Jag var rädd för att Edsbyns urladdning i andra halvleken i fredags (5-0 på 45 minuter) skulle ha fått VSK-maskineriet att hacka på allvar. Jag var rädd att höstens sensationellt fina spel snart skulle vara ett minne blott.

Ack vad jag bedrog mig. Pessimisten i mig har alldeles för lätt att ta överhanden. Dagens match hemma i ABB Arena mot alltid lika farliga Hammarby blev en uppvisning med högklassig bandy.

Full fart från början, sex mål i första halvlek, 3-3. Smickrande siffror för Hammarby som fick ett par tämligen enkla mål. VSK:s mål var desto läckrare. Simon Jansson tog sig ner till kortlinjen nästan varje anfall, han snirklade längs linjen, han skar in framför mål och han passade till två mål, ett pass till Joel Engström före paus, ett pass till Tobias Holmberg efter paus.

Däremellan hann han med att panga in ett eget mål och fixa en straff.

Simon Jansson var enastående, jag har aldrig sett honom så bra, så dominerande i en match. Jag brukar gnälla på att han håller bollen för länge ibland, till och med ganska ofta, men idag kunde jag bara buga och bocka. Vilken bollkontroll! Landslagskollegan Christoffer Fagerström kom inte upp i tillnärmelsevis samma nivå.

Simon Jansson snurrar. Christoffer Fagerström längst till vänster.

När sen alla andra grönvita offensiva pjäser levererar samtidigt så blir resultatet enastående, som sagt. Kvicksilvrige och hårdskjutande lille Joel Engström fick göra sin andra match från start som ersättare för skadade Robin Andersson. Joels första halvlek var överraskande bra, han fanns på plats och slog in kvitteringen till 1-1 och han kanonsköt 3-2 ur vänstervinkel. Vad månde bliva?

Joel Engström gjorde två mål.

Tobias Holmberg kom tillbaka med besked efter sjukdomsfrånvaron. Ett mål och en assist och ett gediget spel. Martin Landström blixtrade till med sin skridskoåkning och eleganta teknik, ett mål och en assist även från hans klubba.

Jag var orolig för backlinjen, som låtit sig luras av lyft förbi Stefan Edberg de senaste matcherna. Antingen har han tagit för litet djup eller så har han missat chanser att ställa anfallarna offside. Det där är avvägningar som en libero alltid måste göra, det är han som styr backlinjen. Hammarby visste förstås om det där och lyfte fram Fagerström till 1-0 precis på det sätt som jag befarade. Det började alltså riktigt illa.

Men efter det var det slut med lyckade lyft. Edberg höll ihop backlinjen föredömligt och jag vet inte hur många hörnor Rasmus Sjöström blockerade. Han måste ha varit alldeles blåslagen efteråt.

Tobias Holmberg rusar på eventuell retur men Måns Engströms straff sitter snyggt till vänster om Patrik Hedberg.

Henrik Kjellsson släppte in två vinkelskott, som alltid är svåra och som vi på läktaren alltid tycker att en målvakt ska ta. Men både Adam Giljam och Ilja Grachev är duktiga skyttar så vi på läktaren ska nog hålla tyst. Särskilt som Kjellsson excellerade i en serie fina räddningar, och krönte insatsen med att rädda en straff från Fagerström.

Kjellsson har nu räddat tre straffar på raken. Något slags rekord?

VSK:s andra halvlek var mäktigt tung. Hammarby orkade inte hänga med, och när Magnus Joneby dunkade in en högerhörna till 7-4 var matchen körd. Jag tror VSK hade missat åtminstone femton hörnor sedan i fredags innan Jonebys mål.

Som någon skrev på Facebook: "När Joneby gör mål på hörna vinner VSK."

Tack än en gång för underhållningen, VSK. Fortsätt så här och publiken kommer tillbaka. I dag var det 2 567 i ABB Arena. Helt OK, men vi kan vara ännu fler. Här bjuds ju på världsbandy.

J

1

Äntligen var det folkligt och festligt i ABB Arena Syd. Vi var nästan fyratusen som kom till Annandagsbandyn mellan VSK och Motala. Klacken var på gott humör, även efter en första halvlek som inte går till de grönvita hävderna.

VSK skaffade sin en enkel ledning med 2-0 och en viss bekvämlighet spred sig i laget. Koncentration och fokus blev plötsligt bristvara. Passningar slogs bort, hemjobbet glömdes och när Motala lyckades med två hörnor och ett lyft stod det hux flux 2-3 i paus.

Stämningen på läktaren sammanfattades i en mening: "Riktigt dåligt, men dom sätter upp farten i andra."

Jesper Hermansson snurrade förgäves i första halvlek.
Jesper Hermansson snurrade förgäves i första halvlek.

