Jag såg första halvlek av kvällens match mot kvartersgänget Tellus på Zinken på bandylive. VSK satte hyfsad fart och gjorde tämligen enkelt 5-0. Matchens passning var Tobias Holmbergs öppning för Jonas Nilssons friläge.

Sedan slog de grönvita av på takten och jag erkänner att jag bytte streamingkanal.

Jag slog över till en betald sändning från New York där norrmannen Magnus Carlsen skulle försvara sin världsmästartitel i schack mot ryssen Sergej Karjakin. Ställningen var 6-6 efter de tolv ordinarie partierna. Nu skulle det bjudas på snabbschack som avgörande tiebreak. Så oerhört spännande!

Jag avstår från att kommentera händelserna i New York, som pågår när jag skriver detta. Magnus Carlsen hade en chans att vinna men missade den. Men det är inte avgjort.

Avgjort var det däremot på Zinken, där VSK i numera vanlig ordning slappnade av, släppte in två mål, men kom tillbaka och vann komfortabelt med 7-2. Tre mål av Simon Jansson.

Det är inte kul att mota hörnor.
Det är inte kul att mota hörnor. Putte Sjöström pangade in en högerhörna i kväll och är kanske på gång ingen. Bilden är från träningsmatchen i augusti.

 

När Tillberga samtidigt vann över Sirius med 4-2 så har lagen bäddat för en fint derby i ABB Arena på fredag. Aldrig tidigare har de två Västeråslagen legat så nära varandra i tabellen. Aldrig tidigare har Tillberga varit så bra.

Jag ser redan fram mot matchen.

Nu återgår jag till schacket i New York. Det kan dra ut in på småtimmarna.

 

Första tjugo minuterna mot Kalix var säkert de bästa VSK spelat den här säsongen. Hög fart, bestämda anfall på många spelare, snabba skiften från kant till kant och skickliga avslut. Stackars Kalix hängde inte alls med. Det stod 5-0 innan norrbottningarna fick vara med.

Som i så många andra matcher tappade VSK tempo och intensitet mot slutet av halvlekarna. Fullt naturligt. Inget lag kan köra som VSK gör i 2x45 minuter. Jacob Bucht tog fotskadade Oscar Gröhns plats som vänsterhalv och rörde ideligen om i den offensiva grytan med luriga kringelåkningar, fina passningar och bra skott.

Jag lämnade ABB Arena för ett glöggmingel när ställningen var 9-3. Kalix gjorde sedan två mål till och bevisade att de grönvita var litet oskärpta i defensiven emellanåt. Hedersordföranden Karl-Erik Eckemark kom med viss fasa ihåg hur Kalix höll på att vända ett underläge 1-7 mot VSK i en match på Kalix IP under lagets första säsong i elitserien 1993-94. VSK kom undan med blotta förskräckelsen och vann med 7-5.

Den matchen, i januari 1994, sågs av 4 213 personer. Det är fortfarande publikrekord däruppe. Kalix hade ett bra lag då, kom till kvartsfinal, mötte VSK igen och tvingade de grönvita till fem matcher. Bidragande orsak var förstås ryssen Konstantin Zaletaev, som kom till Kalix från Murmansk, 24 år gammal, och snabbt visade sig vara en av bandyvärldens bästa offensiva mittfältare. Han är Kalix bäste spelare genom tiderna. När han återvände till Ryssland gick det snabbt utför för honom och han hittades död i Moskva 2007.

Låt mig avsluta med några bilder från dagens match i ABB Arena som bara sågs av 832 personer. Sämsta för i år. Det var annat uppe i Kalix på Zaletaevs tid.

Jacob Bucht skjuter 8-2.
Jacob Bucht skjuter 8-2...

 

... och saluterar fullträffen.
... och saluterar fullträffen.

 

Ted Bergström fokuserar.
Ted Bergström fokuserar.

 

Tobias Holmberg gjorde första målet.
Tobias Holmberg gjorde första målet.

