På lördag är det bandyfinal. Två dagar kvar. Jag har inte förmått mig att skriva något efter semifinalerna mot Hammarby. Det är så många andra som skriver. Har det någonsin skrivits så mycket om bandy förr?

Jag hör ofta folk klaga på VLT:s bandybevakning. Jag stämmer inte in i klagosången. Visst skrev vi spaltkilometrar förr i tiden, när VLT fortfarande var en vinstmaskin och vi på sporten hade oanade resurser. Inte minst jag skrev så att det hade räckt till ännu fler böcker.

Idag skrivs det också. Och berättas digitalt, i ord, bild och video, på ett sätt som aldrig förr. Jag kan få kommentarer i mobilen nån timme efter match, jag kan se höjdpunkterna, jag behöver inte vänta tills dagen efter när en papperstidning dunsar ner i brevlådan. Mittmedias Bandypuls är unikt i sitt slag i Sverige. Heders! Och VSK:s egen nyhetsbevakning ska man inte heller glömma. Förhands, intervjuer, reportage bakom kulisserna.

Själv hinner jag inte med längre. Jag kollar hellre på fåglar än skriver nostalgiska minnen från den bandyvärld som en gång var. Efter tredje och sista semin mot Hammarby tänkte jag skriva om den osannolika stämningen i klacken i snöstormen på Zinkens och om den bländande uppvisningen första tjugo i tredje matchen hemma, när VSK spelade bättre än kanske någonsin (jag vet att det är en svårbevisad klyscha, men något måste jag ju dra till med). Hammarby fick aldrig en chans att hålla i bollen och snålspela som i första matchen. Det var Grönvitt över hela planen. Anfallen kom i varierade former på båda kanterna och i mitten, det var kort, det var långt, det var hörnskytte i världsklass (läs: Ted Bergström).

Seger i snöstorm på Zinkens. Det var en annan sport än bandy, men spännande var det.

Men jag skrev inget. Det fick andra göra.

Nu när jag samlar mig till en sista epistel före finalen sköljer minnena över mig, från resor till bandyns metropoler runt om i Bandysverige, från resor i Ryssland, med mutförsök och rekordkyla i Archangelsk, sprickor i isen i Kazan och med hemmahos-reportage hos Sveriges första bandyproffs i Ryssland: Hans Elis Johansson i Krasnojarsk. Där finns till och med minnen från USA, där Sverige vann ett märkligt VM-guld i Minnesota 1995 med fem-sex västeråsare i laget och med Leif Klingborg som ledare.

Jag minns bandyfinaler på Söderstadion, Studenternas, Rocklunda, Friends och Tele2 Arena. Varje gång har de gett minnen för livet. Inte så förvånande att jag en gång skrev boken Om bandy vore livet.

Måljubel i finalen mot Villa 2016. Får gärna upprepas.

Jag ska inte älta det där med utomhus eller inomhus. Nu är det som det är. Det kan bli en fin bandyfest klockan sex på lördag kväll, när solen sänker sig bakom Uppsala slott. Hans Elis Johansson sa i en intervju på VSK:s hemsida att klockan 18 är en bra tid för spelarna, då "har de hunnit vakna och käkat frukost". Jag tror det kommer över tjugotusen åskådare. Många har säkert gnölat som jag över att det bara finns sittplatser för några honoratiores mitt på huvudläktaren. Vi övriga får stå, vare sig vi kan det eller inte. Jag har kommit över två bra ståplatsbiljetter. Jag får sällskap upp och räknar dessutom med att få stöd av ett räcke.

Den här finalen får man ju bara inte missa.

Tjugo SM-guld. Snart nummer tjugoett?

Villa är hur stora favoriter som helst. Jag behöver inte räkna upp alla namnen för att visa vilket lag Villa har. VSK:s hemkörda blandning av gammalt och nytt ska egentligen inte ha någon chans. Men det GO som Micke Carlsson inympat i det här gänget kan räcka långt. Simon Jansson och Martin Landström är minst lika bra som någon av motståndarna från Lidköping, ingen nämnd ingen glömd. Inte bara det. Alla de andra, ALLA de andra i VSK kan utmana vilka andra spelare som helst.

Får VSK en bra start kan det gå nerv och grus i det blåa maskineriet, Lidköping väntar ju fortfarande på sitt första guld, kraven är skyhöga från Västergötland. Man ska inte leta efter svagheter i Grönvitt, men om man nu ändå gör det så vill jag påstå att backlinjen behöver allt stöd den kan få från gubbarna framför när Villas stjärnor stormar fram. Stormar och stormar, förresten, jag har en känsla att isen kan bli ganska mjuk och så småningom uppkörd i vårvärmen. Vilket lag det missgynnar mest är svårt att säga, både Simon Jansson och Johan Esplund vill ju ha hård blank is för sina trollkonster med klubban.

Jag ser fram mot det här. En bandyfinal är något alldeles speciellt inom den svenska idrotten. Det finns ingen motsvarighet.

Jag måste lägga till en sak. Givetvis. VSK har chans att ta två guld på lördag, eftersom damerna också spelar SM-final, mot Skutskär. Måste erkänna att jag inte har tagit mig tid att kolla in damerna. Skäms litet, men så är det. Lika illa blir det på lördag. Damfinalen spelas redan klockan 12 och det krävs att man är en riktigt inbiten supporter av dambandy för att orka med en fyratimmarspaus i Uppsala mellan de två finalerna. Alla går ju inte och äter "bandyfrukost" klockan två.

Det finns hejaramsor och det finns hejaramsor, men det finns en som alltid är gångbar: Heja Sport!

Det är det här vi väntat på hela långa säsongen: en semifinal mellan VSK och Hammarby. Ikväll gäller det att vara ute i tid för att få en plats på bilparkeringen på Rocklunda. Blir det inte storpublik ikväll vet jag inte när det ska bli det.