 

Denna förtröstan på att VSK sätter upp farten och kör slut på motståndarna har grundats under en serie matcher denna fina första halva av säsongen. Inget lag tycks stå emot när VSK skruvar upp och går runt på alla spelare. Hammarby hade till exempel inga juniorer utan bara två senioravbytare i fredags och flera av spelarna var rejält trötta när VSK spurtade hem segern på Zinkens. Det är inte alla lag som har två så duktiga juniorer som Rasmus Sjöström och Niklas Gifting.

Samtidigt är det förstås farligt att förlita sig på den återkommande slutforceringen i andra halvlek. En dag funkar det inte, av en eller annan anledning. Jag trodde laget nått dit i går, när Motala ökade sin ledning till 4-2 efter ytterligare ett hörnmål i början av den andra halvleken. Alla man hem, kontringar med lyft och hörnor var ett recept som såg ut att få den grönvita maskinen ur rytmen. En maskin som dessutom fortfarande får spela utan Simon Jansson.

"Vänder dom det här blir jag imponerad", sa jag till bänkgrannen.

Jag blev imponerad.

Måns Engström reducerade på straff, Simon Folkesson kvitterade efter att äntligen ha lyckats med ett av sina dittills misslyckade försök till genombrott och Martin Landström, som så långt gjort en av sina sämre matcher, pangade in ledningsmålet på ett vinkelskott. Liksom för att visa att han är värd sin lön spelade han sedan elegant fram Ted Bergström till 6-4.

Tack till klacken.
Tack till klacken.

 

Punkt slut. Fortsatt serieledning för detta grönvita lag som inga experter hade räknat med. Nu väntar två svåra matcher: Edsbyn borta på fredag och Hammarby hemma på söndag.

Jag tror inte det räcker med att bara spela för fullt en halvlek då.

Man jag vet att VSK faktiskt kan spela som ett mästarlag både före och efter paus. Den här säsongen blir allt mer intressant.

Heja Sport!

 

Annandagsbandy har varit en av bandyns publiksuccéer genom åren. En tradition värd att vårda ömt för en sport med minskande publiksiffror. Helst ska det bjudas på derby, då kommer publiken. När VSK mötte Tillberga för två år sedan kom över 5 500 till ABB Arena.

Sådana intäkter behövs, inte bara för VSK med sin krisande ekonomi.

Vad gör då Svenska Bandyförbundet? Jag vet inte. Förbundet tycks snarare förminska än förstärka Annandagsbandyn. Annandagen ska vara publikmatchernas dag. Om det inte går att fixa ett bra derby så måste man hitta något annat. Inget slår en match mellan VSK och Hammarby. Ingenting. Supportrarna skulle klättra över barrikaderna för att få se de två grönvita lagen göra upp på Annandagen.

Men Bandyförbundet struntar i det. Förbundet väljer att hålla fast vid derbytanken och matchar Hammarby mot jumbolaget Tellus. Kul för Tellus kanske, men inte för bandyn. En match mellan VSK och Hammarby i Västerås eller på Zinkensdamm skulle dra mångdubbelt fler åskådare och massmedial bevakning.

Klacken under en annandagsmatch mot Tillberga.
Klacken under en annandagsmatch mot Tillberga.

 

Här hemma i ABB Arena får serieledande VSK hålla till godo med IFK Motala. Inget ont om Motala, men någon publikmatch är det sannerligen inte, i en tid när VSK behöver så många publikmatcher som det överhuvudtaget är möjligt.

Och hur tänkte Bandyförbundet när det i sin vishet lade en match mellan iskalla Falu BS och VSK en fredagskväll i Luciatid i ABB Arena. Det krävs en hardcore-supporter för att ta sig till arenan en sådan fredag. Ett vällovligt men väldigt blygt Luciatåg runt isen i pausen bidrog till känslan av hjälplöshet på de tunt befolkade läktarna.

Bandyförbundet behöver tänka om, tänka nytt. Det täta matchandet förra veckan, på hopplösa publikdagar, var ett resultat av ett långt uppehåll för att landslaget skulle spela en turnering i Rättvik, av alla platser. Bra för Rättvik, kanske, att i demokratins namn få ta del av bandyns världsartister. Men hur kul är det för ryssarna att flyga många hundra mil för att spela inför några hundra åskådare i en ekande plåtlada vid Siljans strand?

Heders åt spelarna som bjöd till så gott de kunde. Jag minns med nostalgiskt vemod den Rossija-turnering (lilla VM) som för inte alltför länge sedan ordnades på platser med storpublik i de ryska bandyfästena i december.

Heders förresten också åt VSK som fortsatt att spela lysande bandy trots usel säsongsplanering och krisrubriker om ekonomin. Jag upprepar vad jag sagt tidigare under säsongen. Detta ”nya” VSK kan bli hur bra som helst. Jag skriver detta före fredagsmatchen mot Hammarby, men jag har ingen anledning att tro att betyget blir sämre efter den.