2

Elitserien svänger. Igår stormade bandyhavet. Tillberga vann över Hammarby på Zinken! Vänersborg noterade tredje raka förlusten, nu mot Broberg som punktade Lomanov. Bollnäs slog Villa i knottrigt snöblask och Tellus tog poäng av Sirius. Bara Saik och Edsbyn ångar på.

Tyvärr haltar serien. VSK har färre spelade matcher än flera av de andra. Reservpoäng. I morgon väntar sig alla två nya, mot stackars Kalix som reser landet runt för stora pengar och som bara har några hindra åskådare på hemmamatcherna däruppe där det stora mörkret snart sänker sig.

Match klockan 15 i morgon. Tillåt mig illustrera dagens blogg med en häftig situationsbild från en SM-final på Stadion i slutet av 1920-talet. VSK är ena laget. Verkar vara uppställning för ett frislag. Endera dan ska jag försöka ta reda på vilken match det var.

Final på Stadion. Okänd fotograf.
Final på Stadion. Okänd fotograf.

I går fick vi veta att Bengt Berglind lämnat oss. För oss bandyvänner är han mest känd som "Beggas". Han spelade högerhalv i det VSK-lag som tog guld 1960 efter att ha besegrat Sirius på Stadion med 3-1.

Beggas var en försynt man. Jag träffade honom sista gången för fem år sedan när han lyssnade på ett av mina föredrag om Västerås gamla historia. Jag vill minnas att han berättade att hade växt upp i arbetarbostäderna Gula villorna på Utanbygatan / Östermalmsgatan som ett av nio syskon. Men minnet kan svika mig.

Däremot minns jag honom bra från bandyplanen. En trygg och säger ytterhalv som alltid gjorde sitt jobb. Han fick inga jätterubriker, men han hade en given plats i finallagen 1959 och 1960.

VSK efter seriesegern 159. Foto: Åke V Larsson, Västerås stadsarkiv.
VSK efter seriesegern 159. Foto: Åke V Larsson, Västerås stadsarkiv.

 

På bilden syns han i nedre raden längst till vänster med den grönvita stickade luvan. Jag undrar om Beggas fick uppleva tiden med hjälm? Bilden är tagen på Rocklunda efter seriesegern i norrgruppen 1959 (eller var det södergruppen?). På den tiden var det två allsvenska grupper; seriesegrarna mötte varandra i finalen. Motståndarna det här året var Skutskär, ledda av den legendariske målvakten Bosse Nilsson som sägs ha dömt bort ett VSK-mål i finalen genom att ryta "Offside!" så att domarna inte vågade annat än blåsa. Det finns en annan skröna om att Bosse brukade ha en extra boll i fickan som han kunde plocka fram om det blev diskussioner om bollen var inne eller inte.

Skutskär vann hursomhelst finalen 1959 med 2-1 inför rekordpubliken 28 848 personer. Beggas Berglind fick vänta till året efter på sitt gud. Då var det "bara" 25 716 på Stadion.

Titta en gång till på lagbilden från Rocklunda. Bredvid Beggas i nedre raden: Henry Ohlsson, Solle Jonsson, Ove Almroth och Malte Eidhagen. Övre raden från vänster: Gucko Jansson, Nisse Wickman, Lill-Bissen Berglund, Sven-Erik Broberg, Bernt Wasberg och Nisse Andersson.

Till sist ett stort GRATTIS till Micke Carlsson, Simon Jansson och hela laget till alla priserna på gårdagens västmanländska idrottsgala! En jubelbild platsar alltid.

Måljubel mot Saik i tredje semin i våras.
Måljubel mot Saik i tredje semin i våras.

 

Tillägg på eftermiddagen

Jag var på bandykansliet. Vi pratade om Beggas. Då fick jag veta att Lennart "Fralle" Ferngren också gått bort, för några dagar sedan. Fralle kom in i laget finalsäsongen 1960 och var med om att vinna guldet. Han hjälpte klubben med att kolla biljetter i vändkorsen ända fram till i våras. I höst har jag saknat honom. Nu vet jag varför.