VSK har överraskat alla den här säsongen. Ett delvis nytt, kreativt spel har fört laget till semifinal efter två "misslyckade" säsonger med bara kvartsfinal. Tvåmålssegern mot Saik i sista seriematchen, som gav en andraplats i tabellen, kan visa sig vara en gyllene vinstlott. Hemmaplansfördelen är oerhört viktig. VSK har inte förlorat hemma under ordinarie tid på två säsonger. Nån gång ska förstås bli den första, men inte i kväll!

Jag, och många med mig, känner en märklig hatkärlek till detta Hammarby som alltid sätter färg på en serie. Inte minst på Zinkensdamm, där stämningen kan vara lika magisk som den en gång var på Rocklundas utomhusarena. Jag har sett matcher från pressläktaren, jag har stått bland Hammarbyfans, jag har svurit och jublat, jag har förbannat de röda strumpor eller röda tröjor som VSK tvingats dra på sig ibland som bortalag, jag har skrikit mig hes när Micke Carlsson avgjort i slutskedet, jag har aldrig kommit över fanflykten när Rosendahl, Larre, Westman och till sist också Lillis enrollerade sig med de grönvita i Stockholm.

Men ok, det är glömt nu, jag är inte långsint. Om jag får välja motståndare för VSK mellan Saik och Hammarby så väljer jag Hammarby tio gånger av tio, det vill säga lika säkert som Joel Engström numera sätter straffarna. Jag ska åka till Zinken på fredag, för stämningens skull. Även om jag inte vet om jag orkar stå hela matchen. Somliga av oss fyrtiotalister, vi som fortfarande är något av en kärna i den åldrande bandypubliken, börjar bli skröpliga i benen.

Ännu värre lär det väl bli på finalen, för dit ska vi ju. I alla fall laget. Där finns inte heller några sittplatser, utom för en utvald skara press, landshövdingar, storsponsorer och kungligheter. Studenternas har en särskild plats i mitt grönvita hjärta efter nittiotalets alla framgångar. Men nu är jag tveksam. Varför ska vi tvingas ut på ståplatsläktare när det finns bekväma, om än dyra, inomhusarenor i Stockholm. Tänk om, snälla Bandyförbund, och låt oss hoppas att det inte regnar eller snöar i Uppsala och att isen håller för vårvärmen om två och en halv vecka.

Magnus Joneby i en match mot Hammarby 2017.

Solen, ljuset har under alla år varit den obestridliga tjusningen med en final utomhus. Som en hyllning till våren, en avslutning på bandyn och på vinterhalvåret. I år ska finalen spelas klockan sex på kvällen! Jag skämtar inte. Matchstart klockan 18. När mörkret sänker sig över Studenternas och Uppsala slott. Halva tjusningen går förlorad. Inga spelare behöver längre sota sig under ögonen för att blända av solen. Jag älskade den där sotningen, det var bara bandyspelare som gjorde så. Jag trodde i min enfald att den idiotiska speltiden på kvällen berodde på de det sena datumet (23 mars) och omsorgen om isen. Men icke, det är SVT som styr. Om matchen ska sändas i en huvudkanal så finns ingen annan tid. SVT som knappt sänt en enda match under säsongen får styra tiden för bandyns viktigaste match.

Nog om detta. Vi är inte där än. Först ska Hammarby besegras. Och första segern måste komma ikväll inför, ja varför inte, inför femtusen i ABB Arena. Bättre bandy än så här bjuds knappast i vår lilla bandyvärld (givetvis är den andra semifinalen mellan Villa och Edsbyn också av högsta klass).

VSK:s avslutning av kvartsfinalserien mot Vänersborg var bra. I andra halvlek på hemmaplan i tredje matchen fanns bara ett lag på isen även om det slutade med en knapp uddamålsseger där Vänersborg höll på att få en hörna i sista minuten. Huvuddomaren dömde först hörna men ändrade sig efter våldsamma protester från VSK och efter att han hade konsulterat en meddomare.

I fjärde matchen nere vid Göta älv var det inget snack. VSK tätade defensiven på ett uppoffrande sätt och briljerade däremellan med ett kvicktänkt anfallsspel. Alla deltog, både offensivt och defensivt. Simon Janssons bortovaro kan paradoxalt nog ha varit bra för laget, alla fick ta ett större ansvar och Vänersborgarna visste snart inte vem som var farligast, nu när inte Simon Jansson kom ångande med sin tyngd, sin teknik och sina eviga skottfinter.

Jansson är tillbaka ikväll och han är förstås given i förstauppställningen. Det måste kännas bra för honom att veta att han inte måste ta ansvar i varje spelmoment, det finns andra som klarar det också!

Micke Carlssons huvudvärk blir att plocka bort någon av de spelare som gjorde en så gedigen insats senast. Juniorerna Sjöström och Gifting har sina givna platser, de kan inte ersättas av någon senior (Rasmus Sjöström har dessutom bjudit på ett lysande backspel efter att ha varit petad från sin ordinarie position ett par matcher, hans hörnrus som dödspilot är en tillgång). En av de äldre måste alltså köras upp på läktaren när säsongens hittills viktigaste match ska spelas. Jag avundas inte Coach Carlsson.

Nu ryktas det om att Magnus Joneby har ont i ryggen och kanske måste stå över, i så fall löser ju saken sig själv, även om det inte är den bästa "lösningen". Kapten Joneby har gjort en strålande säsong och kan få ett lag att lyfta offensivt även om han spelar back.

Om Joneby spelar så lutar det väl åt att Ted Bergström får stå över igen, trots att han petat in mål när han fått sina chanser. Joel Engström, som han närmast konkurrerar med, har växt för varje match. Vi får se, jag är ingen expert.