Ted Bergström gjorde fyra mål på lillbrorsan Max i dubbelmötet mot Falun.
Ted Bergström gjorde fyra mål på lillbrorsan Max i dubbelmötet mot Falun.

 

Det grönvita spelet har nått oanade höjder. Spelarna kan vända ut och in på sig själva i alla lägen, åt alla håll, med bollen under kontroll och det finns alltid, ALLTID, någon att lämna över bollen till för att få fortsatt snurr i letandet efter en väg framåt. Alla är med, alla är spelbara, alla VILL och orkar vara spelbara.

Så ska bandy spelas. Jag nämner inte defensiven, det räcker med att säga att den är bra. Och inser ni, kära bandyvänner, hur bra Jesper Hermansson har blivit? Han finns på rätt plats i defensiven, han sätter igång spelet med enkla säkra passningar och han finns med i anfallet vid utvalda tillfällen. Hans två öppnande passningar fram till de två första målen mot Falun i tisdags var värda avgiften till Bandyplay.

Så var det då det här med Annandagsbandyn. Slå vakt om traditionen. Prata om den, skriv om den och gå på matchen, de grönvita spelarna är värda en större publik. Jag tror mig kunna lova full koncentration även mot Motala.

Visste ni förresten att det var ett VSK på fallrepet som indirekt var anledningen till att Annandagsbandy startade? Det hände sig på den tiden, i december 1956, att Västerås hade fått landets första konstfrysta bandybana på Rocklunda. När den allsvenska serien drog igång på Nyårsafton (serierna startade aldrig tidigare förr i tiden) gick det käpprakt åt skogen för det lag som redan då kunde titulera sig Mesta Mästarna.

När allsvenskan var slutspelad efter sju (!) matcher, man spelade enkelserie i två allsvenska grupper, hade VSK bara skrapat ihop fem poäng och skulle flyttas ner till division två. Då räckte Bandyförbundet ut en hjälpande hand: en allsvenska utan tillgång till landets enda konstfrysta bana var ingen riktig allsvenska.

Pontus Widén lämnar isen i Lesjöfors 1957 när VSK förlorade med 3-9 och åkte ur allsvenskan..
Pontus Widén lämnar isen i Lesjöfors 1957 när VSK förlorade med 3-9 och åkte ur allsvenskan.

 

Därför utökades de två grupperna från åtta till tio lag vardera, VSK fick stanna kvar i högsta serien, och spelprogrammet utökades med en premiäromgång redan på Annandagen, trots protester från Svenska kyrkan. Fösta matchen enligt den nya ordningen spelades julen 1957. VSK mötte Örebro på Rocklunda inför över 9 500 åskådare på Rocklunda. Örebro vann, men det behöver vi inte orda så mycket om.

VSK klarade sig kvar efter räddningsaktionen och säsongen efter spelade Grönvitt final på Stockholms stadion igen. En ny era hade börjat.

Annandagen var premiärdag några år efter det, men från 1961 startade serien före jul. Annandagsbandyn har dock fortsatt som ett begrepp, nästan lika starkt som SM-finalen. Låt det så förbli, snälla bandyförbund. Men tänk efter vilka matcher ni planerar in.

Vi syns i ABB Arena Syd!

 

 

 

 

Onsdag kväll möter VSK Edsbyn. En toppmatch mot de svenska mästarna. Start redan kl 18 för att undvika krock med ishockeyn.

Gå dit, ni har inget annat val. Dels för att det kan bli en bra match, dels för att stötta VSK i det som ser ut att vara klubbens största ekonomiska kris på länge.

Pengarna har tagit slut. VSK Bandy lever på lånade pengar - från fotbollen! Det handlar om runt två miljoner kronor, exakta siffror lämnas inte ut, trots att bandyn nu går ut med tiggarbrev till företag och privatpersoner. Hjälp oss! Men några siffror vill man inte redovisa. Märkligt.

Simon Jansson var matchens lirare mot Edsbyn för ett år sedan.
Simon Jansson var matchens lirare mot Edsbyn för ett år sedan.

 

Vad har hänt? Jag tror så här. Hösten 2014 var VSK Fotboll på fallrepet, 2,5 miljoner i skulder och en rämnande styrelse. VSK Bandy erbjöd en hjälpande hand, delade med sig av marknadskrafter och satsade på en gemensam grönvit framtid. Johan Mjällby kom till stan och fotbollen vände uppåt.

Sen kom "Lindelöf-pengarna" och fotbollen var plötsligt på grön kvist, eller grönvit kvist om man vill vara lustig. Samtidigt gick marknadssidan knackigt. Tron på att 1+1 skulle bli 3 visade sig var naiv. Det blev inte ens 0,5, eller hur man nu ska uttrycka det.

