En läktare för tjugotre år sedan

Först av allt, bandyvänner: Kom i tid i kväll, matchen mot Villa börjar redan klockan 18. Bandyn byter tid en timme för att slippa krocka med ishockeyn klockan 19 när VIK möter ett lag med det märkliga namnet Pantrarna.

Trots allt strul med spelet under seriens inledning är jag full av förtröstan inför kvällens match. En sann bandyvän är alltid full av förtröstan. De gamla isarna spolas alltid på nytt, de gamla skären skrapas bort, minnena förbleknar. I kväll möter Mesta Mästarna ett av landets bästa lag. Villa från Lidköping vid Vänern är just nu i en klass för sig tillsammans med de eviga svartklädda plågoandarna i Sandviken och ryssvärvningarnas Vänersborg.

Kommer ni håg att Lidköping en gång ville byta namn till Lidköping-vid-Vänern för att inte längre förväxlas med Linköping. Samma namnstil som Newcastle-upon-Tyne, ni vet. Det blev avslag.

Avslag blir det kväll också. Klockan 18. Villa kommer med alla sina toppnamn, som Esplund, Daniel Andersson och David Karlsson men saknar ett par skadade gubbar i gänget bakom de stora: backen Tobias Backman och duktige målvakten Jon Karlsson (målvakterna är förresten bättre överlag den här säsongen, eller hur?) .

VSK har alla spelbara. Mikael Olsson är tillbaka, Janne Rintala får vila.

Jag slutar med en publikbild från Studenternas 1993. Hur många i VSK-klacken för tjugotre år sedan är på plats ikväll, tro?

Den grönvita klacken 1993 när VSK vann finalen mot Boltic med 5-4.
Den grönvita klacken 1993 när VSK vann finalen mot Boltic med 5-4.