carlsson (dagens VSK-tränare) med Ted Andersson i huva bakom, Lillis Jonsson, reservmålvakten Petri Isonen och andretränaren Mikael Gustafsson (som hade varit framgångsrik juniortränare).

5

Jag undrar vad bandynestorn Ola Johansson tänkte när han såg VSK spela bandy i ABB Arena ikväll. Han kan knappast ha varit beredd på vad Edsbyn bjöds på. VSK överraskade med ett delvis nytt sätt att ta sig fram över isen.

Tre, fyra gubbar, ibland fem, fanns plötsligt längst därframme, beredda att hugga på de långa eller halvlånga lyft som slet sönder Edsbyns röda försvar gång efter annan. VSK lyfte mer under en period i första halvlek än vad laget lyft under hela serien hittills.

Jag utgår från att det var ett uttänkt drag.

Edsbyns målvakt är chanslös på Patrik Sjöströms straff som gav VSK ledningen med 5-1.
Edsbyns målvakt är chanslös på Patrik Sjöströms straff som gav VSK ledningen med 5-1.

 

Edsbyn, som fått beröm för att ha gått över till offensiv bandy á la VSK, fick se sig sönderkontrade. När VSK skaffat sig en ledning på ett par mål blev det förstås ännu lättare att spela, mot ett skadedrabbat Edsbyn som tvingades satsa framåt och som lämnade stora ytor för ystra grönvita spelare. I andra halvlek hade VSK-arna uppenbart roligt och vi fick se flera vackra bandymål. Fjärde målet var nog allra snyggast med en rad spelare inblandade innan Holmberg avslutade på Nilssons sista pass. Det blev 6-2 till slut.

Öppna ytor för ystra grönvita. Simon Jansson öppnar för Jonas Nilsson.
Stora ytor för ystra grönvita. Simon Jansson öppnar för Jonas Nilsson.

Nu blir det landslagsuppehåll i nio dagar. Två VSK-are är uttagna till fyrnationsturneringen i Trollhättan: Andreas Bergwall (som är tillbaka i blågult) och Simon Jansson.

Fram till nästa grönvita match får jag hitta på något annat att blogga om. Det blir inte så svårt. Jag ska plocka fram några minnen och gamla bilder. Redan nu kan ni ju fundera över den här bilden.

Var kan den vara ifrån?

Ett lag på väg hem, en gång för många år sedan.
Ett lag på väg hem, en gång för många år sedan.

 

VSK glömmer förstås inte fredagens smäll mot Tillberga i första taget. Men Tillberga är inte längre ett av de där lagen som alltid sladdar i serien. Laget har många bra spelare, som mognat med åren. Tillberga är i dag ett bra lag. Betänk att de svartklädda faktiskt skåpade ut Edsbyn med sensationella 7-2 för inte alltför länge sedan. Detta Edsbyn som reser ner till ABB Arena för att möta VSK redan i morgon, måndag kväll.

Isen är nyspolad, två nya poäng att spela om. Edsbyn har haft en bra start på elitserien, trots förlusten mot Tillberga och trots förlusten mot Bollnäs i fredags. Edsbyn sägs ha varit det bättre laget och hade inte Patrik Aihonen stått i Bollnäs mål så hade Edsbyn vunnit. Samme Aihonen som såg till att Bollnäs vann mot VSK i november.

Måndagens match är förstås en klassiker, även om ordet är slitet. Edsbyn från Hälsingland, med bara runt fyratusen invånare, är på något sätt det typiskt svenska bandylaget. En ort med träindustri och snickerier som ställer upp för bandyn. Nio SM-guld, tredje plats i maratontabellen. Alltid bra. Mot Mesta Mästarna, VSK från den stad som en gång kallades en förvuxen bruksort, med Asea som dominerande industri. Liten mot stor.

En läktare på Studenternas 2008...
En läktare på Studenternas 2008...

 

Säger man Edsbyn så säger man också efternamnet Johansson. Elis Johansson, 93 år i år, var legendarisk spelare från 1946 och tjugo år framåt. Det var under Edsbyns första storhetstid, när bygdens bönder lassade in pengar i föreningen.

Nästa storhetstid kom efter 1975 när en privatperson (släkt med Kuben Olsson tror jag) satsade en slant och fick kommunen hjälpa till med att bygga den första konstfrysta arenan på Ön. Då hade Elis son Ola blivit stor, och snart också lillebrorsan Hans Elis. Ola Johansson var med när Edsbyn slog VSK i finalen 1978, det var förresten också Lars Liw, som värvats från VSK och som är pappa till dagens tränare Thomas och Thomas fortfarande spelande yngre bror Daniel.