Intäkterna från sponsorer vände tvärt nedåt, bandypubliken stannade hemma och två säsonger med "bara" kvartsfinaler spräckte optimistiska kalkyler.

Plötsligt stod bandyn där, utan pengar att betala ut till fotbollen enligt det marknadsavtal som klubbarna tecknat. Fotbollen gick med på att låna ut pengar, både en och två gånger, och nu rinner avbetalningstiden ut.

Samarbetet på marknadssidan har avbrutits. VSK Bandy har tagit tillbaka sina två säljare som tidigare även jobbade åt fotbollen, enligt avtalet med fördelning av intäkterna.

VSK Bandy ska behålla sina egna intäkter, problemet är att intäkterna inte längre finns där som de en gång gjorde. ABB, Länsförsäkringar, Ica och andra tidigare stora sponsorer har minskat sina åtaganden.

Och inom fotbollen höjs många hårda och oförsonliga röster i sociala medier. Bandyn har uppenbart, av somliga, setts som en storebror som försökt styra och ställa på eget bevåg. Rätt eller sant, det kan jag inte avgöra.

VSK Bandy ska alltså betala ett par miljoner till fotbollen innan året är slut. Annars kan fotbollen faktiskt sätta bandyn i konkurs.

Ingen tror väl att detta kan hända. VSK Fotboll begär VSK Bandy i konkurs! Vilka rubriker i Idrottssverige! I Sandviken hade kommunen gått in för länge sedan och hjälpt till.

Här sitter förmodligen kommuntopparna still i båten tills VSK Fotboll haft ett medlemsmöte nästa vecka. Oavsett vad fotbollen säger så måste bandyn se över sin organisation och sina utgifter. Finns det inga pengar så finns det inga pengar.

Å andra sidan behövs pengar (anställda) för att dra in pengar. Jag inser svårigheterna. Allt skulle må bättre av större öppenhet och ärligt redovisande av siffror.

Vad vi bandyvänner kan göra är förstås att gå på matcherna. Bidra med det vi kan. Om inte annat så köpa två korvar i stället för en, om jag får vara litet ironisk.

Vi har ett av världens bästa bandylag här i stan. Låt det förbli så. Alla måste hjälpa till. I den grönvita framtiden finns både bandy och fotboll.

 

Säsongens första toppmatch i ABB Arena. Fler än drygt tvåtusen borde ha kommit, de kändes fler eftersom parkeringarna var fulla kring arenan. De som kom fick se en bra bandymatch, en riktigt bra bandymatch mellan två av Sveriges och världens bästa lag.

Villa och VSK delade poängen, 5-5. Får väl sägas vara rättvist, i en match som svängde fram och tillbaka i ett tempo som var så högt att många spelare kroknade betänkligt i slutet av båda halvlekarna.

Det tar på krafterna att anfalla med många, sätta hög press med många och sedan hänga med hem med hela gänget för att försvara sig. VSK tycktes orka hur mycket som helst mot Bollnäs häromveckan, men mot Villa är det svårare. Defensiven kräver så otroligt mycket mer när Johan Löfstedt, Joakim Andersson och Johan Esplund, för att nu nämna några, kommer farande i hög fart med bländande teknik. Och skulle man råka få en hörna mot sig finns ju alltid den där envise lille David Karlsson där och klipper till som bara han kan. Två hörnmål ikväll.

Annars var det VSK som startade bäst, i alla fall målmässigt, 3-0 efter 35 minuter. 1-0 Ted Bergström (som gjorde sin bästa match för säsongen), efter en passning som Holmberg borde ha fått assistpoäng för. 2-0 efter en öppnade passning från Hermansson till Micke Olsson som sköt hårt i bortre från vänstervinkel, så 3-0 på en vänsterhörna där Tobias Holmberg äntligen fick träff.

VSK hade 13 hörnor, bara ett mål. Villa hade lika många men gjorde två mål. Dom har ju David Karlsson...

Micke Olsson jublar efter 2-0, och gratuleras av Simon Jansson, Robin Andersson och Oscar Gröhn.
Micke Olsson jublar efter 2-0, och gratuleras av Simon Jansson, Robin Andersson och Oscar Gröhn.

 

De grönvita hade vunnit matchen om dom orkat hålla tremålsledningen till paus, men först reducerade Joakim Andersson på en öppnande passning rakt igenom VSK:s mittförsvar, sedan pangade den där Karlsson in 2-3 i halvlekens sista minut.

Psykologiskt.

Sista tio före paus visade många spelare trötthetstecken. Simon Jansson såg riktigt slut ut. Det var första gången i år jag sett de grönvita slacka så tidigt.

De kom ut bättre efter paus och även om Villa förde matchen kunde VSK öka till 4-2 genom ett snyggt distansskott av Robin Andersson. Varför ser vi inte fler sådana skott?