Jubel på Studenternas efter segern mot Boltic 1993. Per Fosshaug toll vänster, och visst är det väl Hans Elis Johansson till höger.

Några rader om ekonomin. Bandyn är illa ut. Hammarby och Saik värst. De dras med ett icke godkänt bokslut från förra säsongen och har haft vintern på sig att fixa till det, utan att lyckas hittills, som det ser ut. Första april är definitivt stoppdatum, sen kan det mycket väl bli så att båda lagen utesluts ur elitserien nästa säsong. VSK klarade nålsögat efter förra bokslutet och har fått ett grönt kort för säsongen 2019-2020. Men om bokslutet efter den här säsongen inte når upp till ett positivt eget kapital i balansräkningen i april (och där är föreningen inte än, det saknas fortfarande miljonbelopp) så kan VSK följa i de två toppkonkurrenternas skridskospår säsongen 2020-2021. Men där är vi inte än.

Låt oss glömma ekonomin, eller rättare sagt: låt oss inte glömma den. Kom till ABB Arena, köp lotter och köp korv! Vilken match det blir ikväll. Vill det sig illa kan det bli den sista slutspelserien mellan VSK och Hammarby på många år.

Jag kan se framför mig hur Adam Giljam försöker reta gallfeber på VSK-arna, jag kan se målvaktsduellen framför mig, jag kan se Christoffer Fagerström på jakt bakom den grönvita backlinjen, Sundins och Grachevs åkningar, men jag ser framför allt det grönvita kollektivet ösa på, mölja på som vi sa förr i tiden, med outtröttlig tyngd.

Vi ses i ABB Arena Syd!

Ett av sjukdom decimerat Vänersborg bjöd på oväntat bra motstånd i den första kvartsfinalen i ABB Arena på tisdagskvällen. VSK vann till slut med klara 7-3 men Vänersborg ledde två gånger i den helsvängiga första halvleken där VSK hade en sprudlande period med fyra mål på tio minuter eller nåt sånt. Det var delikatesser om vart annat, men det var också oroväckande stora bjudhål bakåt som de blå snabbskrinnarna Robin Öhrlund och Emil Wiklund utnyttja gång efter annan. Det blev åtta mål före paus, 5-3 till VSK.

Laddning inför andra halvlek. Men varför kom det inte ens tvåtusen besökare igår?

Jag kan tänka mig att Micke Carlsson gav pausorder om safety first i andra, eftersom gladbandyn fick vika för en koncentrerad defensiv där Wiklund och Öhrlund styrdes hårdare och inte tilläts några fria passager i mitten. Jag är imponerad över hur VSK kunde spela både tråkbandy och samtidigt hålla det offensiva trycket uppe, om än med större eftertanke. Vänersborg hade mycket boll men kom inte till en enda riktig chans.

När sedan Simon Jansson utnyttjade ett blått bolltapp (Öhrlund), körde slalom över halva planen och gjorde 6-3 var det över. Jansson gjorde ett till innan slutsignalen, men det var bara för protokollet, eftersom det bara är segrar som räknas i slutspelet.

Simon Jansson outstanding igen.

Om Jocke Hedqvist och de andra två som var sjuka är tillbaka på isen i andra matchen kan VSK räkna med en knepig uppgift på torsdag nere i Vänersborg. Om det inte vore så långt skulle jag åka dit. Vem vill inte följa marschen mot Studenternas. Go for it, VSK!

1

Tisdag kväll börjar slutspelet i bandy för VSK. Första kvartsfinalen, hemma mot Vänersborg. Det är ett slitet konstaterande det där med "att det är nu säsongen börjar". Så är det ju inte.

I min värld har bandyn pågått sedan den 22 augusti, när vi fortfarande upplevde resterna av sommarens värmebölja. Då spelade VSK sin första träningsmatch i ABB Arena och vann över Hammarby med 7-5. Jag minns att Christoffer Fagerström kom fram på en massa lyft bakom VSK:s nykomponerade backlinje. Jag var litet frågande redan då till försvaret.

Det bättrade sig ganska snart, men backlinjen har hela säsongen visat sig sårbar när det kommer precisa lyft bakom och vid sidan av Stefan Edberg. Nu gjorde det ju inte så mycket när allt annat fungerade alldeles utmärkt under större delen av säsongen.

VSK ledde länge serien, hade bara tappat en poäng och förvånade alla oss som följer bandyn. Så kom den dipp som måste komma, och som drabbat alla lag förutom säsongens överlägset bästa, Villa Lidköping.

VSK åkte på några onödiga smällar, bland annat nere i Vänersborg mot tisdagens kvartsfinalmotståndare. Jag såg andra halvlek streamad på en padda på ett hotellrum i Köpenhamn, av alla platser. VSK hade slarvat i koncentrationen och forcerade för att ta in några måls underläge. Varje gång de var nära att kvittera kontrade Vänersborg in ännu ett mål på ett vidöppet försvar, jag minns med fasa hur nummer 21 Emil Viklund jagade igenom utan att någon körde på honom. Tror det blev 6-5 till Vänersborg.

Det tror jag inte upprepas tisdag kväll. VSK har inte förlorat hemma i ABB Arena på hela säsongen. Det är bara Villa som lyckats ta en poäng. Och det lär inte bli förlust nu heller. Det SKA inte bli förlust.

Efter smällarna uppe i Hälsingland, mot Edsbyn, Broberg och Bollnäs har VSK hittat tillbaka till den tidigare formen. De senaste matcherna har varit lysande.

Vi syns tisdag kväll.