Under denna andra storhetstid spelade Edsbyn tre finaler, sedan försvann Ola till Boltic och så småningom till Västerås där han återförenades med bror Hasse 1988. Edsbyns tredje storhetstid fick vänta till 2000-talet när hallen, Bandykyrkan, byggdes och laget vann fem SM-guld raken mellan 2004 och 2008. Självklart med Ola Johansson som tränare.

Ständigt denne Ola Johansson. Jag minns att Sergej Lomanov senior en gång utnämnde Ola till världens bäste. Ola själv har pekat ut Per Fosshaug som ännu bättre.

Ingen slår dock Ola Johanssons finalrutin. Han har deltagit i 20 SM-finaler och vunnit 17 guld som spelare eller som ledare. Som spelare: ett guld med Edsbyn, sex med Boltic och tre med VSK. Som ledare: två med VSK och fem med Edsbyn.

Ola Johansson och Sören Boström efter SM.guldet mot Boltic 1993. Det var Olas sista match och tionde guld som spelare.
Ola Johansson och Sören Boström efter SM.guldet mot Boltic 1993. Det var Olas sista match och tionde guld som spelare.

 

Efter finalförlusten mot VSK 2009 drog sig Ola Johansson tillbaka från bandyn några år. Men sedan förra säsongen är han tillbaka i Edsbyns ledarstab igen, i en något mer försynt roll bakom Thomas Liw och Kuben Olsson. Längre bort i den rådgivande periferin finns också Hans Elis.

Kanske randas en ny storhetstid. Hela bygden sluter upp igen. Supportrarna samlade in en miljon i våras - mycket för en så liten ort - och Edsbyn kunde värva bland andra de lovande bröderna Määttä från Finland.

Ola Johansson har bott i Västerås alla år sedan 1988 och han tycker inte det är särskilt kul att se Edsbyn spela mot VSK. Han har känslor för båda klubbarna. Ett är säkert: han ser fram mot en bra bandymatch.

Det gör vi alla. VSK måste resa sig igen. Alla måste jobba hårdare. Det är lätt för mig att säga, jag som knappt orkar stå en hel match utan måste leta upp en sittplats. Precis som pappa måste göra när han var lika gammal som jag och vi åkte upp till Söderstadion 1989 att se VSK, ledda av bröderna Johansson, inleda ett decenniums segertåg med finalvinsten över Vetlanda.

Edsbyn har lagt om spelstil i år och tagit efter VSK:s mer offensiva och direkta sätt att spela bandy. Men det lär inte bli någon tokoffensiv. Inte mot VSK i ABB Arena. Edsbyn dras dessutom med två skador: liberon Fredrik Åström har fått förnyad känning av de hjärtproblem som höll honom borta från bandyn en tid, och hårdskjutande Mattias Hammarström har ljumskproblem.

Om matchen hade spelats i Edsbyn hade jag nog åkt dit. Det var länge sedan jag var däruppe. Senaste gången var nog i mars 2008 när Edsbyn vann femte och avgörande semin mot VSK. Det var hemskt. Edsbyn gjorde mål på varenda hörna kändes det som.

Jocke Hedqvist drar på en av dessa eländiga hörnor mot Daniel Kjörling i VSK-målet 2008.
Jocke Hedqvist drar på en av dessa eländiga hörnor mot Daniel Kjörling i VSK-målet 2008.

 

Enda trösten var att sångsvanarna hade samlats i Voxnans dalgång, på väg mot ett land ännu längre norrut där det inte spelades bandy.

Sångsvanar i Hälsingland 2008.
Sångsvanar i Hälsingland 2008.

 

 

1

I kväll skrevs lokal bandyhistoria i Västerås. Lilla Tillberga vann för första gången en seriematch över storebror, Mesta Mästarna. TB kämpade och slet, krigade och jobbade, åkte och åkte och vann rättvist, mycket rättvist med 3-2.

Storpubliken fick uppleva bandyhistoria.
Storpubliken fick uppleva bandyhistoria.

 

Det var över 3 500 åskådare i ABB Arena, de flesta grönvita fans. De fick se det dom inte trodde skulle kunna hända. Jag kan orda hur mycket som helst om VSK:s brist på fantasi och energi, men jag gör inte det. Alla vi som var där såg att spelhjulen inte kuggade i varandra på hela matchen. Alltför många spelare föll ur ramen. Alltför stereotypa anfall fastnade i Tillbergas tuffa säck.

Jag nöjer mig med det. Mesta Mästarna kommer säkert igen, även om det här förlusten svider. Micke Carlsson tog timeout men hittade inga vägar in i matchen.

Nu är det dags att berömma Tillberga. Oskar Robertsson fick dom att spela exakt som dom skulle mot VSK. Hårt. Fränt. Utan att skrämmas av hög press. Rinat Shamsutov tog upp bollen över mittplan, förbi styrande VSK-are, massor av gånger. Sedan körde han inte fast utan matade sina lagkamrater med enkla rättvända pass.