Villa fortsatte driva på, Joel Broberg och Joakim Andersson kvitterade (bolluschlingen studsade oturligt på Oscar Gröhns knä och in) och den där evige pangpangaren Karlsson gav Villa ledningen med tolv minuter kvar.

Nu var båda lagen trötta. Bollar tappades och passningar missades men VSK gav inte upp och Magnus Joneby, vem annars?, höll sig framme på en halvchans och tryckte in boll, försvarare och målvakt i målet. 5-5. Sedan var båda lagen nöjda med vad de åstadkommit.

Dagens hedersgäst, Sören Boström, såg nöjd ut han också efter ha fått se sitt gamla lag för första gången på länge. Björn-Olle Forsberg, som alltid står på samma plats på läktaren, sa efteråt: "Vad ska du skriva nu då? Lika bra som 1972 var det väl inte." Jag tror han var med på den tiden. Nej, det här var inte VSK:s bästa match, men å andra sidan är ju Villa ett mycket bra lag. Om jag ska vara ärlig är dom till och snäppet bättre än de grönvita, som dock aldrig viker ner sig.

Och dom har säsongen på sig att få ihop spelet än mer. Tempot finns där, även om farten sög musten ur många ikväll. I sådan här matcher behövs viloperioder. Villa tog en sådan efter en timeout vid 0-3. I stället för att rusa med i vansinnestempo började de blåa vårda boll och vänta ut lägena på ett mer traditionellt sätt. Det gav resultat.

Henrik Kjellsson var bra i målet, backarna och halvorna skötte sig utmärkt trots de tre spelmålen bakåt, mitt och anfall slet uppoffrande i defensiven men det offensiva spelet blev till slut lidande på det höga tempot.

Sammantaget: VSK har något stort på gång. Tyvärr har väl Villa det också.

 

4

Hej där, bandyvänner. Jag har inte skrivit på länge. Tycker inte att jag behöver det. Bandy behandlas inte längre styvmoderligt i lokala medier. Mittmedias publiceringar i tidning och på nätet är bättre än någonsin. Jag kan se highlights, jag kan få kommentarer live strax efter matchen.

Bandyn lever, men publiken uteblir.

Därför skriver jag igen. Hur i all sin dar kunde det hända att det inte ens kom tusen personer till ABB Arena i söndags när VSK vann över Bollnäs med 10-1. Dom missade århundradets bästa grönvita spel.

Jag menar det. Kanske fick vi till och med uppleva det bästa VSK-spelet någonsin. Jag drog till med "det bästa sedan 1972" när jag grattade Micke Carlsson efter matchen. Han citerade mig som en "gubbe på läktaren". Jag har ingen aning om hur VSK spelade 1972, jag drog till med något tillräckligt gammalt för att visa hur imponerad jag var. VSK vann visserligen finalen 1973 efter att ha tagit sig dit via en osannolik semifinalrysare mot Falun inför 9 705 åskådare på Rocklunda.

Men hur bra dom än var så hade dom inte haft en chans mot dagens VSK.

Jag har sett bandy på Rocklunda sedan banan invigdes 1956. Jag har sett massor av läckert anfallsspel, fantastiska mål, sagolika individuella prestationer, men jag kan ärligt talat inte påminna mig ha sett en match där VSK spelat med samma intensitet, tryck, ambition, vilja, delaktighet och skicklighet både offensivt och defensivt i 90 minuter. Alla lag brukar gå ner i tempo i perioder, man orkar inte köra lika koncentrerat hela tiden. Jag trodde det hörde till, något man fick räkna med och jag väntade mig en lugnare period i andra halvlek eftersom VSK ledde med 5-0 i paus.

Men icke sa Nicke. Detta spelhungriga lag bara öste på. De erövrade boll, vände upp, passade långt, passade kort, tog sig fram på kanter och i mitten, i sidled och rakt fram, det ena anfallet elegantare än det andra.

Vi satt där och bara tittade storögt. Alla var med. Alla bjöds in, alla kunde utmana, delaktighet var nyckelordet, alla deltog i defensiven, enda strategiska misstaget var i inledningen på andra halvlek när fem spelare gick bort sig i den offensiva pressen och gav Samuli Helavuori en åkyta stor som Karelska näset.

Annars fungerade allt. Inga onödiga hemspel, inga "vända ut och värdera lägen" och annat tränarfikonspråk, här var det pang på, nästan varje anfall resulterade i ett avslut. Bollarna dunsade i reklamskyltarna bakom Patrik Aihonen de gånger de inte rasslade i nätet.

Bollnäs rutinerade veteran Andreas Westh sa till Mittmedia efteråt att hans lag inte gav upp, de spelade inte dåligt, de bjöd till så gott de kunde, det var bara det att motståndarna var så in i bomben bra.