Sista seriematchen för en vecka sedan, klassikern mot Saik, var bland det bästa jag sett på länge. VSK kunde ha legat under med mer än ett mål i paus, men målvakten hör till laget och Henrik Kjellsson var riktigt bra. Han räddade en straff från Christoffer Edlund, det är något att minnas när karriären ska summeras. Jag vet inte hur många straffar Kjellsson hade räddat på raken innan dess. Men Edlund hade säkert sett på video hur Kjellsson parerade alla höga skott. Alltså testade han lågt till vänster om Kjellsson, som klarade den också med en skridskoparad.

Att Edlund sedan tryckte dit en i nättaket i andra halvlek spelade mindre roll, för då hade VSK-maskinen fått upp ångan på ett sätt som lovade gott inför fortsättningen. Segern skrevs så småningom till 5-3, exakt de två mål som behövdes för att Grönvitt skulle passera Saik i kampen om den viktiga andraplatsen.

Alla är värda beröm i detta nyvaknande VSK, men jag måste ge ett extra erkännande till Michael Carlssons förmåga att justera i ett koncept som såg ut att vara vinnande ända fram till formdippen veckorna före VM. Micke tätade den backlinje vars svaghet syntes redan i säsongens början. Rasmus Sjöström har förstås gjort en jättebra insats som junior som vänsterback. Han har jobbat hårt, han har rusat på hörnor som kanske ingen annan men bristen på rutin har också gjort att det ibland uppstått luckor till vänster i försvaret.

De senaste matcher har lagkaptenen Magnus Joneby tätat till därbak, han har dessutom haft kraft och tillåtelse att emellanåt följa med upp i anfallen som vore han en vänsterkopia av den till Jenisej utlånade högerbacken Patrik Sjöström.

Micke har också fått ny fart på ytterhalvorna Oscar Gröhn och Simon Folkesson. De har skärpt till sig i defensiven samtidigt som de varit offensiva hot. Inte antingen eller, utan både och. Draget att placera Joneby som back, och därmed ytterligare en junior på avbytarbänken (tillsammans med Niklas Gifting), har inneburit att Jesper Hermansson fått träda tillbaka, de avbytande två seniorerna Jacob Bucht och Joel Engström behövs till mittfält och anfall, inte till spel som ytterhalvor.

Robin Andersson spelar nunera från start som forward. Han syns kanske inte så mycket, men gör ett gediget hemjobb, missar sällan i speluppbyggnaden och finns alltid på plats vid målet där nummer nio alltid ska vara. Två mål mot Saik säger det mesta. Målen tillkom på det sätt som tidigare var VSK:s signum: attacker ner till kortlinjen och inspel framför mål. Motståndarna läste till slut in det här spelet, men nu, när VSK har så många andra alternativ, kommer det nygamla kantspelet som en överraskning.

Joel Engström har konkurrerat ut Ted Bergström, det säger en del om jämnheten och bredden i den grönvita truppen. Ted kan säkert dyka upp som gubben i lådan igen, om han håller huvudet högt på läktaren. Men Joel gör det bra, inte bara med sina offensiva åkningar och säkra skytte, utan också med sitt uppoffrande och snabbskrinnande defensiva slit.

I ren överambition körde Joel Engström över altmeister Daniel Mossberg i slutskedet av Saik-matchen. Joel ska vara glad att han klarade sig undan med en tiominutare efter den bentacklingen. Mossberg haltade av banan med värkande knä och Joel Engström får nog hålla upp huvud och blick om Saik och VSK möts i en eventuell semifinal. Det kan smälla.

Simon Jansson

Så några ord om Simon Jansson och Martin Landström, elitseriens vassaste anfallsduo, alla Villastjärnor till trots. Jansson fick av någon outgrundlig anledning vila under andra halvlek i VM-finalen när svenskarna blev tröttare och tröttare. Nu verkar det som om han vill visa vad han kan och hans spel de senaste matcherna går till den grönvita bandyhistorien ("minns ni när Simon Jansson körde och körde och till slut fick ett helt försvar att krokna...?").

Detta slutspel kan bli Simon Janssons slutspel.

Och Martin Landströms. När såg vi en grönvit spelare med sådan teknik och skridskoåkning senast?

Nog med beröm. Finns det inga svagheter i detta lag? Jo, men det behöver vi ju inte basunera ut alltför högt. Så länge alla gör sitt jobb helhjärtat och kör som om det vore sista matchen för säsongen så är VSK svårstoppat.

Kom och kolla tisdag kväll. Men tro nu inte att allt bara ska gå på räls. Ari Holopainens lirare är inte vilka som helst. Där finns en annan coming man inom svensk bandy: Robin Öhrlund, som jag tror är sonson till VIK-legendaren, backhandens obestridlige mästare Uno "Garvis" Öhrlund. Där finns den hårdskjutande Jocke Hedqvist och finska landslagsmän som Mikko Lukkarila och Juho Liukkonen.

Risken är väl att de samlar hela gänget på bakre delen av den egna planhalvan och satsar på kontringslyft bakom VSK:s backlinje. Har ni hört det förut? Jag tror inte det lyckas i morgon.

Tisdag kväll måste det bara bli folkvandring till Rocklunda och ABB Arena. Allt annat vore märkligt.

VSK möter ärkerivalen Saik i sista matchen i bandyns elitserie. Kampen står om den viktiga andraplatsen efter Villa. VSK går om Saik om laget vinner med två mål eller mer.

Det som såg helt omöjligt ut för några omgångar sedan är plötsligt helt möjligt. Två stora segrar mot Tellus och Sirius har gjort att VSK knappat in Saiks till synes hopplöst stora övertag i målskillnaden.

Mer sånt. VSK-jubel efter 1-0 i finalen mot Saik 2015.

Nu blir det match! Bandyns klassiker. En andraplats är oerhört värdefull. Dels slipper tvåan möta ettan Villa förrän i en eventuell final, dels blir det tunga fördelar med hemmaplan i både kvart och semi.