Beggas blev 82, Fralle 80. Jag tittar en gång till på lagbilden från 1959. De här spelarna är inte längre med oss: Beggas, Henry Ohlsson, Solle, Almroth, Broberg, Wasberg och Nisse Andersson.

När jag skrev i tidningen om bandy lovade jag att inte kalla Vänersborg för Lilla Paris, bara för Birger Sjöbergs skull. Om jag hade varit därnere ikväll hade jag nog skrivit något om Vänern i stället, som låg och stilla och blank i väntan på vad som komma skulle.

Måsar i väntan på Mesta mästarna.
Måsar i väntan på Mesta mästarna.

 

Mesta Mästarna, med en usel början på säsongen i bagaget, kom ner till Vänersborg och spelade ut det lag som börjat så mycket bättre. I kväll var det VSK som förde matchen från början till slut, om man får tro den utmärkta sändningen på nätet, lika utmärkt kommenterat av den före detta Vänersborgshalven Petter Andersson som tvingades lägga av med bandyn alltför tidigt förra året, efter en höftskada. Petter sammanfattade VSK-sättet att spela bandy: "Alla är ett hot när de kommer...".

Så sant som det är sagt. När VSK spelar som ikväll är det mästarbandy. Alla deltar, alla VILL delta, alla åker sig till positioner, alla bidrar, ingen snackar ut sig, ingen åker runt och skakar på huvudet. Alla är med. Som i en politisk valslogan. Det blev 6-3 till slut.

När junioren Emil Juhlén tog några extra svängar med bollen i slutskedet för att få tiden att gå var det nästan så att Sergej Lomanov applåderade. Det gjorde han nog inte förresten . Miljonvärvningen från Krasnojarsk hade fullt upp med att begrunda sin egen halvdana insats: ständigt kringfolkad av grönvita, utstyrd och bortmotad och utan egentlig målchans på en hel match, om man undantar ett skott utanför. Lomanov tappade boll i stället och var indirekt orsaken till två snygga grönvita kontringsmål. Utvisad blev han också.

Mikael Olsson har gett begreppet tvåvägsspelare ett ansikte.
Mikael Olsson har gett begreppet tvåvägsspelare ett ansikte.

 

Tobias Holmberg, två målpass, ett mål.
Tobias Holmberg, två målpass, ett mål.

 

Den näst bäste ryssen, Nikita Ivanov hade en uppåkning när Vänersborg fick låna bollen efter de första fem minuterna av total grönvit dominans. Sedan kom inget mer. Han körde ständigt fast i det VSK-försvar som spelade utomordentligt bra. Bästa för i år. Talande nog är att hemmalagets tre mål kom på en straff, en hörna och på en indianare från Oscar Gröhn. Inget riktigt spelmål, alltså.

Framåt var VSK som laget var det var som bäst tidigare två säsonger. Överlappningar, bollsläpp, sidskiften, instick och dessa evigt farliga rundningar av backlinjen ner mot kortlinjen. När Simon Jansson inte riktigt var vän med bollen klev Simon Folkesson och Mikael Olsson fram i stället. Jonas Nilsson gjorde det vi vet att han kan: två mål. Och Tobias Holmgren levererade (å vilken härlig klyscha) i vanlig ordning med två snygga målpass och ett snyggt mål på en fenomenal passning snett bakåt från Olsson.

Ja, det fanns mycket för ett grönvitt hjärta att klappa för. Patrik Sjöström dunkade in en straff. Nu kommer snart hörnmålen också, och, då ni! Emil Juhlén gjorde förresten det första målet, i denna sin bästa match för säsongen.

Om jag kunde travestera Birger Sjöberg skulle jag skalda något om vår längtan till finalen, där läktarna de stå så gungande med vita och gröna supportrar på.

Men det kan jag inte.