Vi fick se den ena grönvita delikatessen efter den andra. Mikael Olsson, i ständigt stigande form, bröt igenom centralt på ett sätt som jag trodde att bara Johan Esplund kunde, Tobias Holmberg slog de geniala passningar som en gång borde ha tagit honom till landslaget, Martin Landström hanterade klubba och boll i hög fart på ett sätt ingen annan kan, med undantag för Simon Jansson.

Simon Jansson
Simon Jansson

 

Jansson har aldrig varit bättre. Det säger en hel del om dagens VSK att varken Jansson eller en annan notorisk målskytt, Ted Bergström, gjorde mål. Det behövdes inte. De andra gjorde mål i stället. Nyförvärven från Tillberga, som jag var litet skeptisk till, gjorde fyra av dem. Måns Engström (två mål) skjuter bra, Robin Andersson likaså. Jesper Hermansson är ingen kanonjär, men han prickade in ett mål och bidrog dessutom med det kloka och följsamma ytterhalvsspel som gett Simon Folkesson och Oscar Gröhn nödvändig konkurrens och komplettering. Här finns en av flera förklaringar till det nya VSK: tre ytterhalvor som byter av varandra och hela tiden tillför nya kvalifikationer och problem för motståndarna. Ingen fungerar som "avbytare" bara för att den "riktige" ska få vila, nej alla har samma status. Hermanssons defensiva klokhet har smittat av sig till Folkesson och Gröhn.

Och så har vi denna nykomponerade backlinje, som inledde försäsongen med att tappa djup och låta sig överspelas av några lyft från Hammarby, men som efter det spelat ihop sig till en följsam trio, styrd av Stefan Edberg som också han är bättre än någonsin. Jag har redan nämnt Måns Engström, han som avgjorde finalen i Svenska Cupen på en stänkande vänsterhörna. På den andra backen finns den numera rutinerade junioren Rasmus Sjöström som fortfarande spelar med galler och som gör att VSK kan spela med fyra avbytare. Sjöström utvecklas hela tiden, växer i hårdhet och pondus. Roligt att se. Namnen Patrik Sjöström får svårt att ta plats i den här backlinjen när han återvänder från sitt ryska äventyr.

Har jag glömt nån? Ja, flera. Henrik Kjellsson i målet. Hur bra som helst. Räddar frilägen, motar hörnor, limmar distansskott, fotparerar, står inte på förrän han är i Bergwalls klass.

På mitten har vi förstås den pånyttfödde Magnus Joneby, som jag trodde var på väg ner och ut. I år är han lika bra som alltid. Hans energi kan få ett trött lok att lyfta från spåret. Mot Bollnäs var han inte ensam om denna energiska pådrivarroll. Alla tog fart nerifrån och ångade uppåt som små mini-Jonebyar.

Niklas Gifting är väl den som syns minst i detta grönvita gäng. Han får fylla på med inhopp på mitten nu när både Jacob Bucht och Robin Folkesson är borta. Gifting gör det bra. Han åker rätt och får snart sitt genombrott. Bortom bänken finns dessutom en kvicksilvrad och hårdskjutande anfallare som Joel Engström. Han lär få fler chanser under den långa säsongen, som fortsätter borta mot Vetlanda på onsdag och med en stormatch kommande måndag mot Villa i ABB Arena.

Om inte publiken kommer då tappar jag tron på bandyintresset.

Jag undrar var man kan se bättre bandy i dag. Tar jag innte i nu? Har jag blivit färgblind på mina grönvita ögon? Svar: nej. Gå och kolla själva så får ni se.

Vetlanda hade inte mycket att sätta emot när VSK stundtals spelade vacker anfallsbandy på fredagskvällen. Det blev 8-2 till slut, och det kunde ha blivit mer även om VSK tröttnade märkbart i slutet av båda halvlekarna.

Vetlanda gjorde en halvhjärtad match. Smålänningarna hade redan säkrat slutspelsplatsen och kunde varken komma uppåt eller nedåt i tabellen. De två landslagsspelarna Joakim Andersson och Johan Löfstedt saknades. Andersson var avstängd, Löfstedt vilade efter Rysslandsäventyret.

Så om vi ska vara ärliga var matchen ingen riktig värdemätare på den grönvita formen. Även om Martin Landström gjorde fyra mål mot sina gamla lagkamrater.

Martin Landström gör ett av sina fyra mål på David Borvall.
Martin Landström gör ett av sina fyra mål på David Borvall.

En match återstår i serien, borta mot Kalix på tisdag, ett Kalix som inriktar sig på kval och, likt Vetlanda, inte har viktiga poäng att spela för. Om VSK vinner, vilket är troligt, har laget nått den så åtråvärda fjärdeplatsen med allt vad det innebär med hemmaplansfördel i kvartsfinalen. Villa har samma poäng, men möter Hammarby som fick storstryk av Sandviken och nu bara har en poäng upp till VSK. Villa eller Hammarby, eller båda, tappar alltså poäng på tisdag och, simsalabim så är VSK förbi.