VSK tycks ha vänt upp ur den djupa svackan före VM-uppehållet, när höstens överraskande fina form var som bortblåst i den snåla januarivinden.

De två senaste matcherna lovar oerhört mycket, i och för sig mot relativt svagt motstånd. Men det grönvita tempot och spelglädjen mot Sirius liknande det vackra spelet i den omsjungna hemmamatchen mot Bollnäs i höstas.

Alla var delaktiga. Simon Jansson var suverän, Martin Landström smartare än smartast, Joel Engström snabb, hårdskjutande och hårdjobbande, Oscar Gröhn kom tillbaka med besked, Simon Folkesson tyngre än på länge, Tobias Holmberg på väg mot storformen, backlinjen säker om än understundom sviktande när lyften kommer och dessutom förstärkt till vänster sedan Magnus Joneby gått ner som vänsterback. Jag skulle kunna fortsätta namndroppa, men det räcker med att konstatera att en spelare som Ted Bergström inte platsar, i alla fall har han inte gjort det de två senaste matcherna.

Jag kan också konstatera att junioren Niklas Gifting, som har en friplats på bänken tack vare sin ålder, bara blir bättre och bättre i sin roll som hårdslitande avbytare på mitt och i anfall. Flera fina målgivande passningar och ett prydligt mål i de senaste matcherna.

Tisdagskvällens match är nog bland det bästa man kan se i bandyvärlden på klubbnivå. Så sitt nu inte hemma och kolla på något fånigt tv-program utan kom till hallen! Jag kan lova en stämning utöver det vanliga.

Vi minns hur många drabbningar som helst mellan de här två lagen. Vi minns Micke Carlssons avgörande mål i sista semin guldåret 2009, vi minns finalen 2015 när Janne Rintala först försökte ta på sig Esplunds utvisning men visades in på isen igen och avgjorde, vi minns finalen i Svenska Cupen i höstas när Saik inte orkade stå emot det "nya" VSK med sitt snabba passningsspel.

Det är klart att vi också minns, eller snarare förtränger, alla gånger när Daniel Mossberg eller någon annan svartklädd hittat fram till den där Christoffer Edlund som är otäckt säker så snart han får målet inom skotthåll.

Tisdag kväll, alltså.

Högklassig sport på Rocklunda.

Jag var rädd för att Edsbyns urladdning i andra halvleken i fredags (5-0 på 45 minuter) skulle ha fått VSK-maskineriet att hacka på allvar. Jag var rädd att höstens sensationellt fina spel snart skulle vara ett minne blott.

Ack vad jag bedrog mig. Pessimisten i mig har alldeles för lätt att ta överhanden. Dagens match hemma i ABB Arena mot alltid lika farliga Hammarby blev en uppvisning med högklassig bandy.

Full fart från början, sex mål i första halvlek, 3-3. Smickrande siffror för Hammarby som fick ett par tämligen enkla mål. VSK:s mål var desto läckrare. Simon Jansson tog sig ner till kortlinjen nästan varje anfall, han snirklade längs linjen, han skar in framför mål och han passade till två mål, ett pass till Joel Engström före paus, ett pass till Tobias Holmberg efter paus.

Däremellan hann han med att panga in ett eget mål och fixa en straff.

Simon Jansson var enastående, jag har aldrig sett honom så bra, så dominerande i en match. Jag brukar gnälla på att han håller bollen för länge ibland, till och med ganska ofta, men idag kunde jag bara buga och bocka. Vilken bollkontroll! Landslagskollegan Christoffer Fagerström kom inte upp i tillnärmelsevis samma nivå.

Simon Jansson snurrar. Christoffer Fagerström längst till vänster.

När sen alla andra grönvita offensiva pjäser levererar samtidigt så blir resultatet enastående, som sagt. Kvicksilvrige och hårdskjutande lille Joel Engström fick göra sin andra match från start som ersättare för skadade Robin Andersson. Joels första halvlek var överraskande bra, han fanns på plats och slog in kvitteringen till 1-1 och han kanonsköt 3-2 ur vänstervinkel. Vad månde bliva?

Joel Engström gjorde två mål.

Tobias Holmberg kom tillbaka med besked efter sjukdomsfrånvaron. Ett mål och en assist och ett gediget spel. Martin Landström blixtrade till med sin skridskoåkning och eleganta teknik, ett mål och en assist även från hans klubba.

Jag var orolig för backlinjen, som låtit sig luras av lyft förbi Stefan Edberg de senaste matcherna. Antingen har han tagit för litet djup eller så har han missat chanser att ställa anfallarna offside. Det där är avvägningar som en libero alltid måste göra, det är han som styr backlinjen. Hammarby visste förstås om det där och lyfte fram Fagerström till 1-0 precis på det sätt som jag befarade. Det började alltså riktigt illa.

Men efter det var det slut med lyckade lyft. Edberg höll ihop backlinjen föredömligt och jag vet inte hur många hörnor Rasmus Sjöström blockerade. Han måste ha varit alldeles blåslagen efteråt.

Tobias Holmberg rusar på eventuell retur men Måns Engströms straff sitter snyggt till vänster om Patrik Hedberg.

Henrik Kjellsson släppte in två vinkelskott, som alltid är svåra och som vi på läktaren alltid tycker att en målvakt ska ta. Men både Adam Giljam och Ilja Grachev är duktiga skyttar så vi på läktaren ska nog hålla tyst. Särskilt som Kjellsson excellerade i en serie fina räddningar, och krönte insatsen med att rädda en straff från Fagerström.

Kjellsson har nu räddat tre straffar på raken. Något slags rekord?

VSK:s andra halvlek var mäktigt tung. Hammarby orkade inte hänga med, och när Magnus Joneby dunkade in en högerhörna till 7-4 var matchen körd. Jag tror VSK hade missat åtminstone femton hörnor sedan i fredags innan Jonebys mål.