Jag minns matchen i Vänersborg i slutet av februari i våras. VSK vann med 4-3 i den andra kvarten. Men det satt hårt åt. Vänersborg reducerade och tryckte på mot slutet.

Det Vänersborg som VSK möter där nere på tisdag kväll är ännu bättre, rentav ett av de bästa lagen i elitserien med sina tre ryska spelare. Sergej Lomanov har hittills gett valuta för pengarna. Han öser in mål, 14 stycken hittills, sex assists. Det gäller att styra ut honom innan han kommer i sina lägen vid frislagscirklarna.

En annan skarpskytt, Jocke Hedqvist, säger till TT/ELA att det var en snöplig och onödig förlust borta mot Sirius i går. Vänersborg hade en kvittering på gång i slutet när en Siriusspelare plockade en hörna med handen och lade ner bollen till en medspelare som vore han målvakt. Självklar straff, men domarna såg ingenting. Huvuddomare var förresten västeråsaren Andreas Broberg, som spelat både i VSK och Tillberga med den äran. Han blir säkert en bra domare också, vad det lider.

Vänersborg är ute efter revansch. Det är VSK också, som har en stigande formkurva. Samma lag som mot Villa aviseras och Micke Carlsson säger att han lärt sig läxan av den tappade fyramålsledningen.

Jag får nöja mig med att se matchen på nätet. Bästa jag startar knappa in en timme i förväg innan teknikstressen får en gammal gubbe att skrika högt.

Hemmapubliken i Vänersborg.

 

Avrundar med några bilder. Först en klassiska bandyportfölj, med lika klassiskt kryddad glögg, på ABB Arena i fredags. Claes Tillander äger portföljen, Matts Lidhagen låter sig bjudas. Som jämförelse lägger jag ut en bild på en annan typ av bandyportfölj, från en kylslagen läktare i Krasnojarsk 1997. De sibiriska portföljerna innehåller förstås vodka och grovt brunt bröd, men också fläsksvålar och allehanda burkar med hemlagad pickles. Kolla in sittdynorna. Man sitter helst på bandy i Ryssland, hur kallt det än är.

Claes Tillander, till höger, och Matts Lidhagen firar med bandyglögg.
Claes Tillander, till höger, och Matts Lidhagen firar med bandyglögg.

 

Rysk bandyportfölj, Krasnojarsk 1997.
Rysk bandyportfölj, Krasnojarsk 1997.

 

Jag lade ut en tjugotre år gammal publikbild från Studenternas häromdan. Där såg man inga bandyportföljer och termosar utan mer av flaskor med öl och cider. Här är en annan publikbild som jag hittat i gömmorna: från en SM-final på Stockholms stadion runt 1930. Jag tror att VSK fick stryk av Karlstad-Göta, men männen med hattarna var glada ändå.

Publik på en bandyfinal Stockholms stadion, runt 1930. Fotograf okänd.
Publik på en bandyfinal Stockholms stadion, runt 1930. Fotograf okänd.

 


Jag trodde det skulle bli en bra match, det blev en bra match. VSK reste sig och spelade säsongens bästa bandy större delen av första halvlek. 3-0 mot Villa i paus var imponerande. Tempo, snabba passningar över mittplan, inga onödiga bolltransporter, till och med lyft. Och ett hörnmål, kors i innertaket.

Jonas Nilsson gjorde två mål och nådde 300. "Visar om inte annat att man håller på att bli gammal", sa han i en intervju på VSK:s hemsida. Simon Jansson var en gigant, för att inte tala om Stefan Edberg som var litet överallt på isen, och som dessutom klippte in högerhörnan som gav 2-0.

Jonas Nilsson i krock med en Villaspelare.
Jonas Nilsson i krock med en Villaspelare.

 

dsc_3926-johan-esplund
Johan Esplund.

 

dsc_3877-stefan-edberg-hornmal-villa
Stefan Edberg, längst till höger, får träff på hörna och gör 2-0.