Kvällens stora stund i ABB Arena på fredagskvällen kom efter slutsignalen, när Andreas Bergwall tog sin nyligen hjärtopererade son Oscar i famnen och skrinnade ett ärevarv, till publikens och till Oscars stora förtjusning.

Oscar med pappa Andreas.
Oscar med pappa Andreas.

Livet är inte bara bandy.

Heja Oscar!

Jag stampade så gott det gick för att hålla värmen. Det var bitande kallt på Sävstaås bandyplan utanför Bollnäs, längs vägen mot Edsbyn av alla platser. Granarna stod snötyngda utanför, vedkorgar rykte, bandykorven ångade i de tolv minusgraderna.

Matchen mellan Bollnäs och VSK var nästan slut. Det stod 2-2. VSK fick en sista hörna, från vänster. Laget behövde den andra poängen i kampen om den fjärde platsen som ger så viktiga fördelar i slutspelet.

Patrik Sjöström kvitterar på hörna.
Patrik Sjöström kvitterar på hörna.

Putte Sjöström, som både gav VSK ledningen på straff och kvitterade på hörna skjuter inte från vänster. Det gör däremot Anders Bruun. Han fick självklart rus på sig och kanske var det därför Tobias Holmberg, som också skjuter från vänster, flyttade över och ställde sig längst bort. Det blev en klassisk långhörna, bollen gick förbi Bruun till Holmberg som fick bra skottfält, och bra träff.

Bollen sköt iväg genom i den smällkalla hälsingenatten. Bra höjd. Mål där, och VSK hade passerat Villa som samtidigt förlorade med fyra mål några mil längre västerut, i Edsbyn.

Men bollen gick inte i mål, den dunkade i ribban så det hördes över hela den gulbleka isrektangeln. Sekunderna senare blåste domaren Ulrik Bergman av och jag stapplade bort mot parkeringens gigantiska snövallar. Det sista jag såg var Tobias Holmberg som stod mitt på planen och tittade upp mot den kolsvarta natthimlen.

Satans ribba.

Holmbergs skott har just träffat ribban ovanför Niklas Prytz.
Holmbergs skott har just träffat ribban ovanför Niklas Prytz.

Tobias Holmberg tittar upp mot natthimlen.
Tobias Holmberg tittar upp mot natthimlen.

Nu är det två matcher kvar. Vetalanda hemma fredag, sedan Kalix borta. Villa har Tillberga hemma, två givna poäng, men sen Hammarby borta. Tappad poäng där och VSK är förbi. Hammarby ligger tre poäng före men kan nolla på sina avslutande matcher mot Sandviken och Villa.

Hoppet lever, trots ribban på Sävstaås.

Simon Jansson drev på men borde passa oftare innan han kör fast.
Simon Jansson drev på men borde passa oftare innan han kör fast.

Varför har VSK klart sämst målskillnad av alla topplagen? En förklaring gavs på onsdagskvällen i Bollnäs. Laget har svårt att göra mål på lag som Bollnäs, som bara anfaller med ett par man och som hela tiden håller tätt i mitten bakåt. Simon Jansson drev på och försökte och försökte och försökte. I andra halvlek tråcklade han sig hela vägen fram på högerkanten, längs kortlinjen, in framför mål men lyckades träffa nån skridsko i det sista avgörande ögonblicket.

Mål där, och han hade varit förlåten för alla de gånger han borde ha passat i stället för att tråckla vidare.

 

 

 

 

Vilken match det blev! VSK vann över svenska mästarna Edsbyn med 6-3 efter 90 minuter i högt tempo med teknik och fart. Varför vill inte fler se idrott på denna världsnivå i Västerås?

Jag var rädd för att Edsbyn än en gång skulle utmanövrera VSK. Jag hade fel. VSK gjorde det mesta rätt i säsongens bästa match.

Jag undrar om Simon Jansson överhuvud gjort en bättre match i den grönvita tröjan? Han drog upp anfall efter anfall, han dribblade längs kortlinjen, han spelade fram lagkamraterna till lägen som de inte borde ha missat och han gjorde ett mål själv, på ett patenterat dragskott på vänsterhörna.

Simon Jansson var matchens lirare.
Simon Jansson var matchens lirare.

 

DSC_4070 simon jansson

Edsbyn började annars bäst, tycktes ha full kontroll och gjorde 1-0 på en högerhörna. Men VSK kom tillbaka. Putte Sjöström hade kanske läst vad jag skrev här tidigare i dag. Han fick träff och kvitterade på en vänsterhörna, junioren Niklas Gifting höll sig framme på en suverän passning från Micke Olsson och gav VSK ledningen innan Jansson slog in 3-1 med sitt dragskott.