Som någon skrev på Facebook: "När Joneby gör mål på hörna vinner VSK."

Tack än en gång för underhållningen, VSK. Fortsätt så här och publiken kommer tillbaka. I dag var det 2 567 i ABB Arena. Helt OK, men vi kan vara ännu fler. Här bjuds ju på världsbandy.

J

1

Äntligen var det folkligt och festligt i ABB Arena Syd. Vi var nästan fyratusen som kom till Annandagsbandyn mellan VSK och Motala. Klacken var på gott humör, även efter en första halvlek som inte går till de grönvita hävderna.

VSK skaffade sin en enkel ledning med 2-0 och en viss bekvämlighet spred sig i laget. Koncentration och fokus blev plötsligt bristvara. Passningar slogs bort, hemjobbet glömdes och när Motala lyckades med två hörnor och ett lyft stod det hux flux 2-3 i paus.

Stämningen på läktaren sammanfattades i en mening: "Riktigt dåligt, men dom sätter upp farten i andra."

Jesper Hermansson snurrade förgäves i första halvlek.
Jesper Hermansson snurrade förgäves i första halvlek.

 

Denna förtröstan på att VSK sätter upp farten och kör slut på motståndarna har grundats under en serie matcher denna fina första halva av säsongen. Inget lag tycks stå emot när VSK skruvar upp och går runt på alla spelare. Hammarby hade till exempel inga juniorer utan bara två senioravbytare i fredags och flera av spelarna var rejält trötta när VSK spurtade hem segern på Zinkens. Det är inte alla lag som har två så duktiga juniorer som Rasmus Sjöström och Niklas Gifting.

Samtidigt är det förstås farligt att förlita sig på den återkommande slutforceringen i andra halvlek. En dag funkar det inte, av en eller annan anledning. Jag trodde laget nått dit i går, när Motala ökade sin ledning till 4-2 efter ytterligare ett hörnmål i början av den andra halvleken. Alla man hem, kontringar med lyft och hörnor var ett recept som såg ut att få den grönvita maskinen ur rytmen. En maskin som dessutom fortfarande får spela utan Simon Jansson.

"Vänder dom det här blir jag imponerad", sa jag till bänkgrannen.

Jag blev imponerad.

Måns Engström reducerade på straff, Simon Folkesson kvitterade efter att äntligen ha lyckats med ett av sina dittills misslyckade försök till genombrott och Martin Landström, som så långt gjort en av sina sämre matcher, pangade in ledningsmålet på ett vinkelskott. Liksom för att visa att han är värd sin lön spelade han sedan elegant fram Ted Bergström till 6-4.

Tack till klacken.
Tack till klacken.

 

Punkt slut. Fortsatt serieledning för detta grönvita lag som inga experter hade räknat med. Nu väntar två svåra matcher: Edsbyn borta på fredag och Hammarby hemma på söndag.

Jag tror inte det räcker med att bara spela för fullt en halvlek då.

Man jag vet att VSK faktiskt kan spela som ett mästarlag både före och efter paus. Den här säsongen blir allt mer intressant.

Heja Sport!

 

Annandagsbandy har varit en av bandyns publiksuccéer genom åren. En tradition värd att vårda ömt för en sport med minskande publiksiffror. Helst ska det bjudas på derby, då kommer publiken. När VSK mötte Tillberga för två år sedan kom över 5 500 till ABB Arena.

Sådana intäkter behövs, inte bara för VSK med sin krisande ekonomi.

Vad gör då Svenska Bandyförbundet? Jag vet inte. Förbundet tycks snarare förminska än förstärka Annandagsbandyn. Annandagen ska vara publikmatchernas dag. Om det inte går att fixa ett bra derby så måste man hitta något annat. Inget slår en match mellan VSK och Hammarby. Ingenting. Supportrarna skulle klättra över barrikaderna för att få se de två grönvita lagen göra upp på Annandagen.

Men Bandyförbundet struntar i det. Förbundet väljer att hålla fast vid derbytanken och matchar Hammarby mot jumbolaget Tellus. Kul för Tellus kanske, men inte för bandyn. En match mellan VSK och Hammarby i Västerås eller på Zinkensdamm skulle dra mångdubbelt fler åskådare och massmedial bevakning.

Klacken under en annandagsmatch mot Tillberga.
Klacken under en annandagsmatch mot Tillberga.

 

Här hemma i ABB Arena får serieledande VSK hålla till godo med IFK Motala. Inget ont om Motala, men någon publikmatch är det sannerligen inte, i en tid när VSK behöver så många publikmatcher som det överhuvudtaget är möjligt.

Och hur tänkte Bandyförbundet när det i sin vishet lade en match mellan iskalla Falu BS och VSK en fredagskväll i Luciatid i ABB Arena. Det krävs en hardcore-supporter för att ta sig till arenan en sådan fredag. Ett vällovligt men väldigt blygt Luciatåg runt isen i pausen bidrog till känslan av hjälplöshet på de tunt befolkade läktarna.

Bandyförbundet behöver tänka om, tänka nytt. Det täta matchandet förra veckan, på hopplösa publikdagar, var ett resultat av ett långt uppehåll för att landslaget skulle spela en turnering i Rättvik, av alla platser. Bra för Rättvik, kanske, att i demokratins namn få ta del av bandyns världsartister. Men hur kul är det för ryssarna att flyga många hundra mil för att spela inför några hundra åskådare i en ekande plåtlada vid Siljans strand?

Heders åt spelarna som bjöd till så gott de kunde. Jag minns med nostalgiskt vemod den Rossija-turnering (lilla VM) som för inte alltför länge sedan ordnades på platser med storpublik i de ryska bandyfästena i december.