Rinat Shamsutov var en av de bättre. Här har han åkt ur Simon Janssons press.
Rinat Shamsutov var en av de bättre. Här har han åkt ur Simon Janssons press.

 

Jesper Hermansson på den andra kanten gjorde inte som hans flygelmotståndare i VSK: han dunkade inte upp och fastnade i ett evigt klubbkrig. I stället lät han bollen göra jobbet och levererade det ena eleganta uppspelet efter det andra snett över mittplanen mot diagonalt mötande anfallare. Klassiskt. Effektivt.

Och så denne Robin Andersson som var ett ständigt orosmoment för VSK. Martin Flodström sköt vinnarmålet på högerhörna i 83:e minuten. Och för er som undrar om det var hög klubba när Niklas Engström tog ner lyftet innan han kvitterade kan jag säga, efter ha sett repriserna, att det var det inte.

Västerås har fått ett nytt, bra bandylag! Det är bara att gratulera Tillberga och oss bandyvänner.

TB-glädje efter Martin Flodströms 3-2.
TB-glädje efter Martin Flodströms 3-2.

Det finns egentligen ingen anledning för någon bandyvän att stanna hemma i kväll. Inte ens På Spåret.

Tillberga räknar med storpublik i ABB Arena, när klubben bjuder på gratis entré till den klassiska derbymatchen mot VSK. Avgående klubbchefen i TB, Zocke Johnsson lovar nästan slagsmål, röda kort och hetsig stämning när han som vanligt vill skapa rubriker.

Jag tror det blir en tät och bra match, utan slagsmål och röda kort. Och jag tror på mycket folk. Aldrig tidigare har det spelats ett bandyderby mellan två Västeråslag med så bra lägen i tabellen. Båda lagen har dessutom en uppåtgående formkurva.

Rinat Shamsutov har hunnit bli 43 år. Här jagas han av Jonas Nilsson i en förra säsongens derbymatcher.
Rinat Shamsutov har hunnit bli 43 år. Här jagas han av Jonas Nilsson i en förra säsongens derbymatcher.

 

Jag ser fram emot att se hur Rinat Shamsutov spelar, nu när han uppnått den även i bandysammanhang aktningsvärda åldern 43 år. Han har ju en mångskiftande historia bakom sig. Född i den lilla staden Pervouralsk i södra Ural, med en bandykarriär som startade i Dynamo Alma-Ata 1989, i det Kazakstan som då ännu var en sovjetisk republik. När Kazakstan blev självständigt två år senare fick hand dubbelt medborgarskap och kunde spela i Kazakstans landslag i dess första VM-turnering, i USA 1995. När VM spelades i Västerås 1997 var Shamsutov med i det ryska laget.

Dynamo Alma-Ata 1990 med Rinat Shamsutov längst upp till vänster. Bild från bandynet.ru
Dynamo Alma-Ata 1990 med Rinat Shamsutov längst upp till vänster. Bild från bandynet.ru

 

Han gick laget runt i en rad svenska klubbar under den första ryska invandrarvågen på 1990-talet: Kungälv, Katrineholm, Sandviken, Katrineholm igen och (VSK 2002-2004). Efter det återvände han till rysk bandy och till det vid den tiden pengastinna Vodnik i Archangelsk. Han följde med när ägaren flyttade pengar och spelare till Dynamo Moskva. Där spelade ända till förra säsongen när han "flyttade hem" till Tillberga och Västerås där familjen med två barn har hus utåt Hamre till. Tolvårige sonen spelar i ett av Tillbergas pojklag.

Tillberga kan förstås inte betala de löner som Dynamo en gång försåg sina spelare med. Men dels håller pengarna på att ta slut i rysk bandy, dels kan det finnas en annan social framtid i Sverige för en åldrande bandyspelare.

De som sett Rinat Shamsutov spela i höst betecknar honom dock inte som en "åldrande spelare". Han är vältränad och håller fortfarande hög klass, även om Oskar Robertsson väljer att spela honom som vänsterhalv. Kanske för att ryssens defensiva ambitioner inte riktigt räcker till som mittfältare.

Där finns förresten en annan rysk import som VSK-försvaret får hålla ögonen på ikväll: Ivan Lebedev, 30, från Dynamo Kazan. Lebedev har blivit allt bättre. Han gjorde tre mål i den överraskande bortavinsten mot Hammarby och två senast hemma mot Sirius. Lebedev beskrivs som en ödmjuk spelare som ger allt för laget, både offensivt och defensivt. Låter som en klyscha, vi får se ikväll.

Tillberga har som vanligt ett gäng tidigare grönvita i organisationen. Ledare som Peder Lönn, Oskar Robertsson, Mattias Larsson och Olle Wiberg. Spelare som Jimmy Jansson, Kim Barklund och Jesper Hermansson.

Vilken match det kommer att bli.

Undrar om man kan hitta en sittplats?