Grönvitt ökade till 4-1 strax efter pausen när Oscar Gröhn fick en sån där drömträff från vänstervinkel som han brukar få ett par, tre gånger per säsong. Sedan kom en nervös period för VSK, där Edsbyn samlade ihop sig och anföll med elegans; gång efter annan damp precisa lyft ner utom räckhåll för VSK:s backlinje. Stefan Larsson pricksköt 4-2 och Daniel slalomåkte snyggt till 4-3 och bara Andreas Bergwall hindrade hälsingarna från att kvittera.

Micke Carlsson tog timeout, spelarna lugnade ner sig, väntade ut Edsbyn och kontrade in 5-3 när Niklas Gifting petade in sitt andra mål, denna gång på passning från Oscar Gröhn som säkert gjorde en av säsongens bästa matcher.

Micke Carlsson berömmer Niklas Gifting, 19, för hans andra mål i matchen.
Micke Carlsson berömmer Niklas Gifting, 19, för hans andra mål i matchen.

 

Ted Bergström, som varit tämligen osynlig, trampade sedan igenom, på en svepande öppnande passning från Jacob Bucht, och dundrade in 6-3. Matchen var i praktiken avgjord även om VSK drog på sig två utvisningar i slutskedet, varav en för protest mot domslut, en utvisning som alltid är onödig.

Sammantaget: en riktigt, riktigt bra bandymatch utan större svackor, med en Simon Jansson i högform.

Nu skulle man förstås gärna åka ner till Lidköping på lördag...

Två timmar kvar innan VSK möter Edsbyn. Den första av tre matcher mot svårt motstånd. Först Edsbyn, sen Villa på lördag och sen Hammarby nästa fredag. VSK behöver poäng för att klara en placering bland de topp fyra.

Det blev storstryk uppe i Edsbyn. Nu är det upp till bevis. Vi har fått höra om lagt "inte kommit upp i nivå", inte spelat som laget kan. Som jag ser det har det varit tveksamheter både i försvar och anfall. Högt tempo och full fart framåt i 30 minuter räcker inte om man samtidigt blottar sig bakåt och orken mattas av.

VSK kan, jag upprepar, VSK kan spela lysande anfallsbandy, men laget är också tämligen lättläst för motståndarna: anfall längs kanterna och inspel mot mål. Variationen uteblir allt som oftast. Visst levererar Jansson, Simon Folkesson, Hompa och några till briljanta frispelningar centralt, men de kunde vara fler. Framför allt behövs större variation mellan kort och långt spel.

Simon Jansson försöker bryta igenom i mitten mot Tillberga.
Simon Jansson försöker bryta igenom i mitten mot Tillberga.

 

Jag är rädd för att Edsbyn visar hur sådan variationsrik bandy ska spelas ikväll. VSK:s backlinje har ibland överraskats av lyft och flippar. Om alla i backlinjen var lika skridskoskickliga och placeringssäkra som Stefan Edberg så vore det inte så farligt. Men det är de inte.

Jag vill påstå att Edberg har varit en av VSK:s genomgående bäste spelare den här säsongen. Kollegan på högerbacken, Putte Sjöström, tycks inte vara i form. När lyckades han med en uppåkning senast? När dunkade han in en hörna? Senast fick han stå över, magsjuka, och junioren Rasmus Sjöström vikarierade än en gång förträffligt.

Vi får se vad Micke Carlsson hittar på ikväll. Jag gissar att det blir många utläggningar om vikten av en tajt defensiv. Klarar VSK av den kan det gå hur bra som helst framåt. Simon Jansson är ju på G, liksom Simon Folkesson, Hompa och Landström. Kan bli riktigt kul!

Jag måste till sist visa en bild jag fick från Uffe Carlsson, som var juniormålvakt när det här VSK-gänget förevigades i något som ser ut som ett klubbrum.

VSK taktiksnackar, tidigt 1950-tal.
VSK taktiksnackar, tidigt 1950-tal.

 

Tiden är tidigt 1950-talet. Läderjackorna är gröna och på bordet ligger kuber, ordnade som spelare i lag: målvakt, två backar, tre halvbackar och fem i kedjan. Gunnar "Gucko" Jansson sträcker sig över bordet för att starta en åkning med sin kub på högeryttern.

Spelarna bakom bordet är från vänster: Gösta "Brajen" Andersson, okänd skymd, Henry Olsson, Erik "Kirre" Eklund, Åke "Kraxen" Magnusson, Erik "Floda" Flodin, Arne "Flajden" Lundberg och Henry Engström. Sittande från vänster: Lasse Pettersson, Ture "Lill-Vallo" Andersson, Gucko, och Pontus "Pottan" Widén.