 

Det såg bra ut också när Simon Jansson sköt 4-0 i början av den andra halvleken. En rockad mellan platserna på Jacob Bucht och Simon Folkesson var lovande, Bucht bra som högerhalv, Folkesson extra tung på defensivt mittfält.

VSK kunde ha avgjort där. Flera lägen, flera hörnor, ett par hårfina offsidelägen. I stället fick Villa utdelning på tre hörnor och alldeles mot slutet kvitterade Petter Björling. Snopet för VSK som än en gång misslyckades med att döda en match i slutminuterna, men på sätt och vis rättvist. Villa är ett bra lag, Johan Esplund elegant, även om de grönvita tog honom ganska bra många gånger, en gång så bra att kontringen öppnade för Jonas Nilssons andra mål.

VSK visade vad laget kan. När hörnskyttet stämmer kommer poängen. Eller hur, Patrik Sjöström? Det är nästan så man blir sugen att åka ner till Vänersborg på tisdag.

Jubel efter Simon Janssons 4-0.
Jubel efter Simon Janssons 4-0.

Först av allt, bandyvänner: Kom i tid i kväll, matchen mot Villa börjar redan klockan 18. Bandyn byter tid en timme för att slippa krocka med ishockeyn klockan 19 när VIK möter ett lag med det märkliga namnet Pantrarna.

Trots allt strul med spelet under seriens inledning är jag full av förtröstan inför kvällens match. En sann bandyvän är alltid full av förtröstan. De gamla isarna spolas alltid på nytt, de gamla skären skrapas bort, minnena förbleknar. I kväll möter Mesta Mästarna ett av landets bästa lag. Villa från Lidköping vid Vänern är just nu i en klass för sig tillsammans med de eviga svartklädda plågoandarna i Sandviken och ryssvärvningarnas Vänersborg.

Kommer ni håg att Lidköping en gång ville byta namn till Lidköping-vid-Vänern för att inte längre förväxlas med Linköping. Samma namnstil som Newcastle-upon-Tyne, ni vet. Det blev avslag.

Avslag blir det kväll också. Klockan 18. Villa kommer med alla sina toppnamn, som Esplund, Daniel Andersson och David Karlsson men saknar ett par skadade gubbar i gänget bakom de stora: backen Tobias Backman och duktige målvakten Jon Karlsson (målvakterna är förresten bättre överlag den här säsongen, eller hur?) .

VSK har alla spelbara. Mikael Olsson är tillbaka, Janne Rintala får vila.

Jag slutar med en publikbild från Studenternas 1993. Hur många i VSK-klacken för tjugotre år sedan är på plats ikväll, tro?

Den grönvita klacken 1993 när VSK vann finalen mot Boltic med 5-4.
Den grönvita klacken 1993 när VSK vann finalen mot Boltic med 5-4.

 

3

Jag berättade häromdan om den märkliga finalen i den numera avsomnade Europacupen, i Mjöndalen 1998 mellan VSK och Vodnik. Ryske tränaren Vladimir Janko beordrade sitt lag att kliva av isen strax före slutet i protest mot de norska domarna. "Cirkus", sa Janko. VSK förklarades som segrare trots att matchen stod 5-5. Jag hade bare en dålig svartvit lagbild. Nu har jag hittat färgbilden. Men vem är nummer 14?

VSK:s lag i Europacupen 1998.
VSK:s lag i Europacupen 1998.

Här är ett försök att sätta namn på spelarna. Längst fram från vänster, Andreas Hammarbäck, spelaren med (tycks det) nummer 14 som jag inte minns, Ola Fredricson, Anders Hedlund, Ted Andersson, Samuli Niskanen, bakom dem: Pierre Roos, Mattias Larsson, Michael Carlsson, Johan Olsson, Andreas Bergwall, Thomas Liw (?) och Lars Gustafsson. Per Fosshaug står väl och snackar där bakom. De civilklädda reserverna till vänster är Johan Geibert och...? Ledartrojkan till höger är Sören Boström, Bosse Wiberg och Magnus Berglund. Hjälp mig med de saknade namnen.