Heders förresten också åt VSK som fortsatt att spela lysande bandy trots usel säsongsplanering och krisrubriker om ekonomin. Jag upprepar vad jag sagt tidigare under säsongen. Detta ”nya” VSK kan bli hur bra som helst. Jag skriver detta före fredagsmatchen mot Hammarby, men jag har ingen anledning att tro att betyget blir sämre efter den.

Ted Bergström gjorde fyra mål på lillbrorsan Max i dubbelmötet mot Falun.
Ted Bergström gjorde fyra mål på lillbrorsan Max i dubbelmötet mot Falun.

 

Det grönvita spelet har nått oanade höjder. Spelarna kan vända ut och in på sig själva i alla lägen, åt alla håll, med bollen under kontroll och det finns alltid, ALLTID, någon att lämna över bollen till för att få fortsatt snurr i letandet efter en väg framåt. Alla är med, alla är spelbara, alla VILL och orkar vara spelbara.

Så ska bandy spelas. Jag nämner inte defensiven, det räcker med att säga att den är bra. Och inser ni, kära bandyvänner, hur bra Jesper Hermansson har blivit? Han finns på rätt plats i defensiven, han sätter igång spelet med enkla säkra passningar och han finns med i anfallet vid utvalda tillfällen. Hans två öppnande passningar fram till de två första målen mot Falun i tisdags var värda avgiften till Bandyplay.

Så var det då det här med Annandagsbandyn. Slå vakt om traditionen. Prata om den, skriv om den och gå på matchen, de grönvita spelarna är värda en större publik. Jag tror mig kunna lova full koncentration även mot Motala.

Visste ni förresten att det var ett VSK på fallrepet som indirekt var anledningen till att Annandagsbandy startade? Det hände sig på den tiden, i december 1956, att Västerås hade fått landets första konstfrysta bandybana på Rocklunda. När den allsvenska serien drog igång på Nyårsafton (serierna startade aldrig tidigare förr i tiden) gick det käpprakt åt skogen för det lag som redan då kunde titulera sig Mesta Mästarna.

När allsvenskan var slutspelad efter sju (!) matcher, man spelade enkelserie i två allsvenska grupper, hade VSK bara skrapat ihop fem poäng och skulle flyttas ner till division två. Då räckte Bandyförbundet ut en hjälpande hand: en allsvenska utan tillgång till landets enda konstfrysta bana var ingen riktig allsvenska.

Pontus Widén lämnar isen i Lesjöfors 1957 när VSK förlorade med 3-9 och åkte ur allsvenskan..
Pontus Widén lämnar isen i Lesjöfors 1957 när VSK förlorade med 3-9 och åkte ur allsvenskan.

 

Därför utökades de två grupperna från åtta till tio lag vardera, VSK fick stanna kvar i högsta serien, och spelprogrammet utökades med en premiäromgång redan på Annandagen, trots protester från Svenska kyrkan. Fösta matchen enligt den nya ordningen spelades julen 1957. VSK mötte Örebro på Rocklunda inför över 9 500 åskådare på Rocklunda. Örebro vann, men det behöver vi inte orda så mycket om.

VSK klarade sig kvar efter räddningsaktionen och säsongen efter spelade Grönvitt final på Stockholms stadion igen. En ny era hade börjat.

Annandagen var premiärdag några år efter det, men från 1961 startade serien före jul. Annandagsbandyn har dock fortsatt som ett begrepp, nästan lika starkt som SM-finalen. Låt det så förbli, snälla bandyförbund. Men tänk efter vilka matcher ni planerar in.

Vi syns i ABB Arena Syd!

 

 

 

 

Onsdag kväll möter VSK Edsbyn. En toppmatch mot de svenska mästarna. Start redan kl 18 för att undvika krock med ishockeyn.

Gå dit, ni har inget annat val. Dels för att det kan bli en bra match, dels för att stötta VSK i det som ser ut att vara klubbens största ekonomiska kris på länge.

Pengarna har tagit slut. VSK Bandy lever på lånade pengar - från fotbollen! Det handlar om runt två miljoner kronor, exakta siffror lämnas inte ut, trots att bandyn nu går ut med tiggarbrev till företag och privatpersoner. Hjälp oss! Men några siffror vill man inte redovisa. Märkligt.

Simon Jansson var matchens lirare mot Edsbyn för ett år sedan.
Simon Jansson var matchens lirare mot Edsbyn för ett år sedan.

 

Vad har hänt? Jag tror så här. Hösten 2014 var VSK Fotboll på fallrepet, 2,5 miljoner i skulder och en rämnande styrelse. VSK Bandy erbjöd en hjälpande hand, delade med sig av marknadskrafter och satsade på en gemensam grönvit framtid. Johan Mjällby kom till stan och fotbollen vände uppåt.

Sen kom "Lindelöf-pengarna" och fotbollen var plötsligt på grön kvist, eller grönvit kvist om man vill vara lustig. Samtidigt gick marknadssidan knackigt. Tron på att 1+1 skulle bli 3 visade sig var naiv. Det blev inte ens 0,5, eller hur man nu ska uttrycka det.

Intäkterna från sponsorer vände tvärt nedåt, bandypubliken stannade hemma och två säsonger med "bara" kvartsfinaler spräckte optimistiska kalkyler.

Plötsligt stod bandyn där, utan pengar att betala ut till fotbollen enligt det marknadsavtal som klubbarna tecknat. Fotbollen gick med på att låna ut pengar, både en och två gånger, och nu rinner avbetalningstiden ut.

Samarbetet på marknadssidan har avbrutits. VSK Bandy har tagit tillbaka sina två säljare som tidigare även jobbade åt fotbollen, enligt avtalet med fördelning av intäkterna.

VSK Bandy ska behålla sina egna intäkter, problemet är att intäkterna inte längre finns där som de en gång gjorde. ABB, Länsförsäkringar, Ica och andra tidigare stora sponsorer har minskat sina åtaganden.