Här är en bild från matchen. Inga åskådare. Palaver vid ryska målet. Per Fosshaug och Ola Fredicson i hetluften. Nummer 13 är väl Pierre Roos. Strax efteråt bröt Janko matchen. Lars Gustafsson närmast kameran.

Bandycirkus i Mjöndalen 1998.
Bandycirkus i Mjöndalen 1998.

Än en gång lyckades jag trassla mig förbi alla hinder (varför ska det vara så infamt krångligt, så dum är jag inte...) och få fram en fungerande bild från Trollhättan för 99 kr. Väl uppkopplad var sändningen bra och kommentatorn helt OK.

Men spelet! Vad har hänt med detta så spelskickliga grönvita lag? Jag överdriver inte om jag påstår att bottenlaget Gripen kunde ha haft ledningen med både 3-0 och 4-0 i paus. Ted Bergströms reducerade med en petning i röran framför mål efter en av alla dessa sjuttiosjutton VSK-hörnor som dunkades i ruset, i magen på målvakten eller i reklamskyltarna. När slog Patrik Sjöström eller Anders Bruun in en hörna senast?

När anfallsspelet i nio fall av tio slutar med ett misslyckat inlägg från kanten eller en hörna så måste ju hörnorna fungera. Låter självklart, men man kan inte bygga ett spel på något som inte funkar.

Det är mycket som inte funkar i VSK just nu. Motståndarna har hittat patentmedicinen: backa hem i mitten, släpp kanterna, rensa bort inspelen. Än finns inga fungerande grönvita motmedel. Alla anfall dras upp på samma sätt, via Joneby eller Hompa, så fram till en tjurrusande Simon Jansson eller kantvinglande halvor. Inga snabba instick till toppforwards. Jonas Nilsson fick inte en boll att jobba på.

Och varför i all sin dar prövar man inte det halvlånga spelet när man vänder upp frånm defensiven? Det långa spelet finns inte alls. Jag räknade till ett enda lyft i kväll, från Rintala. Man behöver inte vara nostalgiker för att längta efter en Josen Olsson som kunde lyfta från sin högerbacksposition bort till klubban på Hasse Johansson i vänsterinnerläge. Spelvändningen över hela planen tog tre sekunder.

När VSK kör fast som nu blir spelet oerhört förutsägbart, hur mycket spelare och tränare än intalar varandra att öka tempot och släppa bollen i fart. När de närmar sig gröten är det bara att vända hem och ta ny sats, sedan blir det ett felpass och motståndarna kontrar blixtsnabbt med de långa bollar som VSK saknar.

I söndags mot Bollnäs kunde vi trösta oss med att laget skapade drösar med chanser. Ikväll skapade laget hörnor, men knappt något mer. Backlinjen balanserade på sköra trådar när Gripen vände och ett halvt tjog västeråsare var på väg tillbaka efter att ha "befolkat straffområdet" på det sätt som gav så många mål innan motståndarna lärde sig det.

Hur illa är det? Jag vet inte. VSK vann ju trots allt World Cup med flera skador och spelade bra. Spelet finns förstås nånstans under ytan. Fler måste tillåtas kliva fram, det ska inte behövas skador för det. Alla uppspel måste inte gå över samma spelare, om och om igen. Simon Jansson kanske ska ligga och lura och komma som en blixt från klar himmel, inte som ett ånglok som tar fart nere på egen planhalva med destination mittgröt.

Nu väntar Villa hemma på fredag. Då vänder det. Eller...?

Jag hade förresten gärna varit i Edsbyn ikväll. Byn låg under med 5-7 mot Saik med kvarten kvar. Vände och vann med 10-7!

Bandy kan vara kul, 2-2 i Trollhättan var det inte.

Bandyplay i november. Matchen är bara att glömma.
Bandyplay i november. Matchen är bara att glömma.