Och inom fotbollen höjs många hårda och oförsonliga röster i sociala medier. Bandyn har uppenbart, av somliga, setts som en storebror som försökt styra och ställa på eget bevåg. Rätt eller sant, det kan jag inte avgöra.

VSK Bandy ska alltså betala ett par miljoner till fotbollen innan året är slut. Annars kan fotbollen faktiskt sätta bandyn i konkurs.

Ingen tror väl att detta kan hända. VSK Fotboll begär VSK Bandy i konkurs! Vilka rubriker i Idrottssverige! I Sandviken hade kommunen gått in för länge sedan och hjälpt till.

Här sitter förmodligen kommuntopparna still i båten tills VSK Fotboll haft ett medlemsmöte nästa vecka. Oavsett vad fotbollen säger så måste bandyn se över sin organisation och sina utgifter. Finns det inga pengar så finns det inga pengar.

Å andra sidan behövs pengar (anställda) för att dra in pengar. Jag inser svårigheterna. Allt skulle må bättre av större öppenhet och ärligt redovisande av siffror.

Vad vi bandyvänner kan göra är förstås att gå på matcherna. Bidra med det vi kan. Om inte annat så köpa två korvar i stället för en, om jag får vara litet ironisk.

Vi har ett av världens bästa bandylag här i stan. Låt det förbli så. Alla måste hjälpa till. I den grönvita framtiden finns både bandy och fotboll.

 

Säsongens första toppmatch i ABB Arena. Fler än drygt tvåtusen borde ha kommit, de kändes fler eftersom parkeringarna var fulla kring arenan. De som kom fick se en bra bandymatch, en riktigt bra bandymatch mellan två av Sveriges och världens bästa lag.

Villa och VSK delade poängen, 5-5. Får väl sägas vara rättvist, i en match som svängde fram och tillbaka i ett tempo som var så högt att många spelare kroknade betänkligt i slutet av båda halvlekarna.

Det tar på krafterna att anfalla med många, sätta hög press med många och sedan hänga med hem med hela gänget för att försvara sig. VSK tycktes orka hur mycket som helst mot Bollnäs häromveckan, men mot Villa är det svårare. Defensiven kräver så otroligt mycket mer när Johan Löfstedt, Joakim Andersson och Johan Esplund, för att nu nämna några, kommer farande i hög fart med bländande teknik. Och skulle man råka få en hörna mot sig finns ju alltid den där envise lille David Karlsson där och klipper till som bara han kan. Två hörnmål ikväll.

Annars var det VSK som startade bäst, i alla fall målmässigt, 3-0 efter 35 minuter. 1-0 Ted Bergström (som gjorde sin bästa match för säsongen), efter en passning som Holmberg borde ha fått assistpoäng för. 2-0 efter en öppnade passning från Hermansson till Micke Olsson som sköt hårt i bortre från vänstervinkel, så 3-0 på en vänsterhörna där Tobias Holmberg äntligen fick träff.

VSK hade 13 hörnor, bara ett mål. Villa hade lika många men gjorde två mål. Dom har ju David Karlsson...

Micke Olsson jublar efter 2-0, och gratuleras av Simon Jansson, Robin Andersson och Oscar Gröhn.
Micke Olsson jublar efter 2-0, och gratuleras av Simon Jansson, Robin Andersson och Oscar Gröhn.

 

De grönvita hade vunnit matchen om dom orkat hålla tremålsledningen till paus, men först reducerade Joakim Andersson på en öppnande passning rakt igenom VSK:s mittförsvar, sedan pangade den där Karlsson in 2-3 i halvlekens sista minut.

Psykologiskt.

Sista tio före paus visade många spelare trötthetstecken. Simon Jansson såg riktigt slut ut. Det var första gången i år jag sett de grönvita slacka så tidigt.

De kom ut bättre efter paus och även om Villa förde matchen kunde VSK öka till 4-2 genom ett snyggt distansskott av Robin Andersson. Varför ser vi inte fler sådana skott?

Villa fortsatte driva på, Joel Broberg och Joakim Andersson kvitterade (bolluschlingen studsade oturligt på Oscar Gröhns knä och in) och den där evige pangpangaren Karlsson gav Villa ledningen med tolv minuter kvar.

Nu var båda lagen trötta. Bollar tappades och passningar missades men VSK gav inte upp och Magnus Joneby, vem annars?, höll sig framme på en halvchans och tryckte in boll, försvarare och målvakt i målet. 5-5. Sedan var båda lagen nöjda med vad de åstadkommit.

Dagens hedersgäst, Sören Boström, såg nöjd ut han också efter ha fått se sitt gamla lag för första gången på länge. Björn-Olle Forsberg, som alltid står på samma plats på läktaren, sa efteråt: "Vad ska du skriva nu då? Lika bra som 1972 var det väl inte." Jag tror han var med på den tiden. Nej, det här var inte VSK:s bästa match, men å andra sidan är ju Villa ett mycket bra lag. Om jag ska vara ärlig är dom till och snäppet bättre än de grönvita, som dock aldrig viker ner sig.

Och dom har säsongen på sig att få ihop spelet än mer. Tempot finns där, även om farten sög musten ur många ikväll. I sådan här matcher behövs viloperioder. Villa tog en sådan efter en timeout vid 0-3. I stället för att rusa med i vansinnestempo började de blåa vårda boll och vänta ut lägena på ett mer traditionellt sätt. Det gav resultat.

Henrik Kjellsson var bra i målet, backarna och halvorna skötte sig utmärkt trots de tre spelmålen bakåt, mitt och anfall slet uppoffrande i defensiven men det offensiva spelet blev till slut lidande på det höga tempot.

Sammantaget: VSK har något stort på gång. Tyvärr har väl Villa